I helgen var det så dags för årets andra lopp, Spring Cross. Ett 12-kilometers lopp som löps på en 6-kilometersrunda i terrängen bakom Stockholm Universitet. Förra året debuterade jag i loppet i fråga och den dagen var det så varmt att jag var tvungen att hasta iväg och köpa ett löparlinne innan loppet. I år funderade jag länge och väl innan jag beslutade vilken tävlingskostym jag för dagen skulle bära och jag övervägde faktiskt ett tag att ha långbyxor på mig. Välkommen tillbaka våren, vart har du tagit vägen egentligen??!Min sejour som en del i ett löparteam blev så löjligt kort att jag nog knappt ens kan påstå att jag gjorde ett seriöst försök till att ansluta till en löparklubb. Jag kände bara att det inte var min grej, framför allt tanken på att träna på utsatta tider, bestämda veckodagar gav mig krypningar i kroppen. Min tävlingsnerv är dessutom, utan att jag tillhör någon klubb, tjockare än en bredbandskabel och jag anar att min prestationsångest inför lopp där jag skulle springa med ett klubbnamn på ryggen nästintill skulle framtvinga vomering innan loppet istället för som nu efter. Så, klubblös men ändå vansinnigt nervös (varför???) begav jag mig till ett blåsigt startområde, trängde mig fram mot startlinjen och nollställde klockan. Startskottet ljöd och vi sprang några hundra meter över en blåsig äng innan vi kom in i den vindskyddande skogen. I Spring Cross är dam- och herrklasserna separerade, vilket jag tycker är otroligt mycket roligare eftersom att jag då har bättre överblick om hur jag ligger till i loppet. Gasellerna längst fram lät jag löpa, de verkade inte ha ätit samma frukost som jag ändå, men annars låg jag ganska bra till första varvet. Lite ensamt var det, men dessvärre anade jag att mitt sällskap snarare skulle komma bakifrån än att jag skulle få njuta av att springa ikapp någon.
Det var så fruktansvärt jobbigt! Jag ville bara stanna. Inte gå en bit, uppför en backe eller några hundra meter, nej jag ville tvärstanna, kasta mig ner på marken och bara inte röra mig alls! Vad är det som driver på? Vad är det som gör att jag faktiskt inte stannar trots att pulsen är otäckt nära max, mjölksyran pumpar ända ut i fingrarna, synfältet är dimmigt och jag fryser samtidigt som jag svettas? Då, när jag sprang där upp och nedför stigarna, frågade jag mig samma sak och jag tror att jag bara nonschalerade mig själv och svarade "fortsätt, snart är det över". Nu, när jag sitter helt utvilad och återhämtad i soffan och längtar efter ett träningspass, tror jag att det svikande minnet är den enda orsaken till att jag utsätter mig för detta gång efter gång. Tyvärr är minnet inte helt bleknat, vilket gör att jag känner mig aningen stressad inför kommande helgs halvmarathon som jag ska springa. Det är inte det att jag inte tror att jag ska klara det, att jag är rädd för att jag inte ska ta mig runt banan, utan att jag alltid måste göra allt så extremt och att jag efter ett lopp aldrig vill ha känslan av att jag hade kunnat göra bättre ifrån mig. Jag misstänker att det också är därför jag blir så nervös inför ett lopp, för att jag vet att jag har en mycket plågosam stund framför mig.
På tisdagen efter Göteborgsvarvet, alltså om åtta dagar, åker jag till Thailand. En synnerligt dålig uppladdning inför Vätternrundan, som går av stapeln exakt en vecka efter att jag kommer tillbaka från semestern. Att jag dessutom hittills i år blott trampat 30 mil gör inte semesteravbräcket mer passande, men min inställning till loppet lugnar mig en aning. Tillskillnad från mitt överdrivna prestationsbeteende i samband med löparlopp har jag valt en annan inställning till cykling, där jag är mer av en nybörjare. Min tidigare vision om att köra Vätternrundan under 12 timmar och att allt annat skulle vara ett misslyckande är som bortblåst och istället ser jag loppet som en rolig erfarenhet med några kompisar. Dessutom har jag ju efter min återkomst från Thailand en hel vecka på mig att träna, så formen bör finnas där! Bara att lägga upp min Singha-stinna buk på ramen och trampa på! Borde hinna köra 40-50 mil på en vecka, tycker jag. Det låter relevant tycker jag, med tanke på att jag som sagt lyckats avverka 30 mil på ungefär två cykelbara månader...
