Saker att göra Gbg-Sthlm

1) Plugga in lurarna för att slippa omusikaliskt gnolande barn. 2) Sura lite för att Spotify vill uppdatera och sedan inte klarar av att buffra låtarna så de blir tillgängliga offline. 3) Somna till den gamla musik som jag turligt nog hade sparat i luren. 4) Vakna av svettningar och fråga konduktören om AC:n inte fungerar. Han svarar att det inte finns någon AC på tåget! Hallå någon, är det fortfarande 2010 eller har jag åkt tillbaka i tiden?! Kom igen SJ! 5) Dö av värmeslag innan vi når slutdestinationen och detta TROTS att vi inte ens varit instängda i ett stillastående tåg utan mat och dryck i sex timmar. 6) Tar i trä och hoppas att vi kommer fram på utsatt tid. Lovar mig själv att aldrig mer åka med SJ igen...

Xtremt dålig bild...

...som jag lade upp igår! Jag som tyckte att den var så talande och så ser jag nu att man ser just inget alls! Ska se vad jag kan göra åt saken. Härda ut, kamrater!

Rastplats

Verkligen skönt att slippa sitta inne alla dessa ljumma kvällar som sommaren bjudit på! Bygget av balkongen var helt klart värt varenda öre och varje sekund med byggare i lägenheten. Cost per use är inte mycket längre...

Ensam mot vinden

Jag har ägnat helgen åt att sitta i gruvan, där jag slitit ont och försummat min träning totalt. Min sambo tog en cykeltur igårkväll och messade mig sedan och undrade hur det är möjligt att man på en runda (runda som i att man kör i alla olika vädersträck) har konstant motvind? Ja, det har jag som bekant frågat mig många gånger, hur är det möjligt?!! Kanske är det precis det Petter syftar på när han säger att vinden har vänt...?

För att dämpa mitt samvete för den innebrända träningen satt jag idag upp på Columbus och trampade förutsättningslöst iväg mot de kungliga markerna. Det förutsättningslösa i rundan var att jag gav mig utrymme att bestämma väg allt eftersom och beroende på hur det kändes. Det kändes blåsigt och det kändes emellanåt ovanligt ensamt, där jag solo stred mot all vind som verkade ha som mål att blåsa mig av vägen. Gång på gång poppade Petters visdomsord upp i min hjärna och jag önskade och önskade att hans ord skulle besannas. Vi bygger från grunden på all skit som har hänt, det är min tur nu - vinden har vänt. Jag slet och slet och tänkte att jag visst gjort min grundträning ganska bra och inte varit alltför (nåja!) ohälsosam senaste tiden, men vindjäveln vände inte ändå. Inte till min fördel i alla fall. Kanske var det inte så han menade ändå, den gode Petter?

Petter och diverse andra artister (märkligt vad man kan få konstiga musikstycken på hjärnan, ibland är jag som en vandrande eller i detta fall cyklande jukebox) hjälpte mig dock på min ensamma runda och snipp, snapp, snut så var min 87-kilometersrunda slut!

Semester söder om Söder

I brist på "riktig" semester tog vi några dagar att besöka en god gammal (hon är såklart inte så gammal, i alla fall inte jämfört med mig) vän som för några år sedan slog ner sina bopålar i Danmark. Och hon gjorde det med en så faslig kraft att hon snart kände sig manad att tjäna sitt nya land och vips så blev hon en del av danska flottan. Hon var som alltid den utmärkta värdinnan och guidade runt oss på tåg och bussar, tog oss till en vacker liten badort och tolkade tålmodigt allt som vi ospråkbegåvade gäster inte förstod. Rotvältska om du frågar mig!

Jag som sedan länge varit på det klara med att det värsta transportmedlet som existerar är u-båt, fick mina teorier multipelt bekräftade då vi fick det stora nöjet att traska genom en gigantisk, strandad u-båt. Det var hemskt klaustrofobiskt därinne (jag vill påpeka att jag inte har några större problem med trånga utrymmen) och då var vi blott fyra personer som vistades i plåtskorven. Jag har verkligen inga problem att föreställa mig hur det skulle vara där inne om där var ytterligare trettio personer och suget att uppleva det 50 meter under havsytan är minst sagt olockande! Allt med u-båtar är fel! Det strider mot alla läror att en sådant vidunder till farkost ska cruisa omkring under vattnet. Båtar ska ju flyta!

U-båtsintresserad eller inte så gick jag dock gärna lös i värdinnans militära garderob och ekiperade mig i hennes finaste uniform. Jag gillar verkligen den där mössan, eller smulan som min Söder om Söder-uppväxte kollega påstår att det kallas. Om det inte vore för att jag inte gillar u-båtar och inte heller båtar i allmänhet då jag är en riktig landkrabba och för att jag har vissa problem med språket så skulle jag inte tveka på att ge min själ till Danska flottan och låta tjäna under Dannebrogen! Skål!

Inget svar på tal

Igår drog jag en skön repa runt gamla hederliga Skå/Edeby och Svartsjön. På tillbakavägen, när jag befann mig på cykelbanan som går längsmed Drottningholmsvägen och där diverse människor tar sig fram på olika sätt och fordon, passerade jag en kille som verkade vara ute och transportcyklade. Något i min omkörning triggade onekligen igång hans tävlingsinstinkt och utan att jag noterade det försökte han jaga ikapp mig. En farbror framför mig, helt klart även han en transportcyklare, hade på pakethållaren en stor låda som stack ut i min omkörningsmöjlighet och jag lade mig gentlekvinnoaktigt bakom honom i avvaktan på att cykelbanan skulle breddas en aning, vilket den gjorde 27 meter längre fram. Killen på transportcykeln såg sin chans och kastade sig ut i den trefiliga Drottningholmsvägen och brakade förbi både mig och farbrorn med lådan. Några hundra meter fram, vid ett rödljus, stod killen och flåsade. "Bra tempo du har" sa han och jag tittade på honom. "Nu orkar jag inte cykla fort längre" fortsatte han och jag tittade. Varför svarade jag inte?!! Han svängde av och slapp cykla fort mer på grund av mig. Jag trampade vidare som den stumma cyklist jag visst blivit.

Idag var jag i Kalleberg och upprepade passet som jag uppfann förra veckan, det som träningsförlamade mig i flera dagar; tempolöpning med blandade småhopp. När jag körde mina första halvdanna skridskohopp kom en kille springandes i spåret. "Bra jobbat!" sa han glatt när han passerade mig. Och jag tittade. Vad är det för fel på mig?!! Jag tror jag har tappat talförmågan! Men vad sjutton, ett ynka litet "tack" borde jag väl ändå kunna klämma fram? Nu är det uppsnäppning och skärpning! "Bra jobbat"-killen till och med vände sig om och tittade på mig igen, som för att verifiera att jag verkligen var så miffo som jag betedde mig. Om jag ser honom igen ska jag säga något på typ... albanska, så att han förstår att jag inte förstod vad han sa till mig.

Så, nu ska jag altavista upp en distanskurs på albanska... Gjort och detta var vad jag fann! Önska mig lycka, språkfenomen som jag inte är...

Träningsvärk vs träningens verkan

Om forskningen en gång för alla kunde fastställa att träningsvärk är resultatet av ett väl genomfört träningspass så skulle ingen jubla mer än jag. Skulle man däremot bevisa motsatsen, hemska tanke, kunde jag lika gärna koppla bort träningen från mitt liv. Nämligen så får jag en rent vedervärdig träningsvärk så snart jag tänker tanken på att göra en rörelse där minsta lilla muskel, som inte gjort just det specifika moovet den senaste månaden, aktiveras. Antingen så får jag verkligen så himla mycket mer värk än andra, eller så är det bara min smärttröskel som är så in i baljan låg... Hur som helst, för mig existerar inte uttrycket "det-är-så-skönt-med-träningsvärk-för då-vet-man-att-man-tränat". Träningsvärk för min del innebär enbart att jag inte kan träna normalt de kommande tre dagarna, det vill säga inskränkning! Och ont.

Vårens stressfokusering på löpning och cykling har satt all form av styrketräning i typ femte rum och mina armar har i det närmaste tynat bort, vilket jag nu känner starkt för att motverka. Eftersom mitt gymkort gick ut i februari (!) och eftersom jag föredrar att träna utomhus när vädret tillåter (hej, det finns inget dåligt väder - bara dåliga... hrmm) kom jag på den eminenta idén att köra ett kombinerat intervall och styrkepass i Kalleberg. Den beräknade tidsåtgången, en timme, passade mig också väldigt bra, då badbilen med mig bakom ratten skulle rulla av Kungsholmen klockan 10.00. Jag lyckades på tom mage prestera följande blygsamma intervall-/styrkepass:

Uppvärmningsjogg 9 minuter till Kalleberg för att sedan skruva upp farten en aning i 4:ans spår. Jag sprang som längst 2.15 i ett sträck och för varje gång jag stannade stoppade jag klockan. Tanken var att jag skulle komma runt på en effektiv löptid på 16 minuter, något som jag inte gör normala fall (det brukar bli några sekunder till...). Jag gjorde sju stopp: 2(utfallsgång+armhävningar, skridskohopp+situps, djupa jämfotahopp+armhävningar med knix) + 1(utfallsgång+skridskohopp+djupa jämfotahopp+situps). Redan efter första stoppet insåg jag att det skulle bli riktigt svårt att ta mig runt på sexton effektiva minuter och efter de första grodhoppen, som inte var särskilt många till antal, tvivlade jag på att badbilen överhuvudtaget skulle rulla den dagen. Jag har aldrig tidigare känt några symptom av astma när jag tränar, men när jag efter de där grodhoppen linkade iväg i spåret förstod jag verkligen det där med "att andas genom ett sugrör". Och det var minsann inget tjockt drinksugrör som gör att man drar i sig hela drinken på tre sek, nej det var en sådan tanig liten pinne som följer med när man köper Mer med päronsmak! Nåväl, jag kom runt tillslut, även om klockan visade 16 sekunder mer än de 16 minuter jag hade tänkt mig. Badbilen rullade på tid bort från Kungsholmen och ut mot Älgö, med mig bakom ratten.

Och så i morse, som brev på jä-a posten! Ont. För varje gång jag reste mig från min lilla stol på jobbet gjorde det allt ondare och det sista två timmarna var jag tvungen att ståjobba eftersom att jag helt enkelt inte orkade resa mig upp från lillstolen en gång till. Det dumma var att jag satte mig här i soffan när jag kom hem. Frågan är om jag kommer att ta mig upp igen eller om det kommer att bli marathoninlägg efter marathoninlägg här på bloggen tills dess att värken har släppt...? Hoppas, hoppas bara att värken har verkan och att jag inte tvingas utstå denna träningsförlamning helt i onödan!!!