Det s.k. träningslägret

Ambitionen med 10-dagars trippen till Miami Beach var inte att det skulle vara ett träningsläger, även om jag stundtals försökte intala både mig själv, mitt resesällskap och mina vänner det. Det kändes liksom lite bättre att åka iväg med en slags föreställning om att jag istället för att komma hem som en uppsvullen sugga, skulle kicka igång såväl bikini- som löparsäsongen där under semestervistelsen. Ett träningspass varannan dag var vad jag hade i åtanke innan avresa, så de fyra träningspass jag mäktade med att genomföra kan jag kanske vara lite nöjd med i alla fall. Fast träningläger är nog en mild överdrift att kalla resan, det känner jag inte minst nu i skrivande stund... Haha, pinsamt!

De löppass jag lyckades åstadkomma utfördes på Miami Beachs boardwalk och på stranden. Den första och sista delen av boardwalken från min utgångspunkt Fontainebleau, jag sprang en sträcka och vände sedan och sprang tillbaka, är precis som namnet antyder en lång träbrygga. Det inger en absurd känsla av att man är i färd att springa ut för att bada, utan att någonsin komma fram. Havet är istället hela tiden bredvid en, som ouppnåelig frestelse. Eller så känns det som när jag som liten tittade på när Clownen Manne cyklade på sin motionscykel och jag lyckades genomskåda att det var väggen bakom sig som rörde sig och inte Mannes motionscykel. Det är liksom inte rimligt att knata så länge på en träbrygga utan att nå fram! Men fram nådde jag, så småningom. Fram dit träbryggan övergick till stenplattor, där promenadstråket breddades och ännu fler människor fick plats att röra sig på.

Det finns fantastiskt mycket att titta på och det fina i att nedgradera träningslägret till att "bara" vara en semesterresa som jag tränade lite på, även om nedgraderingen förvisso kom halvt retroaktivt, var att jag gav mig tillåtelse att verkligen njuta av omgivningen som löpningen gav mig. Miami Beach omväxlar sig verkligen; människorna, bilarna, arkitekturen, lukterna, ljuden, färgerna... Men en sak förändras aldrig och det är sannerligen lutningen. Konstigt att jag inte reflekterat över det tidigare, men det slog mig plötsligt när jag blickade ut från balkongen på 24:e våningen; det är verkligen tvärplatt! När jag tänker tillbaka på platser jag varit på i Florida så kan jag faktiskt inte dra mig till minnes att jag sett en enda backe, men det kan ju bara inte stämma. Visserligen är det i grund och botten byggt på träskmark och sådan är ju givetvis väldigt platt, men ändå...

För att verkligen försäkra mig om att jag inte är ute och cyklar i mitt påstående om platta Florida får jag väl helt enkelt åka dit igen och kolla om jag ser några backar! Jag säger till när det är dags! Fram tills dess ska jag göra mitt bästa för att förbättra min backlöpning, om det mot förmodan skulle visa sig att Miami är väldigt kuperat.

Skidhemulens dotter spårar vidare

När skidmobilen var återlämnad fick jag förlita mig på att SL kunde transportera mig till de åtråvärda skidspåren. Just denna vinter 2lax10 (åh, jag kunde inte hålla mig!), som var precis så vintrig som en vinter ska vara, så klarade dock SL inte riktigt att leva upp till de förväntningar som finns på dem att transportera människor kors och tvärs. Förseningar och inställda avgångar på grund av snö och kyla (kärlek!) gjorde att jag liksom många andra tvekade att använda kollektivtrafiken annat än i nödfall. Att nå fram till spåren blev för mig snabbt en nödvändighet, i det närmaste en nödsituation, så för att nå dit jag ville trotsade jag risken att bli sittandes i ett trasigt tåg, klädde mig i töntiga skidkläder och klampade kavat ner i tunnlarna i mina hala pjäxor. Kanske finns det en skidgud som glädjs över nyfrälsta skidentusiaster och därför gör allt för att de (vi!) ska få möjlighet att skida omkring. Kanske var det i så fall den skidguden som gjorde att jag gång på gång prickade helt rätt i den gröna linjens tidtabell och på snabbaste möjliga sättet tog mig till Björkhagen och de närliggande spåren där.

Jag gnetade på, kämpade med min diagonalning och kletade efter bästa förmåga, som inte är särskilt bra, med ömsom blå, ömsom röd och ömsom violett valla för att få fäste under skidorna. I och med att jag är så dålig på att åka kan jag hålla på ganska länge åt gången. Mina krafter tar liksom inte slut eftersom att pulsen aldrig skenar iväg så som den gör när jag springer. Det var snarare att jag hade en tid att passa eller att hungern drev mig hemåt som gjorde att jag avbröt mina rundor, än att krafterna tog slut. Målet inför nästa säsong är att kunna åka så bra att jag kan köra mig riktigt slut i en 10-kilometers slinga. Det är knappt så jag vågar yppa det högt, men jag längtar redan efter nästa vinter! Hoppas, hoppas att den blir kall, lång och snörik!!!

Glädjen i att snön nu nästan helt har försvunnit ligger i att jag snart kan rulla ut Columbus på rensopade gator och att jag inom kort kommer springa på vitsippskantade stigar och höra fåglarna kvittra i takt med mitt flåsande.

Skidkarriären tar fart

Nu har många veckor seglat förbi utan att jag skött mitt bloggande vidare bra. Inte skött det alls, faktiskt. Jag går därför tillbaka i tiden till de underbara vinterveckorna då jag blixtsnabbt byggde upp ett skidbegär som jag inte trodde var möjligt att etablera hos en tidigare så skidointresserad 30 plusare.

Efter min jungfrutur över den sviktande isen vid Karlberg lade jag all övrig träningsform utöver skidåkning åt sidan och ägnade min lediga tid till att kuska runt i Stockholmstrakten och jaga spår. Helgen efter skidinköpet var turligt nog en för mig arbetsbefriad sådan och på fredagen åkte jag därför och hyrde en liten skidmobil. I början av veckan hade det fallit ytterligare lite snö och termometern hade visat stadiga -5 grader. Det kände därför lite surt när jag på lördagmorgon vaknade, fylld av förväntningar inför helgens skidäventyr, av att det droppade mot fönsterblecket. Inte för att lite regn kunde stoppa min framfart, men mitt nyinförskaffade vallakitt innehöll tyvärr inget klister, vilket skulle visa sig sannolikt vara det enda som gav lite fäste under laggarna.

Jag hade under veckan studerat skidspår.se ytterst noggrant och första turen styrdes mot Ekerö och Knalleborg. Jag och min numera skidutrustade sambo stuvade in oss i den dubbdäcksförsedda skidmobilen, sladdade glatt in på Hornsgatan för att plocka upp min skidhemulskollega och styrde sedan med vindrutetorkarna på max ut mot Ekerö. I brist på fäste blev det mycket överkroppsträning. Som jag tidigare låtit framgå är jag en usel skidåkare och min teknik blev knappast bättre av varv efter varv av stakning. Min självförtroende snäppades dock upp några nivåer då jag, i jämförelse med min diagonalteknik, är en ganska tapper stakare. Tack vare min energiska kollega lyckades jag avverka 15 kilometer i Knalleborgs spår, med en liten fikapaus i mitten. Det är verkligen fantastiskt att åka omkring i skogen, känna den kalla vinden (eller kanske var det i detta fall ett kallt regn) mot ansiktet och jobba med hela kroppen! Jag har blivit kär i skidåkning!

Vår ambition var att efter Knalleborgsturen åka hem, fylla på energidepåerna och sedan låta skidmobilen ta oss till nya spår, men Ekerös spår sög verkligen all must ur min gamla skidovana kropp. Tiden räckte heller inte riktigt till, då jag hade bjudit hem några vänner på middag senare på kvällen. Den tid som blev över tillbringade jag tillsammans med John Blund och drömde om morgondagens skidåkning.

Söndagens första skidpass avverkades i Lida, där jag liksom dagen innan lät överkroppen göra det mesta av jobbet, i brist på den där bitande klistervallan. Och kanske även i brist på teknik... Men, jag tycker faktiskt att jag gör vissa framsteg. Förvisso ganska små sådana, men det blir i alla fall lite bättre för varje gång. Denna glada söndag, då det inte regnade men var cirka fem grader för varmt för att spåren skulle må som allra bäst, lyckades vi genomföra även ett kvällspass. När mörkret fallit och vi varit hemma och ätit resterna av gårdagens oxfilé, tog skidmobilen oss till Hellas och den upplysta lilla slinga som finns där. Totalt körde jag under helgen ungefär 35 kilometer på mina nya Salomonkompisar och uppskattningsvis stakade jag mig fram 25 kilometer av sträckan...

Helgen med skidmobilen var sammanfattningsvis mycket lyckad, grått väder till trots. Att skidmobilen var både orange och krockskadad spelade ingen större roll - den uppfyllde sitt syfte att ta oss till spåren. Och mitt skidsug har bara ökat sedan dess.