Baconsjukan är efter mig...

Det där omtalade viruset H1N1 finns verkligen överallt, inte minst i alla tidningar och nyhetskanaler och jag har verkligen gjort allt för att det inte på något vis ska påverka mig och mitt liv. Jag gör så gott jag kan och försöker stenhårt att ignorera artiklar och rikslarm som dagligen haglar ner över hela landet, samtidigt som jag maniskt tvagar framtassarna flera gånger i timmen och spritar såväl kropp som all tänkbar teknisk utrustning vilken utsätts för mänsklig närkontakt. Detta dubbelbottnade beteende kombinerat med ett relativt sunt leverne har hittills haft god effekt, nämligen att jag hållit mig frisk och kry som en liten nötkärna.

Så vaknar jag då denna måndagmorgon, efter en synnerligt trevlig helg som i ledighetenstecken även medförde viss överkonsumtion av diverse mindre sunda anrättningar, inställd på ett ganska bra intervallpass på löparbanan. Jag kände på en gång att något var lite fel, inte mycket fel alls, men absolut heller inte helt rätt. Förmodligen har jag inte fått den där uppskrivna Svininfluensan, men kanske, kanske har jag i alla fall en mindre griskulting jagandes mina hälsenor!!! Det vore ju himla typsikt att lyckas hålla sig frisk vid skrivbordet hela semesterfria sommaren, för att sedan insjukna lagom tills den efterlängtade solresan på allvar börjar nalkas!

Nä, jag ska verkligen kämpa emot - försök att fånga mig om du kan, grisjävel! Jag är kanske inte så snabb på kortare distanser, men jag är ganska uthållig så jakten kommer bli hur lång som helst i ditt försök att ta mig, Nöffe!

Googla inte mig - Alta Vista!

Idag mäktade jag med ett längre löppass. Jag hittade i min löpardagbok en runda på 18 kilometer, som jag sprang för ganska exakt år sedan och tänkte nu att det kunde vara intressant att se hur jag ligger till jämfört med förra året. Förutsättningarna verkar ha varit i det närmaste identiska; samma tid på dygnet och samma obligatoriska blåst. Resultatet blev också nästan snuskigt likt, vilket väl kan ses som ett kvitto på att jag inte är helt formlös jämfört med tidigare år.

Jag funderar dock lite kring de faktum att jag under båda passen hade så väldigt mycket högre puls de sista 35 minuterna, trots att den backiga delen avverkas under de första cirka 50 minuterna. Tempot är knappast högre, så det tror jag inte är orsaken. Kan det vara att jag sakta driver upp pulsen? Låter föga sannolikt, då detta aldrig hänt under något av mina 21-kilometerslopp, då jag relativt snabbt kommit upp i en hög arbetspuls där jag sedan legat mer eller mindre konstant. Kan det vara en slags syreskuld som jag arbetar ihop till under den kupperade delen, som jag sedan inte blir av med när jag forsätter i samma tempo? Jag får googla på det...

På tal om googla, så hörde jag någon som föreslog att man borde ta en Googlefri dag. Detta för att bli varse om hur ofta man använder detta sökverktyg i jakt på information, men även för att tvinga sig att hitta nya vägar till lösningar på problem. Google är idag ett av världens allra största företag, vilket sätter dem i en otroligt maktställning mot konsumenten. Om de som företag i dagsläget använder den makten på ett negativt sätt eller ej låter jag vara osagt, men helt klart är ju att om jag skriver in ett sökord så har Google stora möjligheter att styra mig i mitt sökande. Jag söker alltså verkligen inte förutsättningslöst, utan mina träffar beror i stor utsträckning på vad för slags information andra personer tidigare accepterat. Om den information som jag får fram är bra, relevant och korrekt så tackar jag Google för det, men hur blir det om till exempel Wikepedia (Wikipediafri dag, någon?) presenterar en högst tvivelaktig sanning om något? Riskerar jag inte då att göra det till min oifrågasagda sanning? Och hur är det om jag inte vill vandra samma breda väg som alla andra Internetanvändare...? I sanningens namn vet jag knappt om Alta Vista längre fungerar tillfredsställande, men jag ska nog ge det en chans. Någon dag.

Hjältar!

Förra helgen gick Stockholm Triathlon av stapeln. Jag var inte med, jag var inte ens och tittade på hjältarna som deltog, men från min sittplats i 4:ans buss råkade jag få en skymt av några tappra cyklister som stretade uppför Västerbron. Triathleter har alltid fascinerat mig, samtidigt som det någonstans inom mig finns en liten avundsjuka på de utövare som lyckas genomföra dessa extremt krävande tävlingar. Samtidigt som jag identifierar och i samma stund förnekar min avundsjuka (fult att vara avundsjuk!) brukar jag fråga mig själv om de verkligen är sådana övermänniskor som jag ser dem. Kan det verkligen vara så himla svårt??! Lite plaskande, sittandes rulla runt på en cykel och sedan lite löpning, sedan är det klart! Hur svårt kan det egentligen vara??!

Nu råkar jag tyvärr vara en urusel simmare. De enda gångerna under hela min skoltid som jag försökte smita från den annars högt uppskattade idrottsundervisningen, var när vi bussades iväg till simhallen för att träna simning. Då hade jag, i förhoppning om att undkomma förnedringen i bassängen, allt från klorallergi till öroninflammation och allt som rymdes däremellan. (Hade kanske varit smartare att konsekvent hålla fast vid, förslagsvis, klorallergi, men...) Jag har liksom ingen flytförmåga. Min kropp hänger som ett lodrätt streck ner mot botten och mina ben klarar inte av att forma något som skulle vara bra nog att få kallas bentag. Det är dock inte fara för mitt liv om jag skulle trilla ur en båt eller så - jag skulle nog klara av att simma en kilometer i ett sträck om jag var tvungen - men jag tycker verkligen inte om att simma! Dessutom tycker jag att simbassänger är ganska äckliga och att baddräkter utlämnar för lite åt fantasin för att jag ska känna mig bekväm i en sådan utstyrsel. Så, därför kan jag inte bli triathlet! Ganska bra ursäkt kan tyckas, men saken är faktiskt den att jag gillar tanken på att utföra träning och tävling i så omväxlande form som triathlon genomförs och därför störs jag en aning av min, låt kalla, simfobi.

Häromdagen gjorde jag dock slag i saken och förberedde mig för en duathlonträning. Jag klädde ut mig till cyklist, lade fram mina löparkläder och begav mig sedan ut på en 43-kilometers cykeltur. För första gången på länge hade jag på mig armvärmare, ett litet otäckt hösttecken, men det var också ganska tidigt på dagen. Jag rev och slet i blåsten, men de avslutade 20 kilometerna hade jag den barska vinden i ryggen och jag kände mig otroligt stark när jag klev av cykeln utanför huset, småpratade lite med mannen i korvgrillen nedanför och bar upp cykeln till lägenheten. Jag måste verkligen ha överskattat de där fåniga triathleterna kraftigt, det här var ju ingen match! Kvick som en vessla bytte jag om till löparkostymen och när jag några minuter senare stegade ut gatan igen kände jag mig nästan som Stålmannen måste känna sig när han kommer ut ur telefonkiosken. Identifieringen med Killen Fe dog dock i samma stund som jag stapplade iväg på trottoaren, vaderna var som spända stålfjädrar och jag kände mig nästan omedelbart lite yr. Liksom på Parloppet flåsade jag i högan sky och gång på gång försökte jag intala mig att 7,5 kilometer inte är annat än en promenad i parken, speciellt när jag nu inte ens behövde hålla något tempo alls att tala om. Med tunnelseende och låg energinivå i depåerna lyckades jag dock masa mig runt min förutbestämda runda och slutföra mitt första pass av duathlonträning. Min enda tanke under rundan var, förutom att jag bannade mig själv för att jag än en gång missat vikten av att fylla på med mer än bara vatten på längre träningspass, att triathleter visst är hjältar, hjältar, HJÄLTAR! Det var visst bara jag som drabbades av plötslig hybris efter fyra mil (!) på cykeln, förlåt mig mina nedvärderande tankar! Hur kunde jag??? Och jag som inte ens hade simmat, va??!!

Jag ser med spänning fram emot att genomföra samma pass igen, men med lite mer Vitargo i flaskan och se hur det känns då. Inte för att jag tror att triathleter kommer att förlora sin hjältestatus efteråt, men månne kanske de kan dala lite på min hjältehimmel... För inte kan väl en 33-åring ha så många hjältar att se upp till, eller?

Rapport #3 - Parloppet

Tiden har rusat förbi, här sitter jag redan och undrar om det är Brittsommaren som slagit till och tvingat upp graderna över 20-strecket. Enligt Wikipedia är det dock lite tidigt på året för att kalla denna tillfälliga "värmeknäpp" för Brittsommar, men konstateras kan i alla fall att tiden för sol och bad är över i Sverige för detta år. Och jag som inte ens hunnit skriva min tredje rapport om mitt sista och framför allt usla lopp! Här kommer en kort resumé från minnet som tack och lov håller på att blekna och förhoppningsvis är på väg att för evigt försvinna:

Jag och min manliga kollega, som ibland går under namnet "Musses bror" (gissa varför?!!), pratade tidigt i våras om att ställa upp i Parloppet. Ett lite annorlunda 5-kilometers lopp som går till så att man anmäller sig i par och springer sedan loppet åt varsitt håll på samma bana. Start och mål är på samma plats och är man hyfsat jämn med sin partner innebär det alltså att bör möta sin partner/lagkamrat efter 2,5 kilometer. Att jag och Musses bror inte är "hyfsat jämna" kände jag till redan när vi först pratade om att springa. Jag blev ganska snart även varse om att loppet gick en tisdagkväll i juni, närmare bestämt första tisdagen efter Vätternrundan. Kanske inte ultimat upplägg för att sätta personligt rekord på 5 kilometer, men jag hade ju ändå tre dagar på mig att återhämta mig. Dessutom verkar det ju nästan som det blivit mitt signum att tävla efter sämsta tänkbara förberedelse, så varför bryta den dåliga trenden??!

Vi pratade innan om vilken tid vi borde kunna få och jag sa att det vore illa om jag inte kunde komma under 21 minuter och kände samtidigt som jag uttalade det att det verkligen vore dåligt om jag inte kunde pressa mig under 21. Musses bror sa, blygsam som alltid, att han skulle försöka komma under 19. Varningsklockorna klämtade till och jag kände att om någon av oss skulle underprestera våra nu uttalade mål så skulle det sannolikt inte vara Musses bror! Nåväl, vi kom överens om att vi tillsammans skulle under 40 minuter.

Pang! Startskottet small av och jag snubblade iväg över grästuvorna med stress- och tävlingsadrenalinet pumpandes i min inte fullt så återhämtade kropp som jag innan hade trott. Pulsen var galet hög i förhållande till den låga farten jag höll och jag flåsade som en blåsbälg där jag kämpade mig fram på tunga, tunga ben. Plötsligt möter jag en kille i högt tempo och jag inser att det var ledaren bland de som sprang åt andra hållet, åt Musses brors varv. Sedan hann jag inte möta så värst många fler innan jag får sin på min lagkamrat. Fan! Hade jag ens passerat 2-kilometersmarkeringen??

Det är lätt att underskatta korta distanser, kanske extra lätt när man tre dagar tidigare har plågat sig på en cykel i nästan 12 timmar, men saken är den att plågan är så mycket mer koncentrerad i korta lopp. Som att den totala lidelsen för ett lopp alltid är den samma, men att man i korta lopp måste igenom den smärtan på avsevärt mycket kortare tid. Jag vacklade i mål på skamliga 21.14 och om min lagkamrat hade skjutit lika högt över mål som jag gjorde så hade vi inte klarat vårt mål på sub 40. Nu var det ju dock Musses bror som var min lagkamrat och eftersom att han är pålitlig som en gammal märr travade han på lätta ben in på 18.05 och tack vare honom lyckades vi klara vårt mål. Jag skyllde skamset på cykelben och tror fortfarande att jag hade fått en betydligt bättre tid om loppet varit två veckor senare, även om det förmodligen borde ses som ytterligare en skörd av min mindre bra genomförda träning under våren. Summan av kardemumman var dock att jag inte lyckats bra på något av mina dittills genomförda löplopp och min motivation dalade hastigt och lustigt därefter. När jag i somras började gå igenom och planera för höstens lopp så kände jag bara "nääe!" Jag bestämde mig ganska nyligen för att inte springa något fler lopp i år och nästan i samma stund som jag fattade det beslutet kände jag hur träningssuget började pirra i mig igen.

Så, hösten närmar sig och jag tränar på med en nyvunnen träningsglädje. Jag styrketränar när andan faller på, byter ett tänkt långpass mot intervaller om jag känner för det och om solen skiner tar jag en sväng på cykeln. Och det känns bra! Sedan får vi väl se om jag är en av de som en söndagmorgon i oktober står på en gräsäng i Hässelby och känner tävlingsnerven kittla till...