Igår tog jag tidigt på morgonen pendeltåget ut till Bålsta för att delta i mitt livs tredje cykellopp. Precis som när jag cyklade omkring i Delsjöområdet sken solen, kungen vajade, flaggorna var där och allt jadi-jadi och jag verkligen kände att det var en bra dag att tillryggalägga tvåsiffrigt antal mil. Som den cykeltävlingsrookie jag är kändes det nästan som att stoppa huvudet i lejonkulan när jag rullade in i startområdet där garvade, i huvudsak ganska gamla och framför allt nästan enbart manliga cyklister stod och taktikpratade. Jag kände mig extra dum när jag precis innan start insåg att jag var den enda cyklist, sånär som på tjejen jag haft sällskap med på tåget och som inte heller var överrutinerad tävlingscyklist, som hade nummerlappen på bröstet istället för, som alla andra, på ryggen. Snabbt och ganska diskret hjälpte vi varandra att åtgärda pinsamheten.

Strax efter 10.00 rullade jag iväg tillsammans med alla andra cyklister som avsåg hålla 28-32 km/h. Tror jag i alla fall, speakerrösten nådde inte riktigt fram till min hjärna, men jag tror ändå att jag prickade in den gruppen. Min taktik var enkel och olik mig (i alla andra cykellopp har jag nämligen gärna gått upp och dragit för att sedan krokna totalt och lämnats vind för våg); jag skulle nu bara sitta med, låta alla andra göra jobbet och själv behagligt inkassera 11,5 mil till min träningsstatistik. Till en början gick det planenligt, jag satt med och lät mig inte stressas av att farten ibland var onödigt låg, att täten inte verkade trampa i nerförsbackarna och att minsta backe drog ner hastigheten ytterligare. "Sitt bara med" var mitt mantra och oj vad jag upprepade det där jag "satt med".

Efter dryga 20 kilometer var första depån och jag förvånades hur många som gick in i den. Många valde dock till min lättnad att ignorera den och jag kunde fortsätta att upprepa mitt mantra. Efter cirka en timme började det gå allt ryckigare och jag blev fundersam över vad tätgruppen höll på med där framme. Från min plats långt bak i ledet kunde jag se att det var flera klubbcyklister som låg därframme och i min enfald trodde jag att alla som kör för en klubb bör ha något som kan liknas med vana och rutin, men jag undrar jag... Mitt mantra liksom fastnade någonstans mellan hjärnan och en backe när jag insåg att jag oundvikligen avancerade i ledet. 1.27 in på det estimerade 4-timmarsloppet konstaterade jag att jag låg längst fram i klungan med ett rejält gubbhäng på bakhjulet. "Det är bara att köra" tänkte jag, drev upp farten och lät mitt mantra fladra iväg långt bakom mig. Min stora lycka var att många hängde på, dock inte många från den cykelklubb som tidigare stått för farthållningen. Märkligt.

Vid 50 kilometer var det återigen dags för depå och om det var många som stannade på den första dito, så verkade i princip alla vilja gå in i på detta stopp. Jag vände mig till en 50+are och frågade om han skulle stanna. Han svarade till min stora lycka nekande, så tillsammans med honom och tre andra 50+are, varav en hjälte på någon slags citybike, fortsatte turen runt småvägarna på Upplands slätter och skogspartier. Det var en fin tur med kringelkrokiga vägar, med skaplig ruljans på dragningen i vår lilla klunga och jag kunde till och med unna mig att njuta av den för mig okända landsbygden vi åkte i. Hela veckan efter Varvet kände jag mig på något sätt urlakad och liksom tom på något som kroppen egentligen brukar ha i sig och flera nätter hade jag vaknat med sjuk kramp i vaderna. Därför hade jag under lördagen pimplat i mig rejält med Vitargo och i flaskorna för dagen körde jag enbart Vitargo i två olika styrkor, inget vatten. Mitt sug efter just vatten, vatten, bara vanligt vatten blev ju längre loppet led allt starkare och jag var helt inställd på ett snabbt vattenstopp på den sista depån. När den så plötsligt uppenbarade sig hade jag ungefär tre sekunder på mig att besluta om jag skulle stanna själv där och hoppas kunna åka med det 15-tal åkare som stod och hängde i depån eller om jag skulle fortsätta med min trygga 50+grupp. Fortsatte, såklart! Bra val, hade jag stannat hade jag nog fått ringa bärgningsbil.

När knappa två mil återstod vände sig en av mina 50+are om och konstaterade att tåget snart skulle komma. Depåhängarna närmade sig sakta men säkert och när de väl hann ikapp var det bara att hänga på. En skön avslutning på ett skönt lopp - jag satt bara med. Tills vi kom till en långseg backe och jag tyckte mig ha bättre tryck i benen än de andra. Då var jag bara tvungen att gå om alla för att sedan kunna ligga längst fram och tungtrampa i utförslöpet. Grymt skönt! Visserligen blev jag upphunnen och omkörd av några depåhängare innan målet, men vad gjorde väl det?! Jag och två av mina 50+are rullade tillsammans över mållinjen 3 timmar och 45 minuter efter att vi lämnade startfållan.

Jag tackar för gott sällskap och pålitliga 50+are! Hänger hellre dem i granen än de ryckiga klubbcyklisterna, helt klart! Ensam är verkligen inte stark när det gäller cykling, fast det visste jag ju redan men ändå...

Kyckling på cykel

För inte länge sedan hittade jag en fantastiskt underhållande blogg som jag
bara inte kunde slita mig från. Efter timmar av läsande hade jag plötsligt byggt upp ett enormt sug inte bara att nöta asfalt och bli bättre på det, utan även att slänga mig upp på min gamla mtb och sladda loss över stock och sten. Tanken slog mig aldrig varför jag inte har kört i skogen på länge - jag bara kände att det var dags nu!

På söndagen efter Varvet fick jag äran att låna H:s nya, fina Canyon och jag och AP drog iväg mot natursköna Delsjön. Solen sken, fåglarna kvittrade, flaggorna vajade, kungen var där och folket vinkade där vi susade fram på grusvägarna. Och jag njöt! Efter ett tag svängde vi in på vår egentliga runda, orsaken till varför vi satt på varsin breddäckad skogsmaskin med dämpad framgaffel istället för att vara våra slanka Columbusar trogna. Några hundra meter in på stigen lät det "plask-plask, swich-swich, ka-boom" så hade AP dundrat över några gigantiska klippblock som låg över en mindre fors. Inga problem för henne inte, hon brände bara vidare på stigen. "Iiiiiiiiiiiiiiii" Jag tvärnitade och drog häftigt efter andan! Där kan väl inte jag köra heller?!! Jag ledde försiktigt stackars Canyon över farligheten och satt sedan upp igen. I typ 200 meter till, sedan: "iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii" och av hojen igen. Det måste ha varit det mest kycklinglika som väl någonsin skådats på en mtb i området runt Delsjön, eller snarare i hela Västra Götaland. Eller någonsin, någonstans!!!

Att jag är feg kanske jag tyvärr känner till, men inom rimlighetens gränser... Detta däremot slog ju verkligen alla rekord i feghet, herre min skapare alltså!!! Nä, nu kommer jag sanna mina ord hålla mig på de asfalterade vägarna för något så förnedrande har jag väl sällan upplevt tidigare. Tack gode gud att denna pinsamma episod blott bevittnades av en person och att jag mycket väl vet vem hon är... Vakta din tunga min vän och berätta aldrig detta för någon, oki?!!

Varvet 2lax10...

...blev återigen kräftgång i sluttid med mina 1.36.35! Fasen också, jag hade det ju verkligen i mig (som en viss hoppare brukar säga efter typ varje tävling)! Jag tänker nog ändå skylla lite på värmen - alla andra gör visst det så varför skulle inte även jag kunna stoppa in det i mitt försvarstal?!! Om det sedan hade så stor inverkan på tiden är såklart svårt att bevisa, men också väldigt svårt att motbevisa. Placeringsmässigt klättrade jag faktiskt 30 placeringar i år, vilket i rimlighetens namn skulle kunna vara ett tecken på att snittiden var något sämre än föregående år. Dessutom hade min kära löpkamrat köpt upp ett mindre lager med tuppkamsperuker på sin senaste Tysklandsresa och med den svajandes på huvudet förlorade jag givetvis många sekunder i det ökade luftmotståndet. Möjligen vann jag tillbaka den tidsförlusten i energin som alla perukförtjusta barn glatt hojtade till mig där jag sprang mitt årliga gatlopp, men det behöver vi ju inte tala högt om...

Peruken kan sannolikt även varit den som höll mig uppe under loppet, även om den från 7-kilometersstrecket och ända till upploppet dinglade i byxlinningen, då mina tankar mest kretsade kring huruvida jag skulle ta på mig peruken igen och i så fall när eller om jag skulle kasta den och i så fall på vem. Mina vanligen så negativa tankar så som "jag ska aldrig mer springa det här loppet" och "nä, nu bryter jag" förekom knappt i min hjärna, förmodligen tack vare den där hemska huvudbonaden. (Detta är beviset för hur svårt jag har att tänka klart en tanke när jag springer. Man kan annars tycka att jag borde kunnat komma fram till ett beslut, kasta eländet eller ta på den, under mina 96 minuters knatande, men icke! Jag kan springa och försöka räkna ut ett mattetal i flera timmar utan att få till det och då snackar vi inte "integralen till f (x)=x^3+5x" utan verkligen om basic fyra räknesätten. Eller kanske till och med bara plus och minus...) Min kära löparkamrat hade i alla fall plikttroget (mot sig själv?!!) på sig sin kreation från start till långt efter målgång och deklarerade sedan tydligt att i framtiden ska vi bara ha perukerna på GöteborgsVarvet, inte på några andra lopp. Nähä okej, jag som trodde att jag nu hade ingått ett livslångt äktenskap med regnbågsperuken och skulle bära den i samtliga kommande lopp i resten av mitt liv! Det var ju faktiskt lite skönt att höra att det bara kommer att ske en gång per år framöver...

Jag kan meddela att jag av fler anledningar än min tid var ganska nöjd över mitt sent fattade beslut (som givetvis inte togs när jag sprang eftersom jag då inte är förmögen att ta några beslut) att kliva bak till startgrupp 1B. Vi blev nog utstirrade i 1B där vi stod med våra vajande kammar och glodde!

Total uppladdning

Sommaren kom som sagt på besök lagom till min lediga långhelg och den har hängt kvar likt en trogen labrador hela veckan. Prognosen inför helgen och det väntande Göteborgs-Varvet är något skiftande, men jag misstänker att det möjligen kan bli ett varmt lopp. Av den anledningen var det verkligen passande att det varit så varmt hela denna veckan, så jag hunnit acklimatisera mig en aning. Det är otroligt stor skillnad på att springa i 18 grader under en grå himmel och 25 grader med en stekande sol över sig.

I tisdags följde jag med Kipketerkopian till löparbanan i Sumpan och sprang korta intervaller: 100-, 200-, 300- och 400-metersintervaller. Det var fantastiskt jobbigt och inte ens Kipketerkopian lyckades genomföra de åtta block han först tyckte att vi skulle köra. Efter fem block kände jag mig tämligen urlakad i såväl muskler och lungor som i huvudet. Lyckans sekund var när jag mitt i en perfajobbig intervall lyckades springa rakt under den vattenspridare som var påslagen för att vattna fotbollsplanen! Träningspasset kändes verkligen högkvalitativt och det var skönt att få lite fart i kroppen inför helgens lopp. Den lilla febersläng som jag kände av senare på kvällen ser jag som ett kvitto på att det var ett bra pass och vilodagen efter kände jag mig allert i småbenen.

Idag var jag återigen ute en sväng med Kipketerkopian. I samma värme och under samma strålande sol (vore ju lite otäckt i och för sig om det plötsligt vore en annan sol...) testade vi vår form på den klassiska 2-sjöar-svängen som mäter 6,8 kilometer. Efter en kort uppvärmning gav vi oss iväg uppför den inledande branta backen och efter cirka 400 meter klargjorde jag att det var fri fart som gällde. När Kipketerkopian inte riktigt reagerade på mina ord sa jag "hej då" och sedan var han snart borta, med överdrivet lätta och långa steg försvann han framför mig. Som sagt; det var varmt och jag flåsade, men jag lyckades ändå ta mig runt på en tid blott 20 sekunder sämre än mitt personbästa på sträckan och den tiden fick jag inte långt innan jag gjorde mitt bästa Gbg-Varv. Kipketerkopian, som jag har två olika vad med inför Varvet, flög in på en hyfsad tid några minuter innan jag korsade den simulerade mållinjen. Han är i lite för bra form med tanke på våra vad!

Jag har de senaste veckorna våndats en del över det kommande Varvet, men nu känner jag mig något lugnare. Inte för att jag tror, eller för den delen siktar, på ett rekordlopp, men nu känns det i alla fall som jag har något som kan liknas med form i kroppen...

Imorgon är jag ledig. Jag ska ta en lugn morgonjogg bara för att skaka loss lite, sedan ska jag mest strosa omkring här i grannskapen och smygladda. På lördag har jag bara en sak att utföra och det är att på kortast möjliga tid ta mig runt den blåmarkerade banan. Hur jobbigt kan det bli?!!

Mitt mål? I alla sämsta fall slå min inte så braiga tid från förra året, 1.36, men jag borde nog kunna lufsa in på... 1.33-1.34? Det känns ju faktiskt lite patetiskt att sitta och spekulera på minuter hit och dit, för vad spelar det egentligen för roll?!! Jag vet faktiskt inte varför tiden har betydelse för mig, men onekligen har den det. Tävlingsmänniska, kan det vara så enkelt?

Kom igen, kör för 1.33!!!

Morgonmys en måndag

Efter fyra fantastiskt sköna dagar av ledighet var det så dags att återgå till den penninginbringande sysslan igen. Jag och lilla systern (hon är en liten syster, inte en lillasyster - det är det jag som är) tog på kvällningen igår ett effektivt löppass i Karlberg, vilket för min del resulterade i en mör och aningen urlakad kropp. Kändes som ett perfekt avrundning på helgen och det bådade gott inför insomnandet som annars kan vara problematiskt vid återställningen till tidig kväll/tidig morgon från sen kväll/sen morgon. Men ack vad jag bedrog! Jag körde runt som en spinnaker i bingen till långt efter midnatt och sömnen blev sedan minst sagt luftig. Vad gjorde dock det när morgonen slutligen grydde och solen sken som besatt från en blå himmel? Lyckans jag som inte börjar förrän 15.00 idag och därför hade gott om tid att svira om till cyklist, svinga mig upp på Columbus och trampa, trampa, trampa runt skidbacken på Ekerö.

En bra start på veckan som avslutas i Göteborg och det årligen återkommande ångestloppet runt broarna i Sveriges baksida.

Det känns så bra efteråt

Lyckans belöning efter ett riktigt bra långpass, det andra på två dagar faktiskt. Jag är inne i ett skönt flow av träning och nu hoppas jag att den känslan håller i sig ett tag och att min största motståndare, Förkylningen, behagar hålla sig borta ett tag. Kanske i och för sig lite överdrivet att påstå att jag är i ett flow bara för att jag lyckats genomföra två bra långpass på lika många dagar, men det känns bra och då väljer jag att förlita mig på den känslan. Jag har flyt!

Igår vaknade jag tidigt av att sovrummet i det närmaste badade i sol, rullgardin till trots, och efter dagar av grådassig himmel var detta väder varmt välkommet. Jag hade planerat att i min ensamhet cykla så långt jag förmådde och efter måndagens avbrutna pass (sockermänniskan riskerade att lösas upp av regndropparna som plötsligt föll ner över henne) gladde jag mig åt solstrålarna som väckt mig, studsade ut på gården, tvagade en nedsmutsad Columbus och klämde mig sedan ner i mina nya Assosbyxor.

Jag valde för ovanlighetens skull bort det kungliga låglandet med omnejd och styrde istället österut, mot Nacka och Ingarö. Efter cirka en mil iklädd väst var jag tvungen att inse att solen förvisso sken vänligt, men att den inte värmde särskilt bra och vinden gjorde sig dessutom konstant påmind. Tur att jag nu är en rutinerad, förutseende och välutrustad cyklist som inte bara lagt mina pengar på Assosbyxor, utan även på bra skalplagg. Ett kort stopp, montera fast ärmarna på västen, sedan var jag ostoppbar på min väg ut mot Björknäs brygga. Valet att åka i östlig riktning visade sig vara ett bra beslut, inte enbart som omväxling utan även för vindens skull. Jag hade vinden mestadels mot mig hela vägen ut och (i detta fall även) följaktligen i ryggen när jag vände hemåt igen. Skönt att både himlen och vinden kan vara konsekvent för en gångs skull och inte flexa lite hur som helst som annars ofta sker. 92 kilometer (Umeå-Lövånger) tillryggalade jag och det kändes bra i stort sett hela rundan och faktiskt även efteråt. Ingen sömnsjuka som pockade på min uppmärksamhet, något som annars för mig brukar vara synonymt med post-långpass.

Nu sitter jag dock här och smånickar lite, efter dagens långpass med mina apostelhästar och den ljusa kenyanskans goda sällskap. Vi möttes upp i Huvudsta och sprang en runda som jag igår lite slarvigt mätt ut skulle vara knappt 20 kilometer. Benen kändes fräscha från gårdagens tur, men jag kände viss oro över att springa med henne. Hon har ju ett galet löpsteg och springer egentligen över min förmåga, men jag lyckades hålla i ganska bra ändå. Dock var jag relativt fåordig de sista typ 15 kilometerna... Det är ju inte för intet som vissa som känner mig i ansträngningssammanhang kallar mig för "Sur-Ida"! Två mil från Huvudsta var nog långt för att via Sundbyberg och Solna ta oss vidare runt Brunnsviken och tillbaka. När vi kom tillbaka, vinkat hej då och jag satte mig på cykeln för att trampa de två-tre kilometerna hem var jag innerligt tacksam för att det började med en lång nedförsbacke. Jag var skapligt trött i buggarna!

Lunchen som jag efter hemkomsten belönade mig med toppades av ett rykande färskt nummer av Kadens, som jag glatt bläddrade i samtidigt som jag fyllde upp mina depåer. Imorgon kommer jag att ha träningsfritt och jag ska njuta den första dagen på mina 4-dagarsledighet till fullo, med rosa skumsvampar och avslappningsövningar. De här två dagarnas pass har stärkt mitt självförtroende inför såväl Vättern som Varvet. I alla fall lite...

Solskensåkaren vek ner sig

Jag och en av medlemmarna i det inofficiella Team Columbus satsade på årets första cykellopp i år; Grand Fondo Stockholm, som gick av stapeln tidigt i morse. Men, som den solskensåkare som jag är, försök att bryta med det stående epitetet genom snöblask till trots, med en kropp tydligen gjord av socker, valde vi dock i fredags att avstå tävlingen. Samtliga prognoser för söndagen visade 4 grader och ihållande regn och vi kände att ett 14-mils lopp i de förhållandena skulle ta död på all cykellust för lång tid framåt. Istället gick jag igår efter timmarna i gruvan ut och åt en välsmakande röd oxfilé på toast och fuktade strupen med en guldfärgad. Först framåt 10.30-tiden i morse masade jag mig loss från det ihopkorvade täcket och gluttade med ljuskänsliga ögon ut bakom gardinen. Det hade faktiskt känts lite bättre om regnet verkligen hade stått som utlovade spön i backen, men jag kan inte ens påstå att asfalten nedanför fönstret såg särskilt våt ut...

Som kompensation för de uteblivna och välbehövda 14 milen ska jag sticka baktassarna i mina snabbaste löpskor och bege mig till Karlbergs slottspark och mata tusenmetersintervaller. Imorgon lovas uppklarnande väder och jag tar sikte på att avverka ett flertal mil i sadeln. Nu måste det bara bli av - kom igen sockercyklisten, du smälter faktiskt inte av lite regn!!!