Det som göms i tö...

...kommer fram vid snö! Jag som trodde mig vårda mina prylar så väl blev aningen förvånad när längdskidorna plockades fram och jag fann dem kladdiga och barkbeläggda. Bara att sätta igång med nyinköpta produkter, bark off, vax on, borsta-borsta. Vallakurs väntar...

Columbus står fortfarande och väntar på höstrengöring för vidare vinterförvaring. Jag borde bryta trenden att magasinera smutsen, så att jag till våren slipper att börja cykelsäsongen med kedjetvätt! Det blir liksom så bakvänt då.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Träningschock

Efter min lata och svulliga helg med en inte helt relevant men ack så massiv viktuppgång som direkt påföljd, har jag fått ett pockande behov av att utsätta mig för en träningschock. Jag tänker att om kroppen svarar så där efter en helg av utsvävande kaloriintag, så borde den göra likadant åt andra hållet om jag utsätter mig för ovanligt mycket och hård träning.

Jag håller nu för fullt på att smida mina planer, försöker få ihop logistiken och en bra tidpunkt. Snart är jag klar och då jäklar ska gammelkroppen få se på extremhelg!

Published with Blogger-droid v1.6.3

Maxat i bänkpressen

Jag har styrketränat till och från, med betoning på från, i ungefär 15 år. Man kan då lätt få för sig att styrkan sakta men säkert byggts upp och att jag nu borde vara tämligen krallig och stark som en mindre oxe. Så är dock, tyvärr, inte fallet. Jag har tydligen snarare kämpat som ett litet svin för att inte vara en speta.

Idag var det plötsligt dags för sanningens ögonblick, tiden att mäta min styrkas utveckling över 15 år var helt ovänat inne då jag sprang in i min styrketräningsintresserade kollega nere på gymmet. "Värm upp lite, sedan lastar vi på" sa han och jag gjorde kvickt några snabba armhävningar utan klapp. Att han "lastade på" vikter är en god överdrift, men några små lerkakor till tyngder hängde han i alla fall på stången. Jag pustade och fräste och tog i med min mindre braiga bänkpressteknik. Till slut lyckades jag trycka upp så pass många fler kilo än jag gjorde för ett och ett halvt decennium sedan att jag kan leva vidare med det. Dessutom känns det väldigt bra att veta att jag hade en sladdrig t-shirt på mig. Bara genom att pressa ner mig i en tre storlekar för liten tröja vid nästa försök bör jag kunna få upp några kilo till på raka armar. Den som spar den har!

Published with Blogger-droid v1.6.3

Min överman

Mina lama försök till att beat boxa bleknar verkligen ytterligare i jämförelse med den här killen som verkar ha en hel ljudanläggning i näbben!!!

Innerstadslöpning

Jag ska inte en gång till ge uttryck för mitt nära på maniska vurmande för snö, jag har en känsla av att mitt budskap kan ha nått fram redan. På grund av av denna kärlek så kan jag heller inte med att gnälla när det vackra vita övergår till gråsmutsigt slask, utan jag ser det som en naturlig konsekvens av snöande och töande, typ.

Så, när jag idag skulle ut på en löprunda oroade jag mig inte det minsta för dåligt fäste eller blöta skor. Dock talade empirin till mig och påminde om att jag vid sådant här väder bör undvika traditionella promenadstråk (läs "strosstråk") och istället satsa på trottoarer som människor tvingas att gå på för att komma till buss, jobb och affär. Vardagsfotgängarna plöjer liksom sig igen all snö och allt slask på ett manisk sätt och snön packas därför inte så hårt som när strosare försiktigt tassar fram. Fördel är också om dessa trottoarer är benägna i högtrafikerade områden, där avgaserna höjer temperaturen och snabbt tvingar den ljuvliga snön ge vika och förvandlas till sörja. Ganska planlöst satte jag så iväg mot St Eriksplan, vidare mot Odenplan, Valhallavägen och rakt ut mot Gärdet. Det gick bra. Vardagsfotgängarna och avgaserna hade gjort det jobb jag räknade med och med en dokumentär i lurarna kunde jag faktiskt sträcka ut stegen ganska bra där jag kryssade mellan fotisarna. Vinden låg på och för att undvika sjöbrisen som jag misstänkte låg på in mot Strandvägen svängde jag istället in på Riddargatan.

Trots min goda lokalkännedom (norrlänningar har ett inbyggt behov av att kunna navigera rätt då de är vana vid att det inte är så många gator att hålla reda på) lyckades jag någonstans på vägen förtränga vart jag var på väg. När jag så insåg att jag precis korsade Nybrogatan, att det var lunchrusning och att jag sannolikt var den enda löparen inom en radie på typ 3 kilometer tyckte jag att det var lika bra att bara gilla läget, bära huvudet med den svarta badmösseliknande bonaden högt och öka farten. Jag vek dock ändå ned blicken när jag tvingades stanna för rött precis vid Stureplanssvampen... Det kändes liksom inte helt rätt att stå där mellan kostymerna och minkpälsarna och köra höga knäuppdragningar så gråslasket stänkte.

En av fördelarna med att bo i innestaden måste väl ändå vara att man nästan alltid har möjlighet till barmarkslöpning. Blir vintern allför bister (som andra uttrycker det som jag kallar ljuvlig) kan jag ju alltid dra några repor på Drottninggatan. Jag har för mig att den har något slags nedgrävt uppvärmingssystem...

Ytterligare en kärleksförklaring

Till snön för att den har kommit, till årets första glögg som inhandlats och till lussekatten som precis ska ätas!

Att avsky snö, blåst, regn och för kalla somrar måste verkligen jobbigt om man bor i Sverige. Jag vet att jag tjatat om det förrut, men varför inte bara lära sig att gilla alla lägen som ändå står utanför all möjlighet till att påverka?

Jag vill åka skidor!!! Mer snö åt folket!

Published with Blogger-droid v1.6.3

En kärleksförklaring

Helgen, som uteslutande ägnats åt jobb, håller på bästa tänkbara sätt att sakteligen avrundas med en nyligen avslutad 15-kilometers löprunda runt Kungsholmen och Långholmen. Känslan av att vara en liten del av den stora, vackra tavlan föreställande Stockholm iklädd en av sina bästa kostymer är nästintill magnifik. Alla människor som strosar, som joggar, som samtalar, som rastar hundar, styr barnvagnar, rullstolar och sina liv. Och så jag. Som bara springer, kryssandes mellan alla individer, njutandes av att luften för ovanlighetens skull luktar rent och känner hur den fyller mina lungor med syre. Vidare över den karga Västerbron som ändå är en av de vackraste platserna i stan och ner på idylliska Långholmen. Stigarna som ringlar sig genom skuggpartierna med frostbitna löv på marken ger mig mer energi i min löprunda än någon artificiell energidryck någonsin kan uppbringa.

Jag älskar verkligen att bo och leva i Stockholm; på sommaren när jag kan bada i Riddafjärden; på vintern när jag kan åka skidor i flacka, korta slingor runt Karlbergs slott och på våren när Kungsträdgården står i rosa blom av Japanska körsbärsträd och jag kan sitta där med en kaffe och bara titta. Och jag älskar alla andra dagar där emellan! När regnet står som spön i backen. När vinden sliter tag i allt i dess väg och kylan kryper in under alla plagg, långt in i märgen. När det grå, saltblandade snöslasket lämnar missfärgningar på skorna och när värmen vägrar att infinna sig trots att kalendern säger att sommaren är här.

Finns det något vackrare än olikheter, mångfald och skiftningar? Hur kan en människa annars veta vad som är vackert om hon alltid betraktar samma bild?

I Köpenhamn kan de...

...inte riktigt tala tydligt nog så att en Norrlandsfödd kvinna förstår vad de säger, men cykla - de kan dem!

Har under mitt veckoslutslånga besök i kungliga Köpenhamn imponerats av hur många som cyklar och fascinerats av hur de gör det. Cyklisterna hålls på tydligt utmärkta cykelbanor med trafiksignaler uppsatta just för cyklisternas skull. Bilar och fotgängare respekterar cyklisterna som vilka fordon som helst och cyklisterna verkar visa samma, djupa vördnad inför såväl regler som medtrafikanter.

Må vara hänt att jag är aningen okritiskt då jag gärna vill se ett fungerande cykelsamhälle någonstans på vår jord, men det flyt som jag fick äran att glida med i på min sköna hyrcykel skall ej förringas! Snälla politiker med inflytande på Stockholms cykelsituation, åk till Kph, se, lär och efterlikna!

Published with Blogger-droid v1.6.3