Varvet & Ruset

Årets Göteborgsvarv gick tämligen planenligt och att döma på såväl banrekord i både dam- och herrklassen och på den blygsamma placeringen min annars ganska braiga tid gav så var jag inte ensam om att lyckas hålla skaplig fart den dagen. 1.33.30 klockades jag på och jag kunde inte annat än vara nöjd med den tiden. I startfållan lyckades jag och min snabbe kollega slutligen enas om vilket handicap jag skulle få i vår middagstävling, även om jag inte kände mig helt bekväm i att bara få 7.45 minuter till godo på honom. Speciellt inte eftersom han sprang exakt 7 minuter snabbare än jag på 15-kilometersloppet några veckor tidigare. Jag gjorde så gott jag kunde och det räckte, mycket braigt! Jag hade till och med skrapat hem den där måltiden om jag hade gått med på ett 7-minutershandicap,jo jag tackar!

På onsdagen var det dags att ställa upp för löparsektionen på jobbet och deltaga i Vårruset (eller Vår Ruset som det tydligen heter men som det tar emot att skriva). Det är något visst med kortare distanser och det var med skräckblandad förtjusning och med inte helt återhämtade lår som jag ställde upp på startlinjen sida vid sida med Anna Haag. Jag uppmärksammade dock varken henne eller hennes fotande snubbe förrän på målrakan, när speakern talade om att den duktiga skidåkaren även var en bra löpare och hade vunnit dagens Vårrus. Jag var inte ens i närheten av varken skidåkarens tid eller en pallplats, men jag putsade till mitt pb på 5k en aning. Lite besviken är jag dock på att jag inte lyckades klämma mig i mål under 20 minuter, som för min del helt klart är något av en önskegräns att passera under.

Nu är det cykel som ska gälla för hela slanten och jag känner mig redan äckligt stressad över den kommande Vätternrundan. Detta får verkligen bli sista gången - jag orkar inte mer!!!

Drar ihop sig till det årliga Varvet på Baksidan

Två dagar kvar tills det åter igen är dags för att knata runt Göteborg, vilket blir mitt sjätte Varv sprungit i mitt eget namn. Dessförinnan lubbade jag tre (?) gånger i en manlig kollega till min kompis namn och en gång med en förfalskad (!) nummerlapp. Orsaken till det sistnämnda var att jag och min kompis, samma kompis som har/hade en manlig kollega i vars namn jag sprang, skulle springa Stockholm Marathon några veckor senare. Jag såg Varvet som den perfekta genomköraren och än mer perfekt var att jag och min kompis var jämna löpmässigt och således kunde dra nytta av varandras sällskap under loppet.

Varvets hårda seedningsregler hindrade mig dock från att starta i kompisen startgrupp och lösningen blev helt enkelt att jag med en synnerligt trovärdig nummerlapp, om än med samma startnummer som någon annan, skuttade in i startgrupp 1 B och knatade iväg med alla andra, hederliga löpare. Till mitt försvar vill jag dock säga att jag varken tog vatten eller någon blöt svamp från arrangörerna och att jag 800 meter före mål vek av in på en parkering istället för att springa in i målfållan och belönas med publiken påhejningar. Efter maran, som är ett helt annat kapitel, ansågs jag god nog för att seedas in i de främre startgrupperna och sedan dess (2006) har jag troget betalat in min startavgift och mottagit värmande tillrop de sista hundra meterna på Göteborgs Varvet. Lite skamsen är jag dock, för jag inser nu att det jag gjorde var både lite tjyvaktigt och omoraliskt, men där och då tyckte jag inte att jag hade något val... Hrmmm... Jag tycker nog fortfarande inte att jag hade något val, vid närmare eftertanke... Nåväl, mitt brott måste väl ändå vara preskriberat nu? Annars, för att citera en stor människa, "är jag beredd att ta mitt straff".

Så, detta betalande år ser jag fram emot att plåga mig så mycket jag bara kan, med enda syfte att få stå kvar i min surt förvärvade tidiga startgrupp! Frågan är nu bara; ska jag ha tuppkamsperuken från Tyskland på mig eller inte under min årliga språngmarsch runt staden på baksidan?

Stay with me, come to me!

Slängde igår in mig och päronen på Daniel Miltons utställning på Ars Amandi och fångade tillfället att njuta hans verk i.r.l.

Stay with me är inte helt olik en viss Transit som jag av flera anledningar är väldigt fäst vid och den gjorde sig verkligen inte sämre hängandes på galleriet än, så som jag tidigare betraktat den, på datorskärmen. Jag vet dock ett ställe där den möjligen skulle kunna hänga liiite bättre...

Published with Blogger-droid v1.6.3

Rekreation

Tar en vilodag i föräldrarnas blomstrande trädgård. Som omväxling är det riktigt trevligt att väckas av ljuset som siprar in genom gliporna i persiennerna och av en energiskt pipande koltrast.

Dagens enda aktivetet: Daniel Miltons pågående utställning här i stan och dit bär det av nu! Ser fram emot mycket!

Published with Blogger-droid v1.6.3

Klipphäng med Columbus

Kunde bara inte motstå att pausa lite i Björkvik, dit jag susat i kort-kort med varma vindar. Årets hittills skönaste cykelväder och plötsligt minns jag varför jag tycker så vansinnigt mycket om cykling!

Published with Blogger-droid v1.6.3

Heder åt triathleter!

För omväxlingsskull och för att känna mig nöjd med mitt träningspass trots att jag visste att det inte skulle bli så många mil på cykeln så bestämde jag mig för att köra en egen version av duathlon. 40 kilometer cykling, hem och svira om klädsel (springer de riktiga triathleterna i cykelbyxor?! Otäckt i så fall!), trycka en Gainomax för att stilla hungern en aning och sedan ut igen. Alltså, hur jobbigt kan det vara att springa 5 kilometer??! Okej om jag hade trampat 15 mil innan, men jag hade kört 4 mil och inte ens i något högt tempo. Och simmat, det hade jag inte ens ägnat en tanke åt att göra innan jag satte mig på cykeln. I och för sig så duschade jag, men det räknas väl inte?

All heder åt triathleter! Jag är så imponerad över vad de presterar, o.m.g!!! Mitt snack som ibland glider över till Iron Man och "man borde nog göra en Iron Man någon gång i livet" kommer sannolikt inte höras på ett tag framöver...

Sommar i april, vårvinter i maj

Jag trodde inte ens att jag var optimistisk när jag för några veckor sedan stuvade undan de vinteranpassade träningskläderna längst in i garderoben. Vårflod på min kvarn fick jag dessutom i påskas när jag kunde skådas i en närliggande park med blott en bikini på min vinterfärgade kropp. Nåja, kanske hade jag något annat plagg på mig också, det var ju trots allt bara april, men typ...

Idag har det snöat! Stora lapphandskar singlade ner och för att slippa gliringar angående att jag väl var lycklig nu från mina snöskygga kollegor gjorde jag mitt bästa för att de inte skulle glutta ut genom fönstret och se det vita. Inte ens jag, trots att jag gång på gång på gång under vintern har bedyrat mina rena och äkta kärlek till snön, vill ha snö i början av maj. Det räcker nu, cykelsäsongen ska dominera nu ju! Men ändå, jag kände faktiskt ett litet sting i hjärtat när jag tittade ut, en liten pirrande känsla av snökärlek. Att jag sedan tvingades rota runt efter både mössa och vantar innan mitt löppass kändes å andra sidan inte fullt lika kärleksfullt... Jag kan gärna tänka mig ett distansförhållande några månader framåt så ses vi i november igen, kära snö!

Published with Blogger-droid v1.6.3