Anmäld till Sjöloppet 2010

Som sagt; jag är anmäld! En slags skräckblandad förtjusning har intagit mitt sinne och varje gång jag tänker på att jag är anmäld så slår den känslan till och träffar någonstans i magtrakten. Jag grips av något som liknar en snabb och häftig ångest, samtidigt som jag känner en slags glädje skölja över mig. Ibland tar ångestkänslan överhand, men oftast blir jag faktiskt mest glad när jag tänker på att jag är anmäld! Otroligt hur laddat ett litet ynka ord kan vara, det måste komma sig av att jag allt för väl minns vilken enorm lidelse förra loppets utsatte mig för!!

Nåväl, jag försöker lugna mig med att jag faktiskt har alla chanser i världen att göra ett lite bättre lopp denna andra gång och samtidigt då även ha en aningen angenämare resa runt Sveriges andra största sjö. Vädret kan jag förvisso inte råda över, men sannolikheten att det återigen ska regna konstant hela vägen till Jönköping och lite därtill kan inte vara särskilt stor. De andra faktorerna, de som jag verkligen själv kan styra över, kan nästan bara inte bli sämre än förra loppet:

• Om jag innan loppet har cyklat 100 mil så kommer det betyda att jag har dubbelt så lång distans i benen mot föregående år.
• Jag ska nog låta bli att åka på en tre veckor lång semester precis innan loppet går av stapeln.
• Jag ska lita på Vitargo och hålla fast vid drickan och mina bars tills dess att jag skär mållinjen, inte sluta att både äta och dricka när det är fem mil kvar.
• Jag ska inte ligga och tokpumpa längst fram i klungan i typ 15 mil, för att sedan gå in i väggen av plötslig utmattning (troligen även en konsekvens av tidigare punkter).
• Jag ska inte ha hängselbyxor. Jösses vad jobbigt varje akutstopp blev; av med regnjacka, ut med pumpen ur bakfickan, dra upp cykeltröjan och ner med hängslena. Sedan allting igen fast bakvänt utan att glömma pumpen på marken...

Däremot kommer jag nog även detta år att ha en slunga proppad med pizza och lasagne på ryggen. Det var helt klart överlägset att ha riktig mat (pizza = mat?) att se fram emot.

Motivationen till bättre kost- och motionsvanor som grundlades i Miami håller än så länge i sig och det är jag väldigt glad för. Det har fungerat bra att konstant nobbat alla onyttigheter, eftersom att jag då inte ens behöver ta konflikten "ska/ska inte" med mig själv utan jag bara säger nej. Nu drar det dock snart ihop sig mot min första lediga helg sedan återkomsten från U.S och då kommer jag unna mig både ett och annat, men samtidigt vet jag då att det är ett undantag av frosseri och inte en ny norm.

Jag ska kämpa mig till en god form tills dess att startskottet för Vätternrundan 2010 går! Kämpa, kämpa, kä-ääämpa!!!

Solsemester som kick-off

Min efterlängtade solsemester, som jag suktat efter sedan jag på nationaldagen återvände från sköna Thailand, är sedan i tisdags till ända. Tio sköna dagar med 30-gradig värme, ljumma havsbad och brännande sol spenderade vi till stor del i horisontalt läge på en mjuk solbädd. Jag hade någon slags naiv vision innan avresan om att jag skulle på ett kombinerat tränings- och slappläger, men när vi väl installerat oss bland pizzor, Corona, Pringlesrör och Moijtos med långa sockerrör i insåg jag snabbt att träningsdelen skulle få stryka på foten till förmån av tidigare nämnda företeelser. Tre gånger kravlade jag mig upp på löpbandet i det luftkonditionerade gym som fanns att tillgå, men det var verkligen inte nog många gånger för att förbränna alla kalorier som jag petade i mig.

De sista dagarna kände jag mig extremt rundlagd och magen hängde bistert över linningen på mina nyinköpta jeans. Känslan av att ha svällt upp så till den milda grad rullade dock igång något som kan liknas med en snöboll av motivation, som växte för var dag, till att förändra såväl kost- som motionsvanor. 10 dagar med bagels till frukost, pizza till lunch, ostiga faijtas till middag och regelbundna mellanmål av chips och Corona fick mig verkligen att sukta efter ångkokta grönsaker och teflonstekpannestekt majskyckling. Sedan hemkomsten har här kokats rödbetor och blomkål, tuggats älgbiff och druckits isvatten och jag mår så väldigt, väldigt bra!

Nu kanske jag borde förtydliga att jag verkligen inte gick omkring med konstant ångest under resan! Resan var fantastisk och jag njöt otroligt mycket av min efterlängtade semester där alla mina förväntningar som innan avresan hade byggt upp infriades. De vågor av fettoångest som rullade in över mig då och då under resans gång, vågor som växte sig högre ju längre tid som passerade, ser jag faktiskt som något positivt, ja som en slags kick-off. Nu är hösten här, i natt var det just inga grader alls att tala om, uteserveringarna har bommat igen för i år och tiden för att byta ut roséglasen mot tekoppar är här! (Jag som inte ens gillar te... Tur att jag just införskaffat en Nespressomaskin!) Jag känner mig laddad inför höstens soppor och grytor, styrketräning och löpning. Och så klart; cykling!

När min kompis (Team Columbus) i morse ringde och frågade efter mitt personnummer, stammade jag förskräckt fram ett "oj, oj", följt av ett 10-siffrigt nummer... Så, Vätternrundan 2010 - här kommer jag! Hur i hela friden gick detta till???!!