Jämnt fet

Jag fick verkligen en rejäl låsning på vad Mannen i Glasburen sa till mig i fredags och jag har så många gånger under den gångna helgen brustit ut i "26,6 %-kvinnan" att jag inte kan räkna antal utrop. Jag tror att jag under timmen i Glasburen befann mig i ett lättare chocktillstånd och att jag därför inte riktigt kunde ta till mig allt som sades just då. Ju mer jag har har gått igenom och analyserat vårt möte, desto mer har jag dock hittat att haka upp mig ytterligare på. Precis innan jag skulle lämna Glasburen, jag tror att det var efter att jag ytterligare en gång uttryckt min förvåning över mina bedrövliga värden, sa Mannen att mitt fett satt jämnt fördelat över hela kroppen och att det är därför det inte syns så mycket. Det var väl det fräckaste! Jämnt fördelat över låren, häcken och buken kanske, men knappast på resten av kroppen! Jag må ha passerat det magiska 30-sträcket, men gäddhänget har ännu inte sugit sig fast på undersidan av mina överarmar, tack och lov! I nästa andetag sa han också att jag inte behövde träna ben, eftersom att jag då blir för tung i löpningen. "Fast jag ska ju cykla Vättern-rundan...?" försökte jag lite lamt, men han viftade nonchalant bort min inflikning.

I lördags var jag på gymmet och körde grymma knäböj. På söndag satt jag 1.5 timme på en spinningcykel och körde så tungt att mjölksyran tillslut rann ut genom knäskålarna. Så det så, Mannen I Glasburen! Dröjer inte länge förrän jag är i samma klass som donnan på bilden... Jag undrar just om en sådan kropp som är synonym med god hälsa??!

Fettprocenten

På mitt jobb påbörjades i höstas en satsning för att få en hälsosammare och friskare personal. Idag var det min tur att kliva in i satsningen och in i det lilla mötesrummet klampade jag fylld av förhoppningar om att få ett kvitto på att min träning har börjat ta skruv. Mannen i rummet frågade om min ålder, bad mig ta av skor och strumpor och kliva upp på en våg. Jag var förberedd och taggad! Några arbetskamrater som tidigare under veckan placerat sig på vågen hade informerat mig om att den förutom vikten även visade fördelningen på fett och vatten i kroppen.

När remsan matades ut ur apparaten kunde jag knappt bärga mig att få mina resultat, kvittot på min träning och jag lutade mig ivrigt mot pappersbiten. Men vad stod det egentligen? Var är min fettprocent, jag kan inte se den...? Mannen Med H-vetesvågen pekade på ett pappersark med fyra kolumner märkta utmärkt, bra, godkänd och typ farozon och jag tyckte att han viftade mot kolumnen bra. Jag kände besvikelsen sprida sig inom mig och svarade
"Så jag hamnade alltså i kolumnen bra? Jag tycker att det låter lite väl högt alltså... Jag tränar ganska mycket och så..." "Nja" svarade Mannen Med H-vetetsvågen "du hamnade inom ramen för godkänt. Och din träning ska vi prata om lite senare"

Vad säger man? Här sitter jag i en glasbur på cirka tre gånger tre meter och han menar på att jag är på gränsen till att ha så mycket fett i kroppen att det är fara för min hälsa, medan jag själv tror mig ha lagt på mig muskler de senaste tre månaderna och snarare än att vara på gränsen till Den Farliga Zonen befinna mig i ganska god form! På frågan hur mycket jag tränar svarade jag lite tveksamt att jag styrketränar två till fyra gånger i veckan och löptränar ungefär i samma mängd. Han betraktade mig med skeptism och svarade att det i så fall innebar att jag tränar åtta gånger i veckan. Jag skruvade lite på mig och sa att det ju såklart inte var så att jag alltid körde fyra styrkepass och fyra löppass i veckan, men att jag ofta nu under vintern kombinerade styrketräning med löpning på bandet och således uppnådde den mängden träning.

När jag äntligen blev utsläppt ur glasburen var det på lite skakiga ben som jag gick tillbaka till min avdelning. Mina arbetskamrater kastade sig över mig likt en flock svultna unglejon gör över en haltande antilop och krävde mig på mina värden.
"Nära döden" svarade jag. "Faktiskt i princip redo att rullas in på hälsohem och satt på algdiet" Resten av dagen fick jag många frågor om jag ville ha en bit tårta, eller kanske snarare en tårta, om jag tog mig ut genom dörren och om jag verkligen fick plats vid skrivbordet. En kille kom med den briljanta idén att om jag går i giftstankar så kan jag ju alltid ha ett sådant där vitt partytält som klänning!

I skrivande stund har jag ännu inte lyckats insamla någon värdefull information huruvida testvärdet kan vara felaktig, men jag lägger för närvarande all min energi (förutom den som krävs för att jag ska föra ölglaset till munnen och rota runt med handen i chipsskålen) på att undersöka saken. Om jag skulle gå ner två kilo enbart i fett så skulle jag fortfarande ha en fettprocent på ca 24 %, vilket ändå är ett värde att betrakta långt ifrån lågt. Personligen tror jag dock att jag skulle se riktigt deffad ut i det läget, men vem är jag att veta...? Min hetaste teori är dock att H-vetesvågen var preparerad med data passande en 33-årig kontorsråtta som inte klarar av att springa en mil utan att stanna. Normaldata, så att säga.

Nu ska jag äta teflonpannastekt majskyckling och ångkokta grönsaker i sex veckor, så får vi se hur nästa invägning visar sig!

Ny musik

Jag anser mig inte vara direkt morgontrött. När jag väl kommit upp ur sängen brukar jag ganska snabbt få kontroll över mig själv och även om jag inte är glad som en liten lärka så fungerar jag skapligt bra ganska omgående. Steget från dess att klockans första väckningssignal tills dess att jag har lämnat sängens varma omboning är dock förskräcklig! Varje morgon, men speciellt när jag är ledig, utspelar sig en segdragen kamp mellan Den Trötta Jag och Den Realistiska Jag, som vet att tröttheten försvinner så snart jag klivit upp. I morse stretade jag i en halvtimme och motade bort tre snoozningar innan jag lyckades etablera mig på Den Vakna Sidan. När jag väl kommit på benen slog jag på radion och började förstrött plocka med tvätten som snällt väntade på mig i tvättkorgen. Plötsligt hörde jag på radion en låt som fick mig att först stanna upp och lyssna lite noggrannare, sedan småjoggade jag till radion och höjde volymen. Jag blir så himla glad över att hitta nya artister! Om några dagar dimper två album av Emiliana Torrini ner i mitt brevinkast, hurra! Hon är tydligen en isländska som ligger på samma bolag som Björk och möjligen är den konkurrensen orsaken till att hon inte marknadsförts så hårt. Eller så är det bara jag som totalmissat henne vilket möjligen kan förklaras av att jag inte är något hängivet Sagan om ringen-fan, då hon verkar ha gjort en del musik till triologin.

Har du tid så tycker jag att du ska lyssna in henne på http://www.myspace.com/emilianatorrini Det fantastiska spår de spelade på radion var Me and Armini men alla låtar är helt klart värda att lyssnas på. Jag kan bara tacka Den Realistiska Jag att jag lyckades komma ur bingen och fippla på radion efter en plågsam snoozinghalvtimme och inte låg kvar och trynade i ytterligare en halvtimme, för då hade jag ju missat Emiliana!!! Jag som har ett luftigt schema denna vecka ska nu överlägga med mig själv om det kanske inte är dags att ta mig an den världsberömda och uppskattade sagotriologin. Musiken lär i alla fall vara bra...

Åldern vs Träning

Jag är 33 år och anser mig vara i förhållandevis god fysisk form. Om man skulle rada upp alla 33-åriga kvinnor i Sverige och placera den med bästa fysiska formen längst till vänster och sedan fylla på utifrån kvinnans fysiska form, så tror jag att jag skulle stå väldigt långt åt vänster. Ganska väldigt mycket åt vänster, faktiskt. Sedan fick jag syn på detta: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4209703.ab Plötsligt insåg jag att om alla 72-åringar skulle stuvas in i samma rad, så skulle jag få maka mig minst ett steg år höger. Vilket fantastiskt bevis på att det aldrig varken är för sent att börja träna eller dags att lägga av! Wanja, jag diggar dig fett! Så, för min del återstår nu att se hur många armhävningar jag, 33-åringen, klarar av att göra! Kanske klarar jag hälften, men förmodligen gör jag inte inte ens det.

Idag genomförde jag ett tempopass utomhus för första gången på flera månader. Små, vassa snöflingor stack mig i ögonen när jag lommade iväg mot Karlbergs 4-kilometersslinga, där jag skulle plåga mig runt på det snöklädda underlaget. Innan jag kollade tiden efter första kilometern tyckte jag att steget kändes bra och farten anständig, men efter ett öga på uret insåg jag att det gick väldigt sakta. Tempot förblev ungefär det samma hela varvet och vid målgången kunde jag lite surt konstatera att den usla tiden förmodligen snarare berodde på dålig form än bakhalt och näbb i näbben, även om jag försökte intala mig att de två faktorerna påverkade tiden, om än så lite. Fördelen med att göra ett så dåligt träningspass är att jag blir revanschlysten och taggad inför nästa dust med mig själv och att jag bara kan förbättra mig, då botten i det närmaste är nådd.

Denna vecka är mitt schema väldigt luftigt och det finns nästintill obegränsat med tid för träning. Jag känner mig idag både utvilad (fantastisk känsla en grå måndag!) och träningssugen, så nu håller jag tummarna för att jag behåller den statusen i första hand veckan ut, men för all del gärna längre ändå.

Konsekvensen av ett impulsköp

För några år sedan införskaffade jag en racer, en Bianchi med komponenter av de enklaste slag. Jag köpte den för en spottstyver av en kompis, som inte hade låtit den gröna lilla cykeln rulla allt för många mil och förmodligen aldrig cyklat den genom ett regn. Den var en så kallad instegscykel och för min del gjorde den verkligen skäl för det namnet. Jag stegade in en för mig ny värld och blev sedan fast i landsvägscyklingens underbara asfaltsträsk!

I höstas råkade jag snubbla in på en cykelaffärs hemsida just när där utannonserades en racer som föll mig alldeles förträffligt bra i smaken och inte många minuter senare stod jag i den fysiska butiken på Södermalm. Jag hade något nästintill maniskt i blicken när jag ivrigt sökte av butikens cykelutbud och försökte finna fyndet som jag en dryg kvart tidigare sett på nätet. Även om det tog en för mig förlängd lunch för att någon butikens personal skulle skruva ihop cykeln och sedan låta mig prova ut inställningarna i några minuter, så tar jag mig friheten att påstå att jag gjorde ett impulsköp. Eller så kommer jag undan det skamfyllda begreppet eftersom att köpet kan ses som summan av flera månaders relativt regelbundna surfande på diverse cykelsajter... Vad det dock definitivt var, var ett steg, eller snarare tramptag, närmare den skrämmande startlinjen i Motala. Jag brukar stå vid mitt ord och så verkar jag även göra denna gång. Jag vet nämligen med mig att jag som Bianchiägare vid flera tillfällen, till flera olika människor, yppat att jag minsann skulle anmäla mig till Vätternrundan den dagen jag köpt en bättre cykel. Nu skrev jag dock inte in mig i startlistan samma dag som jag rullade hem min splitternya Columbus från Södermalm (brutet löfte), men tydligen så skötte en kompis den administrativa delen under hösten och den 13 juni är det tänkt att jag ska rulla iväg tillsammans med tusentals andra cyklister (åtgärd av det brutna löftet). De nya anmälningsreglerna gör det inte längre möjligt att sälja sitt startbevis, vilket innebär att om jag inte kör loppet har jag betalat för inget alls och snål som jag är så är det bara att trampa på!

Ett annat löfte som cykelköpet egentligen tvingar mig till, fröken Hon Som Står Vid Sitt Ord, är att cykla från Stockholm till Umeå. Enligt en gammal överenskommelse mellan mig och en kompis skulle vi två cykla till Umeå så snart jag köpt en racer och alltså borde resan redan vara avklarad. Jag har dock ett vagt minne av att jag, liksom i Vätternrundanlöftet, slängde in en brasklapp om att jag skulle ha en bra racer innan vi begav oss iväg norrut. Det som förvånar mig är att allt hängde på mig och mina cykelinköp. Väninnan som skulle trampa tillsammans med mig har nämligen varken cykel eller cykelvana och är heller inte världens mest träningsvilliga. Jag tror dock att hon tyckte att hon skulle klara sig bra, trots allt hade hon ju pluggat ihop med två elitcyklister, varav den ena till och med hade varit inneboende hos hennes föräldrar. Antagligen tyckte hon sig ha väldigt starka, nästintill blodsliga, band till honom, så hon hoppades väl på att få låna både cykel och syreupptagningsförmåga av honom. Nåväl, jag kommer verkligen inte påtala denna gamla dammiga överenskommelse för vare sig henne eller någon annan. Cykla till Umeå - det måste ju vara uppför hela vägen, det ser man ju på kartan!

Resultat av Den Tunga Perioden

Den Tunga Perioden börjar lida mot sitt slut och effekten av den har varit helt makalös! Eller, ja, nu låter det som att effekten enbart var av godo, men faktum är att den mest synliga förändring jag noterat är att de digitala siffrorna på vågen inte längre börjar på 5... Jag har gått över både min normalviktsgräns och min Aldrig Mer Över-vikt under Den Tunga Perioden! Om det enbart vore ett resultat av min grymma styrketräning, så skulle det månne vara acceptabelt, men dess värre kan det möjligen också bero på t ex:


1) Månadskort på SL = bussåkning på sträckor som blott tar tio minuter att promenera.

2) Överdrivet svullande av såväl godis som mat.

3) För lite löpning & cykling.


Av godo har dock Den Tunga Perioden medfört att min vilja att styrketräna har ökat avsevärt samt att mina ärtor till muskler, enligt mig själv - ej i samtycke med min sambo, vuxit en aning och samtidigt blivit lite mindre porösa. När denna vecka är slut passar jag samtidigt på att avsluta Den Tunga Perioden, hänger på mig min överdrivet neongula jacka, stoppar näbben i näbben och börjar jaga kilometrar. Och femman på vågen...


För drygt sex år sedan hittade jag i mina gömmor ett fotografi föreställande mig själv. Jag var på vintersemester på någon Kanarie-ö och att döma av min tämligen mjölkfärgade hy hade jag nyss påbörjat min vistelse på ön. Jag var klädd i ett par till modellen inte helt tajta, men ganska korta shorts och ett linne vars färg gjorde att plagget nästan tycktes vara sammansmält med min hud. Som grädde på det smörkryddade moset hade jag på ryggen en ful ryggsäck med reklamtryck och på fötterna bar jag ett par rejäla, reflexförsedda löparskor i storlek 40. Att en turist alltid verkar ha en stark vilja klä sig osmakligt är något som verkligen fascinerar mig, men när jag stod där och betraktade fotografiet av mig själv var det faktiskt inte min utstyrsel som fick mig att förskräckt rygga bort från bilden, utan min kropp. Eller snarare min kroppshydda! Jag har aldrig varit direkt tjock, men på den semestern balanserade jag helt klart i alla fall på toppen av mitt viktrekord och det var svindlande nära att jag hade kvalificerat in i överviktskvoten. Vid tidpunkten för när jag hittade fotografiet hade jag halkat tillbaka till rätt första siffra på vågen, men bilden gav mig en rejäl tankeställare om hur det kan gå när såsen blir gräddigare, godisskålen större och promenaderna byts ut mot 1:ans, 3:ans och 4:ans buss. Fotot hade jag under en längre period fastsatt på en spegel, så att jag kunde påminnas om hur det (läs: jag) kan gå (upp) om jag inte lägger band på mina vanor och ovanor. Det är också minnet av det fotot, som numera ligger begravet i någon låda på okänd plats, som gör att jag nu känner mig stressad över att sexan återigen är första siffran på vågen. Och för att jag ju ser mig som en löpare och cyklist som inte har tid att släpa runt fem kilo i onödan, inte om jag ska lyckas pressa mig under 40 på milen eller trampa runt den där sjön på mindre än ett halvt dygn. För nu är det det jag kör för! Bland mycket annat...