I råttornas kölvatten skor sig Classe

När vi efter Råttornas besök i källaren inventerade våra tillhörigheter i det unkna förrådet, fann vi som jag tidigare beträttat om till vår stora förvåning att inget verkade saknas. Alla stora och på sätt och vis dyrbara prylar, som numera förvaras på en betydligt säkrare plats, fanns kvar. Rått-tjyvarna verkade bara rotat runt och ställt till med allmän oreda. När en tavla som väntat på upphängning i typ ett halvår (när Fantomen rör sig står blixten stilla - när jag ska agera står tiden allt annat än stilla) nyligen äntligen skulle borras på plats gick jag ner i källaren för att hämta min fina slagborr som min far gav mig i julklapp i julas. Den nästintill oanvända borrmaskinen var borta! Liksom substitutet skruvdragaren samt ett antal mindre handverkyg. Äckliga råttor!

Idag, när försäkringspengarna kommit in på kontot (och på något underligt sätt även hunnit försvinna igen), begav jag mig till Insjöns Stolthet, plockade åt mig en slagborrmaskin och en skruvdragare och viftade med kreditkortet. Då slog mig tanken att Classe från Insjön kanske lejer in småkriminella råttor, betalar dem för att åka runt och knycka verktyg och små maskiner, för att sedan få sälja samma saker om och om igen. Kanske finns det till och en kartell mellan alla stora byggvaruhus, där ett gigantiskt nät av småtjyvar spänner över alla verktygsinnehavare och bara väntar på att slå till och knycka saker. De bestulna vallfärdar sedan till byggvaruhusen, jag inklusive, och köper slagborrmaskin på slagborrmaskin på slagborrmaskin. Lite cyniskt kanske, men ändå en ganska relevant teori tycker jag.

Tavlan som väntat i ett halvår på att få hänga i hela sin prakt på väggen då? Den står kvar och samlar damm på golvet. Väggarna i den här gamla lyan överraskade som vanligt inte alls, utan visade sig helt omöjliga att borra upp saker i. Gipsskivan var så porös så att när gipsankaret nöp fast som det sig bör, gav allt gips som fanns runt ankaret vika och ankaret försvann in i hålet som nu var jättestort! Hrmm, kan man köpa nya väggar hos Classe månne? Kanske har byggvaruhusen även folk som åker omkring och gör gipsväggar spröda...?

Favorit i repris...

...eller bara repris! Jag vet faktiskt inte hur i hela friden detta gick till - vi lovade ju varandra där och då, både under loppet och direkt efter målgång. Fast någonstans borde jag kanske anat svagheten i löftet, då det vi lovade varandra var att aldrig mer köra Vätternrundan och i nästa andetag lovade vi varandra ännu mer att inte cykla det 2011... Det där aldrig bleknar ju lite i trovärdighet i samma stund som löfte nummer två uttalades, inte sant?

Jag hade en gång en tränare som underströk värdet av 100 %. När du ger 100 % innebär det att du ger allt som bara går, alltså maximalt. Om du däremot hävdar att du ger 110 % så har du urholkat begreppet och tagit bort det tak som visar var den absoluta gränsen går. Är 110 % verkligen max då eller är kan du ge ytterligare några procentenheter? Som tonåring brukade jag titta på det då nyproducerade amerikanska Gladiatorerna och jag minns särskilt ett avsnitt där en tävlande under hela programmet beskrev sin insats i procent. Till en början sa han att han skulle ge just 110 %, men ju längre tävlingen led desto mer taggad blev den tävlande. För varje gång han tillfrågades hur mycket han skulle ge i nästa deltävling ökade han på sin procentsats. När han så inför slutsträckan sa att han skulle ge 1 000 % så hade jag tappat all logik, skrapade mig förvirrat i hjässan och undrade om hans 1 000 % var tusen av tusen eller tusen av femtusen. Eller varför inte av 50 000? Blek insats i så fall. Min tränares resonemang visade sig hålla för prövning och sedan det avsnittet av gladiatorerna ger jag aldrig mer än hundra procent. Synd bara att jag inte applicerade den teorin på vår banala konversation under och efter VR 2010. Hur kan man säga att man aldrig mer ska göra en viss sak och sedan säga att man särskilt inte ska göra den grejen just imorgon? Jag ska aldrig mer äta godis och speciellt ska jag inte äta godis ikväll, liksom!

I samma stund som jag svarade AP som ringde och var uppstressad över att VR 2011 snart var fulltecknad, kände jag att min röst var ofull av övertygelse. Mitt nej var alltför icke-trovärdigt och mina argument för att inte köra 2011 dog ut innan de nådde över mina läppar. Jag bad om betänketid till dagen efter, men så snart jag avslutat samtalet gjorde jag en blixtsnabb struts, körde ner pallet i sanden och beslutade ingenting! När hon så ringde tillbaka idag drog jag förskräckt upp skallen, ruskade av mig sanden och blinkade nyvaket och ogenomtänkt. Klipp-klipp med mina glesa ögonfransar och innan jag hunnit samla mig och vägra medverkan i VR 2011, hör jag mig själv rabbla mitt personnummer, adress och telefonnummer. Jaha, det var den ångesten det! Välkommen tillbaka - jag har saknat dig allt sedan jag gick i mål på den tredje och för mig sista etappen på sommarens Gran Fondo och lovade (ett jäkla lovande måste jag säga! Tomma ord, ack så tomma ord!) mig själv att inte utsätta mig för pressen det innebär att alltid ha ett jobbigt lopp att bäva för i framtiden! Det där Göteborgsvarvet, som jag (som vanligt) lovade mig själv att aldrig mer springa, är jag ju redan anmäld till...

Nu ska jag sätta mig ner och fundera över mitt beteende. Jag förstår ju nu att jag framstår som en notorisk lögnhals, som bara bryter löfte på löfte. Hilfe! Den där mtb:n måste verkligen få jobba under vintern, annars blir det inte roligt runt den där pölen. Speciellt inte med tanke på att vi nu, tydligen, ska köra under tio timmar. Man kan lätt säga att jag sticker ut hakan och inte så lite sticker jag ut den heller. Önska mig gärna lycka till och kom med glada tillrop - jag behöver allt stöd jag kan få!

Åka eller gå rulltrappa?

Igår knatade jag i vanlig ordning uppför den långa, långa rulltrappa som tar resenärer på blå tunnelbanelinje upp från stadens djupaste tunnelsystem avsett för kommunikation. Anledningen till att jag inte åker på ett och samma trappsteg hela trappan upp är enkel: om man står i rulltrappan så åldras man! En mycket vis människa klargjorde detta faktum för mig för många år sedan och det är fortfarande en av mina klaraste sanningar som jag lever efter. När jag så igår i ganska behaglig mak klev uppåt stod där i min väg en något tufsig man i mitten på ett steg. Ett Stockholmssyndrom som grundar sig i det stressade samhället kan kanske tyckas, men jag tycker av praktiska skäl att det är givet, för enkelhetens skull, att hålla till höger för de som går, springer eller cyklar långsammare. Eller, som i detta fall, bara står. Men Tufsen, han bara stod där i mitten och åkte. Dock måste han hört mig komma gående, för när jag var några steg nedanför honom vred han lite tillkrånglat på sig, tittade på mig och tog slutligen ett besvärat steg åt höger. Sedan kunde han inte låta bli att säga "är det verkligen så bråttom?"

Egentligen hade jag all tid i världen att stanna till och förklara om åldrandet som sker när man står stilla i rulltrappan, men jag kände att det inte var mödan värd. Han skulle nog inte ta in mina kloka ord ändå. Jag tror inte ens att han skulle greppa min poäng om jag så hade kört en Power Point-presentation där jag noggrant hade redogjort för begreppet som brukar kallas vardagsmotion och hur allt för många människor uppenbarligen gör allt som står i deras makt för att undvika den.

och höstens träningsfärg är...

*trumvirvel*...Turkos!!! Av en slump som jag inte ens blev medveten om förrän jag kom hem och packade upp mina nya två par pjux! Men, färgen passar visst mina ögon och en klatchig match när man flänger runt i skog och mark är aldrig fel!

Published with Blogger-droid v1.6.1