Premiären på Salomon

Jag jobbade i Gruvan hela lördagen. Innan jag åter igen begav mig till Gruvan på söndagen, trampade jag som bekant iväg till skidbutiken och inhandlade ett komplett längdskidpaket, inklusive några vallaburkar. Väl tillbaka i gruvan satt jag som på nålar och längtade tills morgondagen då jag äntligen skulle få ge mig ut på mina nya Salomonskidor-pjäxor-bindningar. Jag hade en klar plan för hur jag skulle ta Gröna Tåget till Björkhagen, där accessen till Hellasspåren är i det närmaste omedelbar och i ett nafs skulle jag skida omkring mellan träden i naturreservatet.

När jag efter min grötfrukost slog på text-tv för att se hur våra eminenta herr-kronor skött sig under morgontimmarna, råkade jag av en slump notera en rubrik som lät mig veta att det minsann inte gick några tunnelbanetåg ovan jord denna vackra vinterdag. Inte så konstigt egentligen, det heter ju faktiskt tunnelbana, men ändå... Mina planer om Hellas grusades, men jag lät mig inte nedslås av den lilla petitessen. Ganska skönt faktiskt att slippa stå i en trång tunnelbanevagn och bli smittad av något otäckt virus, samtidigt som jag petar mina salomonspetsar i någon medresenärs öga.

Jag chansade på att Karlbergs lilla slottspark kunde erbjuda något som liknade skidspår och skidade kavat över Karlbergssjön som legat frusen sedan innan jul. Just för att jag visste att isen legat så länge och just för att jag trodde mig veta att det knappt varit någon plusgrad alls de senaste månaderna ägnade jag inte en tanke åt isens bärighet. Klart jag kunde åka där! Och klart att isen säkert utan problem skulle hålla för en mindre stridsvagn, om Karlbergssoldaterna skulle få för sig att köra där, men jag blev ändå jäkligt spak när jag kände hur skidorna började sugas fast i underlaget. Jag hade då vinglat iväg lite mer än halvvägs över isen, så jag blev tveksam på åt vilket håll jag skulle försöka komma till undsättning. När jag såg vattnet tränga genom snön kände hur adrenalinet liksom sköt genom kroppen på mig och jag frågade mig hur dum man egentligen fick bli?! Gå genom isen på detta viset, varför då då? Som sagt, månader av minusgrader, så det var nog aldrig någon större fara för mitt liv. Senaste dagarnas snöande hade väl bara skapat lite isolerande lager på isen, men jag kan ju erkänna att jag valde en annan väg hem och att jag inte kommer att ta slurp-is-vägen imorgon...

Väl i Karlbergsskogen, när pulsen återgått till en något lugnare takt, fann jag hårt upptrampade stigar som jag tyckte att det gick ganska bra att åka på. I brist på annat, i alla fall. När jag kasat omkring ett tag på stigarna uppenbarade sig plötsligt ett spraknyuppdraget skidspår vid min vänstra sida. Jag saxade kvickt över till det gnistrande spåret och tänkte att nu blir det åka av! Det blev det. Inte. Alltså, jag är så usel åkare att jag faktiskt tror att jag åker snabbare i hårt kuperade spår istället för flacka, där jag slipper diagonala och snarare kan småspringa uppför backarna. Detta fina spår gick mestadels över ängar, där solen nådde mig och gav lite värme i den minus 13-gradigaluften. Men några backar var det inte att tala om. Inget tramp-tramp-tramp upp och svisch-svisch-svisch ner alls. Bara jag som gnetade och gnetade på mina perfekta skidor med min inte ens nästan perfekta teknik. Haha, jag är faktiskt riktigt usel på skidor! Men jag tyckte det var lika kul för det. Och så otroligt skönt att vara ute, speciellt denna strålande måndag! Kall luft i mitt ansikte - jag vet inget bättre!

När Fan blir gammal blir han religös...

Jag känner att det kanske blir lite väl många klyschiga "ordspråk" (?) i mina rubriker och de två senaste har dessutom haft en del kyrkliga inslag, men jag kan verkligen inte finna något mer beskrivande i denna stund.

Min ömma moder har under större delen av min uppväxt ägnat många, många timmar åt skidåkning på tvären. Var och varannan ledig vinterdag fann jag henne i köket, klädd i underställ som för att mentalt förbereda sig på den kommande skidturen, medan hon gnodde valla, strök med sitt vallastrykjärn och förnöjt nynnade på en liten melodi. Själv var jag föga intresserad av längdåkning, för att inte sanningsenligt säga att jag faktiskt var totalt ointresserad av denna utmärkta träningsform. Mina senaste längdskidor växte jag ut någon gång i slutet av 80-talet och sedan dess har tanken på att införskaffa ny utrustning inte överhuvudtaget korsat mitt medvetande. Totalt ointresserad, verkligen!

Den första förändringen av mina träningsformer kom när jag plötsligt en dag lovade en kompis att springa Stockholm Maraton med henne. Innan dess hade lagidrotten hållit mig i ett järngrepp, men i och med denna mara började jag sakta frigöra mig från det skruvstädslika tillståndet då jag bara kunde träna i grupp om minst fem personer. Löpningen ledde på en krokig väg vidare till lite mountainbike-cykling, sporadisk klättring och så låg jag plötsligt en dag i den där bocken och matade mil efter mil på asfalt. Att jag trillade dit på landsvägscykling förvånade mig egentligen inte, då farten och smidigheten hos landsvägscykling alltid har lockat mig. Jag vet till och med att jag flera gånger sa att jag aldrig skulle sätta mig på en racer eftersom jag då visste att jag skulle bli så biten att jag aldrig mer skulle vilja cykla på något annat än ett smalhjuligt fartvidunder. Och så rätt jag hade! Först provcyklade jag en racer runt kvarteret, några dagar senare fick jag låna en racer i 10 dagar och avverkade hetsigt omkring 50 Ekerömil på den. Sedan fanns inget annat alternativ än att vika ner mig för det skriande suget efter en egen racer och köpa en.

Det som nu har hänt, att Skid-Hemulens dotter så att säga fallit närmare trädet, kom till skillnad från racersuget som en stark blixt från klarblå himmel! Det var inte länge sedan jag här utförligt beskrev exakt hur dålig skidåkare jag är, efter att jag utövat min okunskap i Röbäcksspåren. Och ändå sker det! Trots min uppväxt där jag rakt igenom haft goda möjligheter att med uppbackning från ömma modern låta skidåkning bli en del i mitt liv, har jag ståndaktigt nekat denna sport, år efter år. Hur kommer det sig att jag plötsligt bara gör en kovändning och på ett oförklarligt sätt med en fruktansvärd kraft sugs rakt in i skidvärlden?! (Vinter-OS och två månader med snö, månne?!!) Denna kalla söndag, när jag sockerstinn efter en överdådig pannkaksfrukost stolpade in i en erkänt seriös skidbutik och sa "jag behöver allt!", tog sannolikt min träningsutveckling ytterligare ett steg uppåt i trappan. Eller så är det inte en trappa utan en linje som i samband med att jag utvecklade min löpning sakta började krökas, för att sedan böjas mer och mer ju fler utmaningar jag antog. Slutligen kommer linjen böjas så mycket att det istället blir en sluten cirkel och jag är i fullständig harmoni med min träning. Typ.

Tänk att skidmotsträviga jag fick ett så hastigt påkommet intresse för längdåkning!! Må det nu hålla i sig - jag har ju liksom investerat (eller snarare spenderat) lite i mitt nyupptäckta intresse. Frågan är bara vad som kommer härnäst på min att-göra-agenda för att ytterligare böja linjen en aning? Bara det inte blir simning, för det är jag om möjligt ännu sämre på än skidåkning och det måste finnas gränser på hur mycket man ska utmana sig själv...

En liten svordom i kyrkan

Aftonbladet släppte inför nu pågående Vinter-OS i Vancouver ett mastigt magasin som de kallar OS-Biblen. Det är en lunta fullspäckad med med allt från starttider, regler och grenfakta, till kuriosa och något som kan beskrivas som fakta om deltagare i Vinterspelen. Som den svensk jag är född och uppvuxen till att vara hejar jag givetvis undantagslöst på varje svensk som tävlar, inte bara under OS i Vancouver utan i alla sammanhang där en svensk (eller för all del även semisvensk eller en avlägsen svenskättling) förekommer i duell mot annan nationalitet Fotboll, skidor, schack, sång, dans, monstertruck, snöbollskrig eller vad som helst; jag hejar på Sverige! Dessutom tenderar jag att sätta ett litet vasst horn i sidan på de som vågar sig på att utmana Sverige eller än värre, besegra en svensk! Våra värsta konkurrenter, eller de som bara är väldigt mycket bättre än de svenska utövarna tycker jag lite extra illa om, bara för att. Du kan kanske ana hur jag känner inför vårt lilla grannland i väst som gång efter annan levererar segrar i den sport som jag själv så illa behärskar?! (Extra vrede inom mig på grund av min egen oförmåga att skida, månne?) Gissa om min lycka var total när den bästa norrman på 15 kilometer fristil häromdagen var sämre än den sämsta svensken!!! Hurra! Jag känner nu att det är på plats att förtydliga att dessa patriotiska drag hos mig inte framträder generellt över hela min livsbild och världsåskådning, verkligen inte. Men just när det gäller tävlan om något, vad som helst, så ser jag hela Sverige som mitt egna, jättelika lag och jag vill bara heja, heja, heja!

Denna så kallade bibel då, presenterar inte enbart svenska idrottsfenomen utan även ett antal utländska idrottare har där givits plats och en av dessa är en ganska framgångsrik... hrmm... norsk, skidåkare, nämligen Margit Björgen. Och det som smärtar mitt svenska heja-hejahjärta är att jag står stum av beundran inför detta makalösa fysfenomen! Hon har en träningsmängd som inte många klarar av att matcha och hon har varit med länge i toppen på en av de mest krävande uthållighetssporter som finns. Om jag mäktade med att träna en tiondel av hennes pass skulle jag sannolikt knata maran på tre timmar blankt inom ett halvår! Hon har blivit en av mina hemliga förebilder (jag har några fler på lager), trots att hon är både skidåkare och norska och dessutom råkade tvåla till svenskorna och alla andra åkare i gårdagens sprinttävling! Fan i guds hus liksom, jag ber om ursäkt!

Till mitt försvar för mitt språkbruk ställer jag frågan om det är en slump att jag klarar av att skriva denna hyllande text om en norska några dagar efter Sveriges utklassning på 10 kilometer, där Kalla plockade hem guldet plätt lätt och Anna Haag visade på god form och en lovande framtid genom sin fjärde plats? Troligen inte, till mitt försvar. Amen.

Hittat lusten till träning igen!

Jag kan ha nämnt det tidigare, att jag ibland är en aning skrockfull och därför vill jag inledningsvis värja mig mot att rubriken snabbt blir ogiltig om jag inte skyndar mig att säga "peppar, peppar, tvi-tvi, ta i trä!" Men, det känns faktiskt som att jag har återfunnit motivationen till att träna hårt och målmedvetet, istället för att bara lalla mig igenom pass efter pass. Eller ja, definitionen "hårt och målmedvetet" är givetvis hård träning med mina mått mätt, men all träning sker ju som bekant utifrån en själv och inte utifrån någon annan.

När jag någongång under hösten hastig och lustigt inte längre orkade träna mig riktigt trött längre, tog jag beslutet att bara låta träningen bero. Istället för att gråta mig igenom mina förutbestämda intervallpass och hårda tempolopp, gav jag mig själv tillåtelse att strunta i planerna och göra som jag kände för just den dagen och stunden. Planerade löppass byttes ibland ut mot styrka på gymmet och de tidigare strikta gympass med fokus på två muskelgrupper per pass blev multiövningar där många muskelgrupper fick glädjen att arbeta tillsammans. Några månader har nu dragit förbi utan att mängden träning sjunkit avsevärt och plötsligt känner jag att det är dags att skruva upp tempot. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad som återgav mig motivationen, men möjligen kan det ha ett samband med det snackpass jag och en kollega i veckan körde runt sjöarna i Sumpan, då jag gick i mål tämligen utschasad på en tid som var sämre än bedrövlig. Jag kände att "nu får det faktiskt vara nog! Jag kan ju så mycket bättre än detta!" Som en viss höjdhoppare vid upprepade tillfällen uttalat: "jag har mer inom mig" kände jag att det är slöseri med tid att inte köra på hårdare när jag väl tränar. Loppen som ska springas och cyklas ska genomföras och då är det väl trevligare att göra detta med vetskapen om att jag är välförberedd och rustad inför det jag står inför, inte sant?!

Idag körde jag 1000-meters intervaller på löpbandet och känslan när jag, genomsvettig och på skakiga ben, klev av bandet var oslagbar. Det är så himla skönt efteråt!!! Dessutom tyckte jag faktiskt att det var kul (är "kul" verkligen rätt ord och är det verkligen jag som säger detta?!!) att köra passet. Jag gillar liksom exaktheten med löpbandet. Enkelheten och bekvämligheten att ställa in en fart, bestämma hur länge det tempot ska hållas och sedan bara stå där och mata steg. Fantastiskt ju! Jag mäktade till och med med att köra en bonusintervall, ett beslut som jag tog efter att jag avverkat den sjunde intevallen på vilken jag skruvade upp farten ytterligare sista 400. Min kollega som jag sprang med runt sjöarna sa förresten att han hade kört åtta stycken 1000-metersintervaller på bandet häromdagen... Vilket sammanträffande att jag råkade få ihop samma mängd som han fick...

Nu blir det bara bättre! Underlaget utomhus kommer de närmaste månaderna bli bättre och bättre och den bedrövliga tiden jag åstakom runt de två sjöarna kommer sannolikt kapas inom kort. Jag åker snart iväg till värmen (dock ovanligt kyligt där nu - må det vända!) och får då chansen att springa i kortbyxor och linne i några dagar. Efter det står vitsipporna snart i blom runt Ursviksspåren och sopbilarna börjar sakta men säkert avlägsna punkteringsobjekt från cykelbara asfaltsytor.

Livet är helskönt!!!

Min böjelse för extrema ytterligheter

Under dagarna i Underbara Åre uppenbarade sig plötsligt (ytterligare) en självinsikt för mig och för en gångs skull kom den inte som ett otäckt eller skrämmande konstaterande om något som jag helst inte vill veta om mig själv. Nej, denna gång svepte insikten in över mig och lade sig som ett härligt, fluffigt fetvadd över hela mitt medvetande och min existens. Nu tar jag kanske i nästan så jag spricker, som att jag har hittat hela förklaringen till den mänskliga existensen och det har jag såklart inte gjort. Inte förklaringen till hela den mänskliga existensen, men nära på har jag funnit mina egna kall här i livet. Kall ja, faktum är att det är just kall, eller snarare kyla, som är en av de komponenter som gör mig lugn, glad och fullkomligt lycklig. Precis på samma sätt som att jag blir otroligt nöjd när jag får möjlighet att vistas i riktig tryckande värme.

Motpoler i det extrema, det är vad jag verkligen vill ha. Känslan av att ta ut sig nästan till bristningsgränsen under ett terränglopp en varm sommardag, för att sedan få njuta av den totala vilan liggandes på gräset efter målgången. Att äta så mycket mat att buken står ut i fyra hörn efter att i det närmaste mött svåra svältdöden en stund innan. Spela spotify i lurarna så högt att småöronen nästan trillar av och i nästa stund kliva in i skogens stora tystnad där bara djuren och jag får vara. Sitta i det aldrig sinande trafikkaoset på en viss balkong långt borta i väst och dagen efter bränna mil efter mil till den sovande stranden där det enda ljud som hörs är när delfinerna plaskar i havet.

Den totala njutningen kommer efter att man på morgonen, efter en allt för kort nattsömn, kämpat på sig alla skidkläder och en skyddsutrustning så komplett att till och med Sanna Tidstrand skulle blivit imponerad. Efter att man känt hur svetten börjar strila nedför ryggen och hur tinningarna dunkar innanför den torkskåpsuppvärmda mössan som korvar sig under hjälmen. Efter man avverkat den tio minuters raska promenaden i trånga pjäxor runt ömmande fötter, med skidorna korrekt burna på axeln med spetsarna framåt fast än att det inte är det lättaste sättet att bära ett par stålkantsprydda carvingmaskiner. Efter man dragit upp blixtlåset i jackan, spänt monsterskorna ytterligare, krafsat bort snökluttarna som under språngmarschen förvandlat monsterskorna till platåmonsterskor, trampat ner dito i bindningarna och man stakar iväg mot pisten. Kylan i det överansträngda ansiktet. Carvingskidan som svarar på trycket. Ljudet från snön. Då mår man som allra, allra bäst!

Och som min tidigare nämnda kloka lärare Urban frågade vid flertalet gånger: "vem är man?" Det är såklart jag!

Skiing aHead

En önskan om ett annat slags liv kittlar alltid till i mig när jag väl lyckas ta del av detta underbara vinterland! De två första dagarna i Åre har bjudit på en obeskrivlig skidupplevelse och jag älskar verkligen livet! Fler skiddagar åt folket, eller i alla fall åt mig!

Nu får jag äta upp "det du tuggar dig till..."

Jag har alltid levt efter den enkla och för mig ännu enda sanningen om hur kroppens sammansättning uppstår och bibehålls. Den som i kroppen tar in mer energi än den gör av med går upp i vikt och den som tar in mindre energi än den gör av mig går följaktligen ner i vikt. Givetvis finns det en rad andra aspekter som kan spela in, till exempel muskelvolym och vilka träningsformer som bedrivs, men i de allra flesta fallen gäller dock min enkla sanning. Ur denna Min Sanning har jag i alla år gått i spinn och inte utan viss hårdhet i orden uttryckt mitt mantra: "den tjocke har själv tuggat sig till det". Ja, det kan låta grymt och även om det så klart finns undantag så är det nog så i de flesta fall, att människan i kroppen har tuggat sig till sin egen hydda.

Nu har jag sedan detta årtionde sparkade igång verkligen gett mig den på att jag ska återvinna kontrollen över min kropp. I lika många år, om inte kanske till och med många, många fler, som jag upprepat mitt tugga-sig-till-mantra, har jag hört att det kommer en dag då man plötsligt börjar lägga på sig. Jag har då förnöjt mumlat mitt mantra och själv tuggat vidare utan att min kropp svarat särskilt vresigt på min behandling. Jo, jag hade en period då jag jämförde mig med Gunde Svan. Inte på så sätt att jag jämförde mina skidkvalitéer med hans dito, min skidådra har luftats nog här senaste tiden för att alla som läst tidigare inlägg ska veta hur jag står i spåret (korsade skidspetsar!). Av någon outgrundlig anledning fick jag istället för mig att han och jag hade ungefär likvärdig energiförbrukning. Helt logiskt egentligen, klart att en elitskidåkande man på 190 centimeter med en träningsdos på typ 40 timmar i veckan gör av med lika mycket energi som en 163-centimeters tjej som tränar bandy tre-fyra gånger i veckan. Så här i efterhand kan jag väl erkänna att jag tänkte lite... fel? Eller ganska mycket fel. Hur som helst trodde jag stenhårt på detta och i den tron beställde jag helt enkelt en dubbel Calzone, ett helt jä-a tefat (!) när mina kompisar satt och gnagde på en Vesuvio och sparade hälften till matlådan efterföljande dag. Man kan lugnt säga att jag jag tuggade till mig ett antal kilon. Tugg, tugg bara och inget tefat blev kvar att stoppa i min matlåda inte.

Till slut gick i alla fall ett ljus upp för mig och jag slutade att jämnställa mig med Gunde. Resultatet lät inte vänta, minskat energiintag gav minskad vikt av min kropp, helt enligt min forna tro. Detta var ganska precis tio år sedan och jag var 17 år. Nä, jag kanske inte var 17 år, men jag var tio år yngre än vad jag är idag. När jag nu i inledningen på 2010 bestämde mig för att strypa mitt energiintag och verkligen sedan dess har tänkt på vad jag tuggat i mig denna första månad på året, så har det inte hänt någonting! Jag har inte direkt svultit mig, inte alls faktiskt, men jag har verkligen ätit bra och hälsosam mat som jag oftast lagat själv och ansträngt mig att få vardagsmotion utöver min vanliga träning. Men det händer inget! Ett halvt kilo i veckan trodde jag skulle gå hur lätt som helst, men där bedrog jag mig verkligen. Snarare ett halvt ner, ett halvt upp, ett halvt ner, ett halvt upp. Och ett halvt upp...

Skam den som ger sig! Denna kropp som uppenbarligen bestämt sig för att behålla alla tilltuggade kilon bara för att den passerat 30-årsstrecket gör mig bara mer motiverad att kämpa ännu hårdare. Nu ska jag fortsätta mitt tuggande på exakt samma sätt som jag gjort under januari, men jag ska skruva upp min träning så galet mycket! Alla mespass är ett minne blott. Nu ska mjölksyran flyta som aldrig förr!!! Usch, jag tycker det låter äckligt men det är faktiskt bara att bita ihop.

Fortsättning följer... Ska bara åka till Åre först och äta Schweizernöt och gå på after-ski!