En kvart om dagen

För många år sedan gjorde jag ett synnerligt lamt försök att... Ja, jag vet faktiskt inte riktigt hur syftet med vad jag försökte göra kan beskrivas, eller i alla fall hur jag vid den tidpunkten skulle ha beskrivit det, men idag tror jag att meningen var att jag skulle närma mig och bättre kunna fånga upp mina egna tankar. Mitt tillvägagångssätt var att helt sonika placera mig i ryggläge (i mjuka sängen), blunda och koncentrera mig på en specifik tanke. Vilken tanke som helst, den som föll mig in för stunden och sedan hålla fast vid den och försöka utveckla det lilla tankefröet till något större och mer konkret. Kanske berodde det på att tanken som jag fokuserade på var dålig, att jag utförde denna lilla övning vid fel tid på dygnet eller att jag bara var alltför dålig på att koncentrera mig, men utfallet blev alltid detsamma: jag somnade! Illavarslande att inte kunna tänka i tio minuter utan att falla i dvala, men istället för att kämpa på med min lysande idé att utveckla mina tankebanor så förkastade jag relativt omgående hela projektet.

Åren har passerat förbi utan att en enda tanke tänkts och här sitter jag nu, tom och tanklös. Nej, så är det så klart inte riktigt, men jag känner allt oftare att jag liksom tänker fokuserat alldeles för sällan. Mitt gamla tänkaprojekt har därför sakta börjat vakna till liv igen, om än i en något annan tappning. Termin efter termin avverkades i föreläsingssalar och seminariumrum och allt för mycket av min tillförskansade kunskap har någonstans gått förlorad. Om jag någonsin lyckades övervinna den så verkar den nu till stor del ha dunstat bort. Jag minns knappt något! En sak som jag dock inte glömmer är något som en av mina lärare, en fantastisk eftertänksam och begåvad man, sa. Det han sa ingick givetvis i en modell som jag numera glömt namnet på och mitt minne av själva modellens utformande är blott fragmentarisk. Ändå har innebörden av det jag minns nypt sig fast vid mig och gör sig gång efter gång påmind om vad min kloke lärare en gång lärde mig.

Min fria tolkning av modellen lyder: En tanke kan tänkas och utvecklas till en viss nivå, men för att ta den vidare och låta den växa ytterligare krävs att du klär den i uttalade eller skrivna ord. Precis detta är vad som sker just nu! Här har jag suttit och funderat över min kloka lärare och hur bra denna modell är och när jag sedan ska beskriva den för någon annan än mig själv så kan jag konstatera att hela alltet enbart känns som en sliten klyscha! Lite tråkigt men; detta var egentligen bara en väldigt lång och segdragen introduktion till mitt nya tänkarprojekt, som syftar till att jag varje natt ska kunna somna in och känna mig något mer tillfreds med mig själv. Jag vill känna att jag gör något, om än det lilla, men att jag utvecklas och utvecklar mig själv och mig, för att sedan öka förmågan att utvecklas mer tillsammans med andra människor. Jag måste ändå börja med mig själv.

Så, istället för att inta horisontalläge och slumra in under mitt egna utvecklingsprojekt ska jag ta mig en kvart om dagen då jag plitar ner en tanke. Det ska inte vara en alltför stor och komplex fundering, för syftet är att jag ska hinna behandla den under min avsatta kvart. Förutom att utveckla min förmåga att klä tanken i ord är nämligen även syftet att att komma till avslut. För det är jag ganska, för att inte säga väldigt, dålig på, att göra klart det jag påbörjat. Tillvägagångssättet bör vara att jag innan kvartsamtalet (samtalet?) med mig själv har något att avhandla, en liten tanke som jag tidigare planterat men aldrig vattnat och låtit växa. Sedan sätter jag mig ner, ensam på ett avskiljt ställe, med antingen en liten anteckningsbok eller en laptop och sätter mina tankar på pränt. Enkelt som en kakbit! En kvart om dagen med mig själv, där mitt syfte ändå är att att uttrycka mig för någon annan än just mig själv. Kvarten är dock inte på något sätt publik, utan allt som tänks och formuleras kommer att stanna där så länge jag vill och kraven på mina tankebanor bör därför inte begränsa mig. En sak som jag kan avslöja att jag sannolikt kommer att grubbla över en kvart eller två är min kloke lärares tankemodell och styrkan i att uttala en tanke och presentera den utåt på samma sätt som den tänktes.

Jag börjar idag och jag ska verkligen göra ett tappert försök att hålla liv i detta! Och jag ska försöka se på detta såsom jag ser på träningen: bara för att jag har en dålig vecka då jag knappt tränar alls så lägger jag inte ner all framtida träning. Istället tar jag nya tag, kanske provar några nya metoder och former av träning och sedan är jag igång igen. Träningen är livslång, inklusive de svackor och toppar som den innehåller.

Anmäld till Sjöloppet 2010

Som sagt; jag är anmäld! En slags skräckblandad förtjusning har intagit mitt sinne och varje gång jag tänker på att jag är anmäld så slår den känslan till och träffar någonstans i magtrakten. Jag grips av något som liknar en snabb och häftig ångest, samtidigt som jag känner en slags glädje skölja över mig. Ibland tar ångestkänslan överhand, men oftast blir jag faktiskt mest glad när jag tänker på att jag är anmäld! Otroligt hur laddat ett litet ynka ord kan vara, det måste komma sig av att jag allt för väl minns vilken enorm lidelse förra loppets utsatte mig för!!

Nåväl, jag försöker lugna mig med att jag faktiskt har alla chanser i världen att göra ett lite bättre lopp denna andra gång och samtidigt då även ha en aningen angenämare resa runt Sveriges andra största sjö. Vädret kan jag förvisso inte råda över, men sannolikheten att det återigen ska regna konstant hela vägen till Jönköping och lite därtill kan inte vara särskilt stor. De andra faktorerna, de som jag verkligen själv kan styra över, kan nästan bara inte bli sämre än förra loppet:

• Om jag innan loppet har cyklat 100 mil så kommer det betyda att jag har dubbelt så lång distans i benen mot föregående år.
• Jag ska nog låta bli att åka på en tre veckor lång semester precis innan loppet går av stapeln.
• Jag ska lita på Vitargo och hålla fast vid drickan och mina bars tills dess att jag skär mållinjen, inte sluta att både äta och dricka när det är fem mil kvar.
• Jag ska inte ligga och tokpumpa längst fram i klungan i typ 15 mil, för att sedan gå in i väggen av plötslig utmattning (troligen även en konsekvens av tidigare punkter).
• Jag ska inte ha hängselbyxor. Jösses vad jobbigt varje akutstopp blev; av med regnjacka, ut med pumpen ur bakfickan, dra upp cykeltröjan och ner med hängslena. Sedan allting igen fast bakvänt utan att glömma pumpen på marken...

Däremot kommer jag nog även detta år att ha en slunga proppad med pizza och lasagne på ryggen. Det var helt klart överlägset att ha riktig mat (pizza = mat?) att se fram emot.

Motivationen till bättre kost- och motionsvanor som grundlades i Miami håller än så länge i sig och det är jag väldigt glad för. Det har fungerat bra att konstant nobbat alla onyttigheter, eftersom att jag då inte ens behöver ta konflikten "ska/ska inte" med mig själv utan jag bara säger nej. Nu drar det dock snart ihop sig mot min första lediga helg sedan återkomsten från U.S och då kommer jag unna mig både ett och annat, men samtidigt vet jag då att det är ett undantag av frosseri och inte en ny norm.

Jag ska kämpa mig till en god form tills dess att startskottet för Vätternrundan 2010 går! Kämpa, kämpa, kä-ääämpa!!!

Solsemester som kick-off

Min efterlängtade solsemester, som jag suktat efter sedan jag på nationaldagen återvände från sköna Thailand, är sedan i tisdags till ända. Tio sköna dagar med 30-gradig värme, ljumma havsbad och brännande sol spenderade vi till stor del i horisontalt läge på en mjuk solbädd. Jag hade någon slags naiv vision innan avresan om att jag skulle på ett kombinerat tränings- och slappläger, men när vi väl installerat oss bland pizzor, Corona, Pringlesrör och Moijtos med långa sockerrör i insåg jag snabbt att träningsdelen skulle få stryka på foten till förmån av tidigare nämnda företeelser. Tre gånger kravlade jag mig upp på löpbandet i det luftkonditionerade gym som fanns att tillgå, men det var verkligen inte nog många gånger för att förbränna alla kalorier som jag petade i mig.

De sista dagarna kände jag mig extremt rundlagd och magen hängde bistert över linningen på mina nyinköpta jeans. Känslan av att ha svällt upp så till den milda grad rullade dock igång något som kan liknas med en snöboll av motivation, som växte för var dag, till att förändra såväl kost- som motionsvanor. 10 dagar med bagels till frukost, pizza till lunch, ostiga faijtas till middag och regelbundna mellanmål av chips och Corona fick mig verkligen att sukta efter ångkokta grönsaker och teflonstekpannestekt majskyckling. Sedan hemkomsten har här kokats rödbetor och blomkål, tuggats älgbiff och druckits isvatten och jag mår så väldigt, väldigt bra!

Nu kanske jag borde förtydliga att jag verkligen inte gick omkring med konstant ångest under resan! Resan var fantastisk och jag njöt otroligt mycket av min efterlängtade semester där alla mina förväntningar som innan avresan hade byggt upp infriades. De vågor av fettoångest som rullade in över mig då och då under resans gång, vågor som växte sig högre ju längre tid som passerade, ser jag faktiskt som något positivt, ja som en slags kick-off. Nu är hösten här, i natt var det just inga grader alls att tala om, uteserveringarna har bommat igen för i år och tiden för att byta ut roséglasen mot tekoppar är här! (Jag som inte ens gillar te... Tur att jag just införskaffat en Nespressomaskin!) Jag känner mig laddad inför höstens soppor och grytor, styrketräning och löpning. Och så klart; cykling!

När min kompis (Team Columbus) i morse ringde och frågade efter mitt personnummer, stammade jag förskräckt fram ett "oj, oj", följt av ett 10-siffrigt nummer... Så, Vätternrundan 2010 - här kommer jag! Hur i hela friden gick detta till???!!

Baconsjukan är efter mig...

Det där omtalade viruset H1N1 finns verkligen överallt, inte minst i alla tidningar och nyhetskanaler och jag har verkligen gjort allt för att det inte på något vis ska påverka mig och mitt liv. Jag gör så gott jag kan och försöker stenhårt att ignorera artiklar och rikslarm som dagligen haglar ner över hela landet, samtidigt som jag maniskt tvagar framtassarna flera gånger i timmen och spritar såväl kropp som all tänkbar teknisk utrustning vilken utsätts för mänsklig närkontakt. Detta dubbelbottnade beteende kombinerat med ett relativt sunt leverne har hittills haft god effekt, nämligen att jag hållit mig frisk och kry som en liten nötkärna.

Så vaknar jag då denna måndagmorgon, efter en synnerligt trevlig helg som i ledighetenstecken även medförde viss överkonsumtion av diverse mindre sunda anrättningar, inställd på ett ganska bra intervallpass på löparbanan. Jag kände på en gång att något var lite fel, inte mycket fel alls, men absolut heller inte helt rätt. Förmodligen har jag inte fått den där uppskrivna Svininfluensan, men kanske, kanske har jag i alla fall en mindre griskulting jagandes mina hälsenor!!! Det vore ju himla typsikt att lyckas hålla sig frisk vid skrivbordet hela semesterfria sommaren, för att sedan insjukna lagom tills den efterlängtade solresan på allvar börjar nalkas!

Nä, jag ska verkligen kämpa emot - försök att fånga mig om du kan, grisjävel! Jag är kanske inte så snabb på kortare distanser, men jag är ganska uthållig så jakten kommer bli hur lång som helst i ditt försök att ta mig, Nöffe!

Googla inte mig - Alta Vista!

Idag mäktade jag med ett längre löppass. Jag hittade i min löpardagbok en runda på 18 kilometer, som jag sprang för ganska exakt år sedan och tänkte nu att det kunde vara intressant att se hur jag ligger till jämfört med förra året. Förutsättningarna verkar ha varit i det närmaste identiska; samma tid på dygnet och samma obligatoriska blåst. Resultatet blev också nästan snuskigt likt, vilket väl kan ses som ett kvitto på att jag inte är helt formlös jämfört med tidigare år.

Jag funderar dock lite kring de faktum att jag under båda passen hade så väldigt mycket högre puls de sista 35 minuterna, trots att den backiga delen avverkas under de första cirka 50 minuterna. Tempot är knappast högre, så det tror jag inte är orsaken. Kan det vara att jag sakta driver upp pulsen? Låter föga sannolikt, då detta aldrig hänt under något av mina 21-kilometerslopp, då jag relativt snabbt kommit upp i en hög arbetspuls där jag sedan legat mer eller mindre konstant. Kan det vara en slags syreskuld som jag arbetar ihop till under den kupperade delen, som jag sedan inte blir av med när jag forsätter i samma tempo? Jag får googla på det...

På tal om googla, så hörde jag någon som föreslog att man borde ta en Googlefri dag. Detta för att bli varse om hur ofta man använder detta sökverktyg i jakt på information, men även för att tvinga sig att hitta nya vägar till lösningar på problem. Google är idag ett av världens allra största företag, vilket sätter dem i en otroligt maktställning mot konsumenten. Om de som företag i dagsläget använder den makten på ett negativt sätt eller ej låter jag vara osagt, men helt klart är ju att om jag skriver in ett sökord så har Google stora möjligheter att styra mig i mitt sökande. Jag söker alltså verkligen inte förutsättningslöst, utan mina träffar beror i stor utsträckning på vad för slags information andra personer tidigare accepterat. Om den information som jag får fram är bra, relevant och korrekt så tackar jag Google för det, men hur blir det om till exempel Wikepedia (Wikipediafri dag, någon?) presenterar en högst tvivelaktig sanning om något? Riskerar jag inte då att göra det till min oifrågasagda sanning? Och hur är det om jag inte vill vandra samma breda väg som alla andra Internetanvändare...? I sanningens namn vet jag knappt om Alta Vista längre fungerar tillfredsställande, men jag ska nog ge det en chans. Någon dag.

Hjältar!

Förra helgen gick Stockholm Triathlon av stapeln. Jag var inte med, jag var inte ens och tittade på hjältarna som deltog, men från min sittplats i 4:ans buss råkade jag få en skymt av några tappra cyklister som stretade uppför Västerbron. Triathleter har alltid fascinerat mig, samtidigt som det någonstans inom mig finns en liten avundsjuka på de utövare som lyckas genomföra dessa extremt krävande tävlingar. Samtidigt som jag identifierar och i samma stund förnekar min avundsjuka (fult att vara avundsjuk!) brukar jag fråga mig själv om de verkligen är sådana övermänniskor som jag ser dem. Kan det verkligen vara så himla svårt??! Lite plaskande, sittandes rulla runt på en cykel och sedan lite löpning, sedan är det klart! Hur svårt kan det egentligen vara??!

Nu råkar jag tyvärr vara en urusel simmare. De enda gångerna under hela min skoltid som jag försökte smita från den annars högt uppskattade idrottsundervisningen, var när vi bussades iväg till simhallen för att träna simning. Då hade jag, i förhoppning om att undkomma förnedringen i bassängen, allt från klorallergi till öroninflammation och allt som rymdes däremellan. (Hade kanske varit smartare att konsekvent hålla fast vid, förslagsvis, klorallergi, men...) Jag har liksom ingen flytförmåga. Min kropp hänger som ett lodrätt streck ner mot botten och mina ben klarar inte av att forma något som skulle vara bra nog att få kallas bentag. Det är dock inte fara för mitt liv om jag skulle trilla ur en båt eller så - jag skulle nog klara av att simma en kilometer i ett sträck om jag var tvungen - men jag tycker verkligen inte om att simma! Dessutom tycker jag att simbassänger är ganska äckliga och att baddräkter utlämnar för lite åt fantasin för att jag ska känna mig bekväm i en sådan utstyrsel. Så, därför kan jag inte bli triathlet! Ganska bra ursäkt kan tyckas, men saken är faktiskt den att jag gillar tanken på att utföra träning och tävling i så omväxlande form som triathlon genomförs och därför störs jag en aning av min, låt kalla, simfobi.

Häromdagen gjorde jag dock slag i saken och förberedde mig för en duathlonträning. Jag klädde ut mig till cyklist, lade fram mina löparkläder och begav mig sedan ut på en 43-kilometers cykeltur. För första gången på länge hade jag på mig armvärmare, ett litet otäckt hösttecken, men det var också ganska tidigt på dagen. Jag rev och slet i blåsten, men de avslutade 20 kilometerna hade jag den barska vinden i ryggen och jag kände mig otroligt stark när jag klev av cykeln utanför huset, småpratade lite med mannen i korvgrillen nedanför och bar upp cykeln till lägenheten. Jag måste verkligen ha överskattat de där fåniga triathleterna kraftigt, det här var ju ingen match! Kvick som en vessla bytte jag om till löparkostymen och när jag några minuter senare stegade ut gatan igen kände jag mig nästan som Stålmannen måste känna sig när han kommer ut ur telefonkiosken. Identifieringen med Killen Fe dog dock i samma stund som jag stapplade iväg på trottoaren, vaderna var som spända stålfjädrar och jag kände mig nästan omedelbart lite yr. Liksom på Parloppet flåsade jag i högan sky och gång på gång försökte jag intala mig att 7,5 kilometer inte är annat än en promenad i parken, speciellt när jag nu inte ens behövde hålla något tempo alls att tala om. Med tunnelseende och låg energinivå i depåerna lyckades jag dock masa mig runt min förutbestämda runda och slutföra mitt första pass av duathlonträning. Min enda tanke under rundan var, förutom att jag bannade mig själv för att jag än en gång missat vikten av att fylla på med mer än bara vatten på längre träningspass, att triathleter visst är hjältar, hjältar, HJÄLTAR! Det var visst bara jag som drabbades av plötslig hybris efter fyra mil (!) på cykeln, förlåt mig mina nedvärderande tankar! Hur kunde jag??? Och jag som inte ens hade simmat, va??!!

Jag ser med spänning fram emot att genomföra samma pass igen, men med lite mer Vitargo i flaskan och se hur det känns då. Inte för att jag tror att triathleter kommer att förlora sin hjältestatus efteråt, men månne kanske de kan dala lite på min hjältehimmel... För inte kan väl en 33-åring ha så många hjältar att se upp till, eller?

Rapport #3 - Parloppet

Tiden har rusat förbi, här sitter jag redan och undrar om det är Brittsommaren som slagit till och tvingat upp graderna över 20-strecket. Enligt Wikipedia är det dock lite tidigt på året för att kalla denna tillfälliga "värmeknäpp" för Brittsommar, men konstateras kan i alla fall att tiden för sol och bad är över i Sverige för detta år. Och jag som inte ens hunnit skriva min tredje rapport om mitt sista och framför allt usla lopp! Här kommer en kort resumé från minnet som tack och lov håller på att blekna och förhoppningsvis är på väg att för evigt försvinna:

Jag och min manliga kollega, som ibland går under namnet "Musses bror" (gissa varför?!!), pratade tidigt i våras om att ställa upp i Parloppet. Ett lite annorlunda 5-kilometers lopp som går till så att man anmäller sig i par och springer sedan loppet åt varsitt håll på samma bana. Start och mål är på samma plats och är man hyfsat jämn med sin partner innebär det alltså att bör möta sin partner/lagkamrat efter 2,5 kilometer. Att jag och Musses bror inte är "hyfsat jämna" kände jag till redan när vi först pratade om att springa. Jag blev ganska snart även varse om att loppet gick en tisdagkväll i juni, närmare bestämt första tisdagen efter Vätternrundan. Kanske inte ultimat upplägg för att sätta personligt rekord på 5 kilometer, men jag hade ju ändå tre dagar på mig att återhämta mig. Dessutom verkar det ju nästan som det blivit mitt signum att tävla efter sämsta tänkbara förberedelse, så varför bryta den dåliga trenden??!

Vi pratade innan om vilken tid vi borde kunna få och jag sa att det vore illa om jag inte kunde komma under 21 minuter och kände samtidigt som jag uttalade det att det verkligen vore dåligt om jag inte kunde pressa mig under 21. Musses bror sa, blygsam som alltid, att han skulle försöka komma under 19. Varningsklockorna klämtade till och jag kände att om någon av oss skulle underprestera våra nu uttalade mål så skulle det sannolikt inte vara Musses bror! Nåväl, vi kom överens om att vi tillsammans skulle under 40 minuter.

Pang! Startskottet small av och jag snubblade iväg över grästuvorna med stress- och tävlingsadrenalinet pumpandes i min inte fullt så återhämtade kropp som jag innan hade trott. Pulsen var galet hög i förhållande till den låga farten jag höll och jag flåsade som en blåsbälg där jag kämpade mig fram på tunga, tunga ben. Plötsligt möter jag en kille i högt tempo och jag inser att det var ledaren bland de som sprang åt andra hållet, åt Musses brors varv. Sedan hann jag inte möta så värst många fler innan jag får sin på min lagkamrat. Fan! Hade jag ens passerat 2-kilometersmarkeringen??

Det är lätt att underskatta korta distanser, kanske extra lätt när man tre dagar tidigare har plågat sig på en cykel i nästan 12 timmar, men saken är den att plågan är så mycket mer koncentrerad i korta lopp. Som att den totala lidelsen för ett lopp alltid är den samma, men att man i korta lopp måste igenom den smärtan på avsevärt mycket kortare tid. Jag vacklade i mål på skamliga 21.14 och om min lagkamrat hade skjutit lika högt över mål som jag gjorde så hade vi inte klarat vårt mål på sub 40. Nu var det ju dock Musses bror som var min lagkamrat och eftersom att han är pålitlig som en gammal märr travade han på lätta ben in på 18.05 och tack vare honom lyckades vi klara vårt mål. Jag skyllde skamset på cykelben och tror fortfarande att jag hade fått en betydligt bättre tid om loppet varit två veckor senare, även om det förmodligen borde ses som ytterligare en skörd av min mindre bra genomförda träning under våren. Summan av kardemumman var dock att jag inte lyckats bra på något av mina dittills genomförda löplopp och min motivation dalade hastigt och lustigt därefter. När jag i somras började gå igenom och planera för höstens lopp så kände jag bara "nääe!" Jag bestämde mig ganska nyligen för att inte springa något fler lopp i år och nästan i samma stund som jag fattade det beslutet kände jag hur träningssuget började pirra i mig igen.

Så, hösten närmar sig och jag tränar på med en nyvunnen träningsglädje. Jag styrketränar när andan faller på, byter ett tänkt långpass mot intervaller om jag känner för det och om solen skiner tar jag en sväng på cykeln. Och det känns bra! Sedan får vi väl se om jag är en av de som en söndagmorgon i oktober står på en gräsäng i Hässelby och känner tävlingsnerven kittla till...

Rapport #2 - Vätternrundan

Denna bild togs tidigt i vår, när jag fortfarande hade tiden för att hinna träna bra inför Vätternrundan på min sida. Mitt mål var att köra minst 100 mil innan jag tidigt på morgonen skulle rulla ut från Motala. Ack, så fel jag hade!

Dagen efter mitt urusla Göteborgsvarv trampade jag och mina två Vättern-medryttare tillsammans för första och sista gången ihop alla tre innan Rundan. (En av de två var för övrigt hon i den gröna tröjan, den andra har slutat att springa i sin gröna tröja med motiveringen att den är så ful, hmm...) Vi körde 30 kilometer - ett riktigt långpass, med andra ord! Sedan åt vi världens största glass på Triumfglass i Sävedalen och två dagar senare flög jag till Thailand, där jag i två och en halv vecka i huvudsak ägnade mig åt att äta, dricka, sola och bada. Och så sov jag. Och läste några böcker, när jag orkade.

På söndagen innan Rundan lyckades jag sent på kvällen ta mig ut på en tur. I min träningsdagbok skrev jag: "Första svängen på tre veckor, minisväng". Ganska optimistiskt kan jag tycka så här i efterhand, med tanke på att minisvängen mätte blott 26 (!) kilometer!!! Och med tanke på att jag hade så ont i fötterna när jag kom hem att jag nästan grinade! Om det ändå hade varit 26 mil jag hade kört! Dagen efter var jag på cykelnaffären och införskaffade lite nödvändigheter inför helgen och överhörde där hur en kund kom in och ville köpa en cykel, han skulle nämligen köra Vätternrundan... Det ingav på något märkligt vis ett visst hopp hos mig, vetskapen om att jag inte var ensam om att vara dåligt förberedd, även om det ju inte skulle göra mitt lopp mer lättrampat. Samma eftermiddag lyckades jag att plåga mig runt på en 86-kilometerstur med konstant motvind, som alltid, men med åter igen en envis optimist noterade jag i min träningsdagbok att "vääälidigt dålig fart, men den som spar den har krafter kvar". Jag menade så klart att jag sparade mig till Rundan. Ja.

När klockan 2.30 ringde för väckning, efter tre timmars törnrosasömn och jag försökte att räta ut min långa, gängliga kropp i det minimala tältet så frågade jag mig samtidigt vad i hela friden jag höll på med. "Kan vi inte bara sova vidare?" föreslog jag för min kompis (den grönklädda) som inte ens bemödade sig att svara min bön. Nåväl, jag tog mig samman, klädde på mig mina fina cykelkläder, åt min gröt och satt upp i sadeln. När vi sedan, Team Columbus, rullade iväg genom det ödsliga industriområdet kändes det riktigt bra. Sedan började kampen.

Jag skulle kunna skriva hundra sidor om hur jag upplevde loppet, vad som hände längs vägen och vilka tankar som kretsade i min hjärna, men jag ska fatta mig extremt kort och bara nämna ett fåtal saker:

• Det var en fantastisk idé att köra med slunga! I den kan man bunkra allt som gör att man i princip inte behöver gå in i depå mer än för att fylla vatten. (not. Man behöver inte gå in i depå, vilket vi ändå gjorde. Men inför framtida...hrmm...) I min slunga rymdes en ihoprullad pizza, två paket lasagne, cirka tio bars av olika slag, energitabletter och min Pearl Izumi-regnjacka. Allt kom till andvändning, även om jag förstås borde börjat äta tidigare av allt, ätit oftare av allt och framför allt fortsatt att äta hela vägen in i mål. Regnjackan tog jag på mig i Gränna, borde tagit på mig den fem mil tidigare och jag önskar att jag inte hade behövt behålla den på tills Karlsborg.
• Första gången jag tänkte: "vad är det jag håller på med? Lova, lova att aldrig mer göra om detta! Ja, jag lovar - 100 % aldrig mer" var efter cirka två mil, då jag insåg att jag forfarande skulle vara tvungen att cykla tvåsiffrigt med timmar till innan jag var i mål. Denna tanke återkom sedan mer eller mindre frekvent genom hela loppet.
• Trots ovanstående två punkter och tillsammans med det faktum att jag bara hade 50 mil i benen innan starten gick, Thailandsresan och ja, ni vet... så gick det som en dans första 20 milen. Jag kände mig otroligt pigg och gick allt för gärna upp och drog alldeles för ofta och för länge. Ungefär samtidigt som regnjackan åkte av trampade jag rakt in den berömda, tjocka väggen. Den väggen var fem mil tjock, men sedan var jag igenom. Pigg som en mört och med minne som en guldfisk återtog jag mitt imbecilla beteende och började dra här och där igen. Jag läste hur en klok cyklist gjorde genidraget att klämma en gel i Medevi och sannolikt tack vare det kunna köra oförskämt hårt hela vägen in i mål... Jag gjorde precis tvärtom, tyckte mig nästan vara i mål när det var två mil kvar. Big misstake, big! Men, i mål kom jag och på något märkligt sätt lyckades jag till och med skära mållinjen innan 12 timmarsgränsen, hurra!
• När jag ätit den fantastiskt goda bunken med pasta, den var verkligen jättegod, och jag satte mig på cykeln för att köra tillbaka till vårt tält hade jag sååå ont! Att sitta ner på sadeln var överhuvudtaget inget alternativ (märkligt, för jag hade inte haft ont alls under loppet) och att stå upp och trampa gick heller inte, då det kändes som att jag hade en kniv inkörd i vardera knä. Där hade jag just kört 300 kilometer och så kunde jag knappt köra 2 kilometer till. Lyckades i alla fall ta mig till vår basstation och efter en snabbdusch kraschade jag rakt in i John Blund.
• Slutligen, och det här tycker jag själv är väldigt märkligt, på gränsen till perverst, så vaknar jag efter några timmars sömn och bland mina första formulerade tankar seglar nästa års Vätternrunda upp!!! Va??!!! Hade jag inte lovat mig själv????!!!

Så, summan av kardemumman är att det faktiskt var en väldigt rolig upplevelse! Kanske har det att göra med att vi faktiskt körde under 12-timmars-skamgränsen, trots att jag gett upp den tanken redan innan jag anlände till starten, kanske inte. Hur som helst ser jag det inte alls som en omöjlighet att jag faktiskt än en gång kommer att trampa runt Sveriges näst största sjö...

Rapport # 1 - Göteborgsvarvet

Mina inläggs frekvens växlar lika mycket som vädret har gjort den senaste månaden. Nu hoppas jag att ett högtryck drar in och stannar över min bloggbeteende ett bra tag - min ambition är ju att hålla liv i denna!

Som jag tidigare sagt så bleknar minnet av ett lopp väldigt snabbt, eller åtminstone delar av minnet från ett lopp. När jag nu sitter här, sommarförkyld och lönnfet av de varma dagarnas självklara grillningar, och minns tillbaka till Göteborgsvarvet så är det med skräckblandad förtjusning. Och med revanschlysta!

Att döma av mina lopp tidigare under våren var jag inte riktigt i samma form som inför Varvet förra året, men jag ville ändå så gärna tro att jag skulle kunna pressa mig ner mot 1.30. Det var inte realistiskt och det insåg jag redan när traditionen från tidigare års Varv bröts redan i Sälbacken, då jag plötsligt skapade en onödigt stor lucka fram till min kompis. Vi har startat tillsammans många gånger och de flesta gångerna är det jag som inledningsvis dragit ifrån henne. Men inte denna gång! Det var varmt och jättetungt, men vid krönet av Elfsborgsbron lyckades min dimmiga blick upptäcka min kompis fula, grönblommiga tröja. Jag kom ikapp, men tvingades åter att släppa innan vi passerat 10 kilometer. Vid det laget hade jag mer eller mindre gett upp tanken på att få en acceptabel tid och jag inriktade mig istället enbart på att ta mig i mål.

Första loppet utan vare sig energigel eller sportdryck blev en plåga och jag kommer aldrig mer att springa ett halvmaraton på enbart vatten. Precis innan jag skulle runda Poseidon längst upp på Avenyn fick jag åter igen syn på min grönklädda kompis, på väg nedför Avenyn. Jag orkade inte kolla tiden för att se hur långt efter henne jag var, men jag uppskattade att det inte kunde vara mer än en minut. Kanske var det för att jag sprungit så sakta dittills som jag ändå hade krafter kvar, men hur som helst lyckades jag öka farten ganska mycket och i samma stund som jag sprang över 20-kilometersmattan såg jag Grönisen ett tjugotal meter längre fram. I min hjärna formulerade vad jag ville ropa till henne: "spurtduell!!!" men jag hade inga krafter att överföra tanken till ett uttalat ord. Så missuppfattningen blev total när min grönklädda kompis fick syn på sin grönklädda kompis (jag) och tänkte: "Där är Ida! Vad kul, vi springer i mål tillsammans, på samma tid!!" samtidigt som jag bara hade en malande tanke i huvudet: "du tar henne, Ida, du tar henne!"

Min tid var den sämsta på länge, till och med över 1.35, men jag slog för tredje (?) året på raken min kompis! Dessutom hade jag ett vad med en manlig kollega. Vi skulle mäta skillnaden mot vinnaren i dam- respektive herrklassen med vår respektive tid och den som kom närmast "sin" vinnare skulle bli bjuden på middag av den andre. Min kollega är löpstark och formsäker, så under loppet hade jag även det som ned tyngningsfaktor, att tvingas förlora ett vad. Nu hade jag dock, trots allt, tur även här: vinnaren i damklassen hade en förhållandevis dålig tid, medan vinnaren i herrklassen hade en förhållandevis bra tid. Dessutom klappade min kollega ihop än mer än vad jag gjorde och gjorde även han en betydligt sämre tid än vad han brukar.

Så, trots en lång pina där jag tidigt insåg mitt tidsmål flyga all världens väg, lyckades jag både slå min grönklädda kompis (igen!) och inkasera en middag från mitt vad... Fantastiskt slut faktiskt, på detta "motionslopp", även om jag känner ett visst sug efter att snart mäkta med att prestera en bättre tid på distansen!

Min metod med att inte ta något energitillskott under loppet visade sig, som sagt, inte vara något höjdardrag. Min nya återhämtningsmetod som jag anammade efter loppet visade sig vara halvbra. Idén med att trycka en medhavd pizza direkt efter målgång var faktiskt inte så dum, men att skölja ner den med öl var kanske inte genialisk.

Snart ska jag berätta om pizzans betydelse runt en viss sjö...

Efter en tävling och inför två kommande dito

I helgen var det så dags för årets andra lopp, Spring Cross. Ett 12-kilometers lopp som löps på en 6-kilometersrunda i terrängen bakom Stockholm Universitet. Förra året debuterade jag i loppet i fråga och den dagen var det så varmt att jag var tvungen att hasta iväg och köpa ett löparlinne innan loppet. I år funderade jag länge och väl innan jag beslutade vilken tävlingskostym jag för dagen skulle bära och jag övervägde faktiskt ett tag att ha långbyxor på mig. Välkommen tillbaka våren, vart har du tagit vägen egentligen??!

Min sejour som en del i ett löparteam blev så löjligt kort att jag nog knappt ens kan påstå att jag gjorde ett seriöst försök till att ansluta till en löparklubb. Jag kände bara att det inte var min grej, framför allt tanken på att träna på utsatta tider, bestämda veckodagar gav mig krypningar i kroppen. Min tävlingsnerv är dessutom, utan att jag tillhör någon klubb, tjockare än en bredbandskabel och jag anar att min prestationsångest inför lopp där jag skulle springa med ett klubbnamn på ryggen nästintill skulle framtvinga vomering innan loppet istället för som nu efter. Så, klubblös men ändå vansinnigt nervös (varför???) begav jag mig till ett blåsigt startområde, trängde mig fram mot startlinjen och nollställde klockan. Startskottet ljöd och vi sprang några hundra meter över en blåsig äng innan vi kom in i den vindskyddande skogen. I Spring Cross är dam- och herrklasserna separerade, vilket jag tycker är otroligt mycket roligare eftersom att jag då har bättre överblick om hur jag ligger till i loppet. Gasellerna längst fram lät jag löpa, de verkade inte ha ätit samma frukost som jag ändå, men annars låg jag ganska bra till första varvet. Lite ensamt var det, men dessvärre anade jag att mitt sällskap snarare skulle komma bakifrån än att jag skulle få njuta av att springa ikapp någon.

Det var så fruktansvärt jobbigt! Jag ville bara stanna. Inte gå en bit, uppför en backe eller några hundra meter, nej jag ville tvärstanna, kasta mig ner på marken och bara inte röra mig alls! Vad är det som driver på? Vad är det som gör att jag faktiskt inte stannar trots att pulsen är otäckt nära max, mjölksyran pumpar ända ut i fingrarna, synfältet är dimmigt och jag fryser samtidigt som jag svettas? Då, när jag sprang där upp och nedför stigarna, frågade jag mig samma sak och jag tror att jag bara nonschalerade mig själv och svarade "fortsätt, snart är det över". Nu, när jag sitter helt utvilad och återhämtad i soffan och längtar efter ett träningspass, tror jag att det svikande minnet är den enda orsaken till att jag utsätter mig för detta gång efter gång. Tyvärr är minnet inte helt bleknat, vilket gör att jag känner mig aningen stressad inför kommande helgs halvmarathon som jag ska springa. Det är inte det att jag inte tror att jag ska klara det, att jag är rädd för att jag inte ska ta mig runt banan, utan att jag alltid måste göra allt så extremt och att jag efter ett lopp aldrig vill ha känslan av att jag hade kunnat göra bättre ifrån mig. Jag misstänker att det också är därför jag blir så nervös inför ett lopp, för att jag vet att jag har en mycket plågosam stund framför mig.

På tisdagen efter Göteborgsvarvet, alltså om åtta dagar, åker jag till Thailand. En synnerligt dålig uppladdning inför Vätternrundan, som går av stapeln exakt en vecka efter att jag kommer tillbaka från semestern. Att jag dessutom hittills i år blott trampat 30 mil gör inte semesteravbräcket mer passande, men min inställning till loppet lugnar mig en aning. Tillskillnad från mitt överdrivna prestationsbeteende i samband med löparlopp har jag valt en annan inställning till cykling, där jag är mer av en nybörjare. Min tidigare vision om att köra Vätternrundan under 12 timmar och att allt annat skulle vara ett misslyckande är som bortblåst och istället ser jag loppet som en rolig erfarenhet med några kompisar. Dessutom har jag ju efter min återkomst från Thailand en hel vecka på mig att träna, så formen bör finnas där! Bara att lägga upp min Singha-stinna buk på ramen och trampa på! Borde hinna köra 40-50 mil på en vecka, tycker jag. Det låter relevant tycker jag, med tanke på att jag som sagt lyckats avverka 30 mil på ungefär två cykelbara månader...

Premiär x 2

Förra veckan gjorde jag min debut i en löparklubb. Jag följde med en kollega som nosat upp klubben i fråga, tränat med dem ett antal gånger och talat sig varm om sin upptäckt. Tanken att gå med en löparklubb har nuddat mitt medvetande ett antal gånger, men jag har aldrig fångat in tanken och arbetat igenom den. När nu min kollega hade tagit steget och var nästintill eld och lågor över sina nya erfarenheter så hängde jag, utan större eftertanke, med till en träning.

Jag har under många år ägnat mig åt lagsport och fram tills dess att jag passerade 25-årsstrecket var samlingar med laget flera gånger i veckan en självklarhet för mig. Samtliga lag jag spelat med har varit fogliga, generellt väldigt träningsvilliga och sällan opponerade sig någon av spelarna mot de direktiv som en tränare gav. Trots detta, eller möjligen på grund av de många år som passerat förbi sedan Min Tid Som Lagmedlem, blev jag i det närmaste förstummad över alla människor som samlats där på löparklubben för att underkasta sig en annan människas befallning och springa precis så länge de blev tillsagda att springa. Jag har själv inga problem med att göra det, men det förvånade mig att det fanns så många andra som heller inte motsade sig en sådan order. Så vi sprang och vi sprang och vi sprang. Intervaller över en lång bro. De som skulle springa lopp kommande helg sprang ungefär 450-metersintervaller och de övriga sprang drygt det dubbla. Fördelen med att springa på kommando i en löparklubb är, att om man har någon stolthet som löpare så viker man inte med sig och sannolikheten att man verkligen tar ut sig blir därför avsevärt större än om man lunkar på i sin ensamhet längs ett promenadstråk. Jag tyckte verkligen att träningen var jätterolig (hur "rolig" intervallträning nu kan vara...) och jag var som sagt väldigt fascinerad över att vara omgiven av så många människor som så gärna ville springa. Det var verkligen häftigt! Annars känns det ofta som att jag är den enda löparen i världen och att folk som jag möter på mina intervallpass studerar mig som vore jag en dåre. Nu var vi som ett lag. Eller, inte som ett lag - jag tror faktiskt att det var ett lag.

Söndag förmiddag. 11.00 egentligen men detta var helgen då alla förlorade en timme till förmån för ljusare kvällar, så när jag väl stod där på startlinjen var klockan 12.00, på riktigt. Grått, ett fåtal plusgrader, ingen vind att tala om. Jag - fortfarande nästan två kilo för tung i relation till förra årets löparvikt, nästan tio kilo för mycket jämfört med hur en Under 40-löpare bör se ut. På fötterna mina nya löparskor och i handen min lilla vattenflaska som jag envisas att bära runt på lopp efter lopp. Har jag verkligen inte förstått att man får ta av vattenmuggarna som står uppställda på bord här och var längs med samtliga moderna lopp? Knöt om skorna ett antal gånger där jag stod i fållan, försökte strecka ut vaderna som jag tyckte kändes lite spända. Tittade mig omkring och såg alla dessa klubbmedlemmar, som säkert allihopa springer när någon säger åt dem att springa. Precis som jag, typ.

När det gäller min fysiska förmåga har jag faktiskt ganska god självkännedom, även om det ofta innebär viss besvikelse då jag sällan överraskar mig själv med oväntat bra resultat. Mitt mål inför Premiärmilen var egentligen bara att genomföra loppet, att få känna tävlingsmomentet och få ett avstamp inför våren och sommaren. Dock visste jag ganska exakt vilken tid jag kunde förvänta mig, men jag tror att jag inte ville uttala den tiden inför någon eftersom jag egentligen vill springa betydligt snabbare på milen. Jag klarade mig precis under mitt något difust utformade mål, men då det innebar att jag var tre-fyra minuter från mitt egentliga mål med löpningen var jag inte helt nöjd med min insats. Men, som min kloka sambo sade till mig efter ett lopp förra året "Du kan inte alltid springa snabbare och slå personbästa i varje lopp" och visst ligger det en del sanning i det, tyvärr.

Nåväl, premiären i löparklubb är gjord och säsongens första lopp är avverkat. Idag tog jag fram min gamla mtb och tog en runda för att se om sopmaskinen hade haft sin premiär för året. Det hade den inte, men jag hoppas att den snart tittar fram för jag vill nöta asfalt med racern.

Ack, så fel man kan ha!

Hmm... Jag började precis detta inlägg med meningen "Jag är inte en skrockfull person - utan att blinka passerar jag under stegar och..." Jag blev tvungen att radera det. Tanken var att jag skulle rada upp ett antal skrockrelaterade företeelser som jag inte har några som helst problem med att utföra, men jag kom inte på några fler sådana! Inte att jag inte kom på saker som förknippas med skrockfullhet, utan att jag insåg att jag ju faktiskt till och från beter mig som att jag vore vansinnigt skrockfull. Jag spottar alltid tre gånger när jag ser en katt gå över gatan. Detta gör jag inte enbart när svarta katter går över gatan utan för säkerhetsskull drar jag av några loskor för alla katter som korsar en väg. Faktum är att jag nog alltid spottar, fast väldigt diskret, när jag ser en katt. Jag menar, man vet ju aldrig... Samma överdrivna beteende har jag när jag eller någon i min närhet liksom "ropar hej innan den kommit över bäcken", då måste jag ta i trä på alla möjliga sätt. Först tar jag mig i huvudet och säger lite skämtsamt "ta i trä", men sedan blir jag osäker på om jag verkligen kan skämta bort det och skyndar mig att ta i närmaste träföremål. Sedan brukar jag säkra upp med att även köra den engelska versionen och knacka tre gånger i den träbit jag lyckats leta rätt på.

Så, nu föll hela uppläget på detta inlägg där min slutsats skulle vara ungefär:

Trots att jag inte är speciellt skrockfull (vilket jag i och för sig fortfarande inte tycker att jag är) så kan jag konstatera att jag varken skulle ha ropat hej innan jag kommit över den översvämmade vårbäcken eller låtit bli att tre gånger om ta i trä när jag i mitt förra inlägg konstaterade (påstod?) att våren var här. Det är den nämligen INTE! Flera dagar med minusgrader, löpning i tjocka tights med underställ inunder och isande vindar bevisar att våren tog ett kraftigt steg bakåt och det kan vara mitt fel...

För att jag ska kunna göra min Premiärmil på söndag i mina nyinköpta, tunna tights måste jag nog utmana ödet och kaxa till mig lite: Jag tror att det kommer vara jättekallt och vintrigt på söndag, för inte är väl våren här än? Det kan jag verkligen inte tro att den är!

Så, det hjälper nog men håll gärna tummarna för mig i mitt livs tidigaste säsongspremiär! För säkerhetsskull...

Våren ÄR här!

En kille på jobbet sa igår att våren är här. Jag trodde också det när jag igår släpade upp den dammiga olyckscykeln med fotbroms och korg från källaren och för första gången i år cyklade till jobbet. Genom brunaktiga moln uppvirvlade ur drivorna av sand som fortfarande ligger kvar på gatorna stretade jag på så pass i den konstanta motvinden att jag blev varm under min halvvintriga jacka. När jag i ett försök att kyla ner mig en aning drog av mig handskarna stelnade fingrarna till nästan omedelbart av den fågradiga luften. "Solen värmer i alla fall" tänkte jag muntert och kisade upp mot den blå himlen och den bländande solen som de senaste månaderna knappt vågat sig fram bakom alla grå moln. "Imorgon är det nog varmare och lite mer vårigt."

Dagens lediga dag hade jag tidigare i veckan bestämt mig för att fylla med ett intervallpass. I mitt vårrus, som av någon outgrundlig anledning faktiskt inte mattades av under min blåsiga cykeltur utan snarare blossade upp under kvällen då jag märkte att det fortfarande var ljust ute 17.30, kände jag att träning på bana låg rätt i (års-)tiden. Jag drömde mig tillbaka till hösten och mindes när vi sprang där, i kortbyxor och linne och svettades i värmen*. Trodde jag möjligen att våren skulle skynda på om jag mäktade med att ta mig iväg till löparbanan? Ja, det trodde jag och klädde muntert på mig mina vårlöparkläder. För säkerhetsskull eller av gammal (vinter-) vana drog jag dock på mig en mössa innan jag joggade iväg mot IP. Mössan skulle omedelbart visa sig vara ett synnerligt klokt beslut!

Det var så in i bomben inte vår! Mörka moln turades om att skymma den knappt värmande solen och ned från mörkret kom någon slags nederbörd, en blandning mellan hagel, snö och dyckert stack mig i ögonen varje halvvarv. På ett öde IP, på banan runt den tomma, gulbruna fotbollsplanen, sprang jag varv efter varv. Själv. Ingen Helena med det Fantastiska Löparsteget att jaga utan att någonsin komma ikapp, inga skolbarn på idrottsdag att veja för och inga fotbollsspelare som sköt bollar på mig. På löparbanan låg fortfarande snöhögar som gjorde att varje varv blev lite längre än 400 meter. Varför hade de inte kört bort den snön till slottet och spåret därrunt? Min ambition när jag begav mig iväg mot IP var att köra sex stycken ökande femhundringar med en minuts vila mellan varje, alltså springa 300 meter i ett tempo och sedan öka de sista 200. Med höstens tider memorerade i hjärnan började jag mitt träningspass i med-, sid, och motvind och avverkade sakta men säkert set efter set. Jag lyckades inte riktigt hålla de tider som jag hade tänkt, men däremot övertalade jag mig själv till att köra åtta set istället för planerade sex set.

Min löpupplevelse i allt för tunna kläder, i blåst och någon slags nederbörd, var verkligen så långt ifrån vårlik det går att komma. Så sitter jag då här i soffan och blickar ut genom fönstret. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och solen, där den hänger på en klarblå himmel, når fortfarande in på vår innergård. "Nu är det verkligen vår" tänker jag glatt. Är det inte fantastiskt vad lätt man glömmer och är det inte otroligt hur ofta man förskönar ett minne? Som tur är tycker jag, för det innebär att när jag går till tunnelbanan 6.15 imorgon så kommer jag att förvånas över hur ljust det är ute och konstatera, för typ tjugonionde gången, att våren verkligen är här!

*Om jag tänker efter riktigt noga så tror jag inte att våra IP-pass i höstas badade i vare sig sol eller värme, men det är ju så det är med minnen - de blir alltid lite bättre i det ögonblick som de övergår från realtid till minnestid.

Insikt av livlinan

Jag har ett rep i garderoben. Inte bara ett rep, men bland annat. Om man söker riktigt långt in kanske det till och med ligger ett eller annat kadaver där inne, men det är inget jag direkt känner till eller i alla fall vill kännas vid. Men mitt rep, det tänker jag på då och då, speciellt de nätter då jag ligger och vrider mig i sömnlöshet med tankar som för mig tvärs och kors och håller mig på behörigt avstånd från John Blund. Det är då som jag funderar över saker så som hur utlämnande det är att ge ut lägenhetsnyckeln till hantverkare eller kalkylerar på risken jämfört med förtjänsten av att sätta sig i en taxi körd av en främmande man. Däremellan ligger jag och småsniffar och tycker mig känna lukt av brandrök. Jag skulle inte kalla mig paranoid, bara beräknande och kanske lite överdrivet analyserande. Mitt rep då, där det ligger i garderoben, har jag tänkt att jag kan använda om det börjar brinna. Istället för att hoppa 10 meter rakt ner i asfalten kan jag då lugnt och metodiskt fira ner mig med hjälp av mitt jättelånga, nästintill oanvända rep.

Anledningen till att jag har ett rep i garderoben är i första hand inte för att jag är paranoid, vilket jag ju heller inte är, utan för att jag tidigare ägnade en del tid åt klättring. Det är en fantastiskt känsla att klättra och jag önskar att jag kunde förmå mig att återuppta den träningsformen. Utöver den fysiska träning som klättring ger, fungerar den även meditativt och avslappnande. När jag klättrar leder som ligger precis på gränsen till vad jag klarar av krävs från min sida full koncentration, annars blir jag, i bästa fall, hängandes i garderobsrepet. Dessutom krävs det en pålitlig repkamrat som står på marken och håller repet, min livlina, lagom hårt. Anledningen till att jag inte längre klättrar är att jag saknar en sådan trogen människa i vars händer jag kan lägga mitt liv. Eller så har det kommit att bli min ursäkt för att jag inte har tid, eller att jag inte törs, eller att jag... Om jag verkligen vill klättra, så tror jag i ärlighetens namn inte att min avsaknad av repkamrat är ett olösligt problem. Däremot är det enkelt att skydda sig bakom ett problem och ursäkta sig med det som förklaring till varför saker och ting inte blir gjorda. Ett generellt beteende som jag tror att jag, ofta omedvetet, har och ger uttryck för vid allt för många tillfällen.

Nä, nu ska jag krypa in och hämta mitt rep och låta det komma till användning i mer än min rökiga fantasi. Det är dags att rannsaka mig själv och klargöra vad jag vill göra och vad av det som jag allra helst vill göra. Rangordna och prioritera, annars riskerar jag att missa saker som jag verkligen vill uppleva, bara för att det flyter ihop i en grå massa tillsammans med andra saker som jag kanske eventuellt vill göra litegrann.

Förresten, det är givetvis inte jag på bilden utan Josune Bereziartu, en av världens absolut bästa klättrare. Hon mäter 174 centimeter barfota och väger 51-54 kg beroende på vilken typ av klättring hon utövar för stunden. Jag undrar vad Mannen i Glasburen skulle säga till henne om hon stegade in i hans bås?

Helgarbetets baksida - och framsida

Helgen har präglats av arbete och inte mycket annat. Inget annat alls faktiskt, om inte planlöst irrande efter öppna matställen där jag kunde få mig en lunch- och middagsbox räknas. Jag har beslutat mig för att de helger som jag jobbar ska jag inte träna alls. De helgerna fungerar då dels som återhämtningshelger där kroppen får vila från fysisk träning, men även som en mental återhämtning då jag laddar upp suget för träning. Som den elitidrottare jag inte är har jag stundtals aningen svårt att motivera mig till att träna, men genom att ta dessa i förväg bestämda träningsuppehåll hoppas jag kunna hålla träningslågan vid liv bättre.

Så, i förmiddags kände jag ett underbart skönt träningssug och stärkt av min gröt- och fröfrukost hoppade jag i min gymdräkt och släntrade iväg till träningslokalen. Där körde jag ett intensivt pass med multiset och många repetitioner. Tiden med tunga vikter är över tills vidare och även om Mannen i Glasburen inte ingav mig något större förtroende så ska jag följa hans råd och inte träna så mycket ben. Visserligen lär jag behöva lite att trycka med på min resa runt Sveriges näst största pöl, men jag hoppas att många mil i sadeln kommer att hjälpa mig i alla fall några mil. Min långa, hårda kamp mot att få leva i något som kan liknas med en löparkropp har börjat och förutom att inte träna tungt på gymmet måste jag onekligen också öka på mängden löpträning.

Så, efter att jag gett vissa muskler en omgång lunkade jag tillbaka hem, bytte gymdräkten mot löparkostymen och nollställde klockan. Jag har en slags romantiserad föreställning om att löpning alltid ska ske i solsken, längs vägar kantade av lummiga träd fyllda med sjungande småfåglar i. Att då kliva ut ur porten, in i trafikbullret på Fleminggatan och jogga iväg in i ett grått dunkel, längs gator övertäckta av framtinat grus, orsakar lätt en frontalkrock med mina fantasier. Det brukar ta omkring två minuter innan jag funnit mig tillrätta i min verklighet, innan jag inser det fantastiska i att springa där på trottoaren och hålla andan varje gång jag svävar förbi en av alla omkringströvande rökare. Det ger en kick att vara den duktiga, den som vårdar sin kropp genom hälsosamt beteende. Sedan rullar det bara på. Sol eller grådis, fåglar eller bilbuller spelar egentligen ingen större roll när jag väl kommit iväg. Faktum är att komma hem dyblöt och huttrandes efter ett långpass i hällregn kan skänka större tillfredsställelse än vad en solskensrunda i kortbyxor och linne gör, även om jag i det stora hela uppskattar det sistnämnda mer. Dagens gråmurriga löprunda skulle kunna kallas Betongsvängen eller Avgasrundan, då den stora delar går rakt under eller bredvid Essingeleden. Kanske inte helt ultimat sett ur ett luftföroreningsperspektiv kopplat till tung andhämtning, men av någon anledning gillar jag att springa där. Det är verkligen så långt ifrån min romantiserade syn på löpning som det kan komma, men kanske är det just därför jag trivs att springa i den där gråa, ruffiga miljön som är det absoluta uttrycket för infrastrukturens baksida, för att det blir just kontrasternas kontrast.

Baksida eller framsida, olika sidor av samma mynt eller vilken klyscha man väljer att slänga sig med så är det i slutänden ändå precis så det är, hur jag väljer att se på en sak. Jobbar jag så mycket att jag inte har tid till att träna eller passar jag på att återhämta mig under de dagar som jag arbetar mycket för att sedan efter de intensiva dagarna på jobbet vara långt mer motiverad till att träna än jag var innan? Är det jobbigt att gå ut och springa när regnet öser ner eller kan jag redan innan löpturen plocka fram känslan av välbehag som jag vet kommer infinna sig i mig när jag kommer tillbaka efter löpningen i regnet?

Nu sitter jag nöjd över att helgens arbetspass är avklarade och att mina batterier blev så uppladdade att jag idag lyckades ta mig både till gymmet och ut på en bra löptur mellan betongpelarna. Den goda sidan av myntet - av min turkrona som bara har bra sidor.

Definitioner

Jag har legat på latsidan. Beroende på definition så har träningen legat lite nere, men framför allt så har jag de senaste veckorna varit dålig på att skriva här.


Förra helgen var jag i Åre med jobbet och helgen dessförinnan var jag i Tandådalen. Innan vi åkte till Åre hade jag en liten dispyt med en av killarna som skulle med på resan. Han menade att den kommande skidåkningen var att klassa som träning, medan jag med bestämdhet hävdade och fortfarande håller fast vid motsatsen. Det finns ett antal faktorer som måste uppfyllas för att man ska kunna säga sig ha utfört träning. Två av dessa är att man vid utövning av fysisk aktivitet av ansträngande art är ombytt till träningskläder och att en viss tid avsätts till att utföra aktiviteten. (Källa: I. Björklunds tycke; 2009) Skidkläder i form av pösiga, fodrade byxor och prasslig jacka med fleecefoder är inte att räkna till träningskläder, vilket innebär att även om vissa åk är väldigt fysiskt ansträngande så kan inte carvingsvängar i pistade backar skrivas in i träningsdagboken. En tredje faktor som måste uppfyllas är nämligen att du efter utförd träning ska kunna fylla i din träningsdagbok, vilket är ytterst komplicerat efter tre dagars skidåkning:

• Vilken tid för hur länge träningen utfördes ska anges?

Att ange t ex sex timmar känns inte helt nära min sanning om träning, trots att jag passerade liften första gången för dagen 9.30 och susade nedför pisten sista gången för dagen vid 16-tiden. Att jag dessutom under "träningspasset" tryckt i mig allt från choklad med vispgrädde och kanelbulle till gulaschsoppa med tillhörande Staropramen förstärker så klart tvivlet för att det skulle röra sig om träning.

• Hur ska träningen sedan klassificeras?

Knappast som långdistans även om jag förvisso har skidat från 9.30 till 16.00. Inte heller kan det väl skrivas in som intervallträning, även om det ju såklart blir aningen intervallikt då jag åker halva backen och sedan stannar och vilar? Då måste jag i så fall hålla räkningen på hur många gånger jag stannar och försöka klocka mina åk så att jag kan hålla skapligt jämna intervaller... Kanske skulle det kunna vara fartlek då det faktiskt kan gå både fort och vara väldigt roligt...

Nej, i min perfekta träningvärld kommer jag aldrig att tillgodoräkna mig alpin skidåkning i min jakt på träningstimmar. Annat ljud i skällan blir det nog dock den dag jag åker slalom mellan käppar iklädd fartdräkt. Då kommer jag sannolikt att skriva in det på jogg.se i kolumnen för "övrig träning", men fram tills dess låter jag varje skidhelg bli ett saftigt avbräck i min träningsstatistik. Fast ärligt talat, vem bryr sig egentligen om hur många timmar jag tränar per månad mer än jag själv? Möjligen att Mannen i Glasburen kan komma ha vissa åsikter, men jag är inte längre rädd för honom. Jag bär mina procent med stolthet och jag känner mig trygg inför vetskapen att jag skulle klara mig bra vid ett längre strömavbrott då maten tryter och kylan kryper in i huset!

Leve 26,6 %!

Jämnt fet

Jag fick verkligen en rejäl låsning på vad Mannen i Glasburen sa till mig i fredags och jag har så många gånger under den gångna helgen brustit ut i "26,6 %-kvinnan" att jag inte kan räkna antal utrop. Jag tror att jag under timmen i Glasburen befann mig i ett lättare chocktillstånd och att jag därför inte riktigt kunde ta till mig allt som sades just då. Ju mer jag har har gått igenom och analyserat vårt möte, desto mer har jag dock hittat att haka upp mig ytterligare på. Precis innan jag skulle lämna Glasburen, jag tror att det var efter att jag ytterligare en gång uttryckt min förvåning över mina bedrövliga värden, sa Mannen att mitt fett satt jämnt fördelat över hela kroppen och att det är därför det inte syns så mycket. Det var väl det fräckaste! Jämnt fördelat över låren, häcken och buken kanske, men knappast på resten av kroppen! Jag må ha passerat det magiska 30-sträcket, men gäddhänget har ännu inte sugit sig fast på undersidan av mina överarmar, tack och lov! I nästa andetag sa han också att jag inte behövde träna ben, eftersom att jag då blir för tung i löpningen. "Fast jag ska ju cykla Vättern-rundan...?" försökte jag lite lamt, men han viftade nonchalant bort min inflikning.

I lördags var jag på gymmet och körde grymma knäböj. På söndag satt jag 1.5 timme på en spinningcykel och körde så tungt att mjölksyran tillslut rann ut genom knäskålarna. Så det så, Mannen I Glasburen! Dröjer inte länge förrän jag är i samma klass som donnan på bilden... Jag undrar just om en sådan kropp som är synonym med god hälsa??!

Fettprocenten

På mitt jobb påbörjades i höstas en satsning för att få en hälsosammare och friskare personal. Idag var det min tur att kliva in i satsningen och in i det lilla mötesrummet klampade jag fylld av förhoppningar om att få ett kvitto på att min träning har börjat ta skruv. Mannen i rummet frågade om min ålder, bad mig ta av skor och strumpor och kliva upp på en våg. Jag var förberedd och taggad! Några arbetskamrater som tidigare under veckan placerat sig på vågen hade informerat mig om att den förutom vikten även visade fördelningen på fett och vatten i kroppen.

När remsan matades ut ur apparaten kunde jag knappt bärga mig att få mina resultat, kvittot på min träning och jag lutade mig ivrigt mot pappersbiten. Men vad stod det egentligen? Var är min fettprocent, jag kan inte se den...? Mannen Med H-vetesvågen pekade på ett pappersark med fyra kolumner märkta utmärkt, bra, godkänd och typ farozon och jag tyckte att han viftade mot kolumnen bra. Jag kände besvikelsen sprida sig inom mig och svarade
"Så jag hamnade alltså i kolumnen bra? Jag tycker att det låter lite väl högt alltså... Jag tränar ganska mycket och så..." "Nja" svarade Mannen Med H-vetetsvågen "du hamnade inom ramen för godkänt. Och din träning ska vi prata om lite senare"

Vad säger man? Här sitter jag i en glasbur på cirka tre gånger tre meter och han menar på att jag är på gränsen till att ha så mycket fett i kroppen att det är fara för min hälsa, medan jag själv tror mig ha lagt på mig muskler de senaste tre månaderna och snarare än att vara på gränsen till Den Farliga Zonen befinna mig i ganska god form! På frågan hur mycket jag tränar svarade jag lite tveksamt att jag styrketränar två till fyra gånger i veckan och löptränar ungefär i samma mängd. Han betraktade mig med skeptism och svarade att det i så fall innebar att jag tränar åtta gånger i veckan. Jag skruvade lite på mig och sa att det ju såklart inte var så att jag alltid körde fyra styrkepass och fyra löppass i veckan, men att jag ofta nu under vintern kombinerade styrketräning med löpning på bandet och således uppnådde den mängden träning.

När jag äntligen blev utsläppt ur glasburen var det på lite skakiga ben som jag gick tillbaka till min avdelning. Mina arbetskamrater kastade sig över mig likt en flock svultna unglejon gör över en haltande antilop och krävde mig på mina värden.
"Nära döden" svarade jag. "Faktiskt i princip redo att rullas in på hälsohem och satt på algdiet" Resten av dagen fick jag många frågor om jag ville ha en bit tårta, eller kanske snarare en tårta, om jag tog mig ut genom dörren och om jag verkligen fick plats vid skrivbordet. En kille kom med den briljanta idén att om jag går i giftstankar så kan jag ju alltid ha ett sådant där vitt partytält som klänning!

I skrivande stund har jag ännu inte lyckats insamla någon värdefull information huruvida testvärdet kan vara felaktig, men jag lägger för närvarande all min energi (förutom den som krävs för att jag ska föra ölglaset till munnen och rota runt med handen i chipsskålen) på att undersöka saken. Om jag skulle gå ner två kilo enbart i fett så skulle jag fortfarande ha en fettprocent på ca 24 %, vilket ändå är ett värde att betrakta långt ifrån lågt. Personligen tror jag dock att jag skulle se riktigt deffad ut i det läget, men vem är jag att veta...? Min hetaste teori är dock att H-vetesvågen var preparerad med data passande en 33-årig kontorsråtta som inte klarar av att springa en mil utan att stanna. Normaldata, så att säga.

Nu ska jag äta teflonpannastekt majskyckling och ångkokta grönsaker i sex veckor, så får vi se hur nästa invägning visar sig!

Ny musik

Jag anser mig inte vara direkt morgontrött. När jag väl kommit upp ur sängen brukar jag ganska snabbt få kontroll över mig själv och även om jag inte är glad som en liten lärka så fungerar jag skapligt bra ganska omgående. Steget från dess att klockans första väckningssignal tills dess att jag har lämnat sängens varma omboning är dock förskräcklig! Varje morgon, men speciellt när jag är ledig, utspelar sig en segdragen kamp mellan Den Trötta Jag och Den Realistiska Jag, som vet att tröttheten försvinner så snart jag klivit upp. I morse stretade jag i en halvtimme och motade bort tre snoozningar innan jag lyckades etablera mig på Den Vakna Sidan. När jag väl kommit på benen slog jag på radion och började förstrött plocka med tvätten som snällt väntade på mig i tvättkorgen. Plötsligt hörde jag på radion en låt som fick mig att först stanna upp och lyssna lite noggrannare, sedan småjoggade jag till radion och höjde volymen. Jag blir så himla glad över att hitta nya artister! Om några dagar dimper två album av Emiliana Torrini ner i mitt brevinkast, hurra! Hon är tydligen en isländska som ligger på samma bolag som Björk och möjligen är den konkurrensen orsaken till att hon inte marknadsförts så hårt. Eller så är det bara jag som totalmissat henne vilket möjligen kan förklaras av att jag inte är något hängivet Sagan om ringen-fan, då hon verkar ha gjort en del musik till triologin.

Har du tid så tycker jag att du ska lyssna in henne på http://www.myspace.com/emilianatorrini Det fantastiska spår de spelade på radion var Me and Armini men alla låtar är helt klart värda att lyssnas på. Jag kan bara tacka Den Realistiska Jag att jag lyckades komma ur bingen och fippla på radion efter en plågsam snoozinghalvtimme och inte låg kvar och trynade i ytterligare en halvtimme, för då hade jag ju missat Emiliana!!! Jag som har ett luftigt schema denna vecka ska nu överlägga med mig själv om det kanske inte är dags att ta mig an den världsberömda och uppskattade sagotriologin. Musiken lär i alla fall vara bra...

Åldern vs Träning

Jag är 33 år och anser mig vara i förhållandevis god fysisk form. Om man skulle rada upp alla 33-åriga kvinnor i Sverige och placera den med bästa fysiska formen längst till vänster och sedan fylla på utifrån kvinnans fysiska form, så tror jag att jag skulle stå väldigt långt åt vänster. Ganska väldigt mycket åt vänster, faktiskt. Sedan fick jag syn på detta: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4209703.ab Plötsligt insåg jag att om alla 72-åringar skulle stuvas in i samma rad, så skulle jag få maka mig minst ett steg år höger. Vilket fantastiskt bevis på att det aldrig varken är för sent att börja träna eller dags att lägga av! Wanja, jag diggar dig fett! Så, för min del återstår nu att se hur många armhävningar jag, 33-åringen, klarar av att göra! Kanske klarar jag hälften, men förmodligen gör jag inte inte ens det.

Idag genomförde jag ett tempopass utomhus för första gången på flera månader. Små, vassa snöflingor stack mig i ögonen när jag lommade iväg mot Karlbergs 4-kilometersslinga, där jag skulle plåga mig runt på det snöklädda underlaget. Innan jag kollade tiden efter första kilometern tyckte jag att steget kändes bra och farten anständig, men efter ett öga på uret insåg jag att det gick väldigt sakta. Tempot förblev ungefär det samma hela varvet och vid målgången kunde jag lite surt konstatera att den usla tiden förmodligen snarare berodde på dålig form än bakhalt och näbb i näbben, även om jag försökte intala mig att de två faktorerna påverkade tiden, om än så lite. Fördelen med att göra ett så dåligt träningspass är att jag blir revanschlysten och taggad inför nästa dust med mig själv och att jag bara kan förbättra mig, då botten i det närmaste är nådd.

Denna vecka är mitt schema väldigt luftigt och det finns nästintill obegränsat med tid för träning. Jag känner mig idag både utvilad (fantastisk känsla en grå måndag!) och träningssugen, så nu håller jag tummarna för att jag behåller den statusen i första hand veckan ut, men för all del gärna längre ändå.

Konsekvensen av ett impulsköp

För några år sedan införskaffade jag en racer, en Bianchi med komponenter av de enklaste slag. Jag köpte den för en spottstyver av en kompis, som inte hade låtit den gröna lilla cykeln rulla allt för många mil och förmodligen aldrig cyklat den genom ett regn. Den var en så kallad instegscykel och för min del gjorde den verkligen skäl för det namnet. Jag stegade in en för mig ny värld och blev sedan fast i landsvägscyklingens underbara asfaltsträsk!

I höstas råkade jag snubbla in på en cykelaffärs hemsida just när där utannonserades en racer som föll mig alldeles förträffligt bra i smaken och inte många minuter senare stod jag i den fysiska butiken på Södermalm. Jag hade något nästintill maniskt i blicken när jag ivrigt sökte av butikens cykelutbud och försökte finna fyndet som jag en dryg kvart tidigare sett på nätet. Även om det tog en för mig förlängd lunch för att någon butikens personal skulle skruva ihop cykeln och sedan låta mig prova ut inställningarna i några minuter, så tar jag mig friheten att påstå att jag gjorde ett impulsköp. Eller så kommer jag undan det skamfyllda begreppet eftersom att köpet kan ses som summan av flera månaders relativt regelbundna surfande på diverse cykelsajter... Vad det dock definitivt var, var ett steg, eller snarare tramptag, närmare den skrämmande startlinjen i Motala. Jag brukar stå vid mitt ord och så verkar jag även göra denna gång. Jag vet nämligen med mig att jag som Bianchiägare vid flera tillfällen, till flera olika människor, yppat att jag minsann skulle anmäla mig till Vätternrundan den dagen jag köpt en bättre cykel. Nu skrev jag dock inte in mig i startlistan samma dag som jag rullade hem min splitternya Columbus från Södermalm (brutet löfte), men tydligen så skötte en kompis den administrativa delen under hösten och den 13 juni är det tänkt att jag ska rulla iväg tillsammans med tusentals andra cyklister (åtgärd av det brutna löftet). De nya anmälningsreglerna gör det inte längre möjligt att sälja sitt startbevis, vilket innebär att om jag inte kör loppet har jag betalat för inget alls och snål som jag är så är det bara att trampa på!

Ett annat löfte som cykelköpet egentligen tvingar mig till, fröken Hon Som Står Vid Sitt Ord, är att cykla från Stockholm till Umeå. Enligt en gammal överenskommelse mellan mig och en kompis skulle vi två cykla till Umeå så snart jag köpt en racer och alltså borde resan redan vara avklarad. Jag har dock ett vagt minne av att jag, liksom i Vätternrundanlöftet, slängde in en brasklapp om att jag skulle ha en bra racer innan vi begav oss iväg norrut. Det som förvånar mig är att allt hängde på mig och mina cykelinköp. Väninnan som skulle trampa tillsammans med mig har nämligen varken cykel eller cykelvana och är heller inte världens mest träningsvilliga. Jag tror dock att hon tyckte att hon skulle klara sig bra, trots allt hade hon ju pluggat ihop med två elitcyklister, varav den ena till och med hade varit inneboende hos hennes föräldrar. Antagligen tyckte hon sig ha väldigt starka, nästintill blodsliga, band till honom, så hon hoppades väl på att få låna både cykel och syreupptagningsförmåga av honom. Nåväl, jag kommer verkligen inte påtala denna gamla dammiga överenskommelse för vare sig henne eller någon annan. Cykla till Umeå - det måste ju vara uppför hela vägen, det ser man ju på kartan!

Resultat av Den Tunga Perioden

Den Tunga Perioden börjar lida mot sitt slut och effekten av den har varit helt makalös! Eller, ja, nu låter det som att effekten enbart var av godo, men faktum är att den mest synliga förändring jag noterat är att de digitala siffrorna på vågen inte längre börjar på 5... Jag har gått över både min normalviktsgräns och min Aldrig Mer Över-vikt under Den Tunga Perioden! Om det enbart vore ett resultat av min grymma styrketräning, så skulle det månne vara acceptabelt, men dess värre kan det möjligen också bero på t ex:


1) Månadskort på SL = bussåkning på sträckor som blott tar tio minuter att promenera.

2) Överdrivet svullande av såväl godis som mat.

3) För lite löpning & cykling.


Av godo har dock Den Tunga Perioden medfört att min vilja att styrketräna har ökat avsevärt samt att mina ärtor till muskler, enligt mig själv - ej i samtycke med min sambo, vuxit en aning och samtidigt blivit lite mindre porösa. När denna vecka är slut passar jag samtidigt på att avsluta Den Tunga Perioden, hänger på mig min överdrivet neongula jacka, stoppar näbben i näbben och börjar jaga kilometrar. Och femman på vågen...


För drygt sex år sedan hittade jag i mina gömmor ett fotografi föreställande mig själv. Jag var på vintersemester på någon Kanarie-ö och att döma av min tämligen mjölkfärgade hy hade jag nyss påbörjat min vistelse på ön. Jag var klädd i ett par till modellen inte helt tajta, men ganska korta shorts och ett linne vars färg gjorde att plagget nästan tycktes vara sammansmält med min hud. Som grädde på det smörkryddade moset hade jag på ryggen en ful ryggsäck med reklamtryck och på fötterna bar jag ett par rejäla, reflexförsedda löparskor i storlek 40. Att en turist alltid verkar ha en stark vilja klä sig osmakligt är något som verkligen fascinerar mig, men när jag stod där och betraktade fotografiet av mig själv var det faktiskt inte min utstyrsel som fick mig att förskräckt rygga bort från bilden, utan min kropp. Eller snarare min kroppshydda! Jag har aldrig varit direkt tjock, men på den semestern balanserade jag helt klart i alla fall på toppen av mitt viktrekord och det var svindlande nära att jag hade kvalificerat in i överviktskvoten. Vid tidpunkten för när jag hittade fotografiet hade jag halkat tillbaka till rätt första siffra på vågen, men bilden gav mig en rejäl tankeställare om hur det kan gå när såsen blir gräddigare, godisskålen större och promenaderna byts ut mot 1:ans, 3:ans och 4:ans buss. Fotot hade jag under en längre period fastsatt på en spegel, så att jag kunde påminnas om hur det (läs: jag) kan gå (upp) om jag inte lägger band på mina vanor och ovanor. Det är också minnet av det fotot, som numera ligger begravet i någon låda på okänd plats, som gör att jag nu känner mig stressad över att sexan återigen är första siffran på vågen. Och för att jag ju ser mig som en löpare och cyklist som inte har tid att släpa runt fem kilo i onödan, inte om jag ska lyckas pressa mig under 40 på milen eller trampa runt den där sjön på mindre än ett halvt dygn. För nu är det det jag kör för! Bland mycket annat...