3.37 var bilen packad med alla de förnödenheter som jag ansåg krävdes för att ta mig runt sjön och jag sladdade glatt iväg mot Motala och huset där mina Columbus-kompisar ivrigt (?) väntade. Väl framme ordnade jag med nummerlappen, tidschipet och gjorde de sista valen av jacka, skoskydd och handskar. 4.58 rullade vi tillsammans med många andra cyklister iväg från startområdet och till skillnad från förra året lyckades vi redan från början att hitta ett bra gäng att köra med.
Skillnaden mellan att ha folk att åka med och att köra själv är verkligen
allt. "Tjejmaffian med gottepåsarna" på ryggen som några Ålänningar glatt kallade oss rullade i behaglig takt på en bra rulle ner mot Gyllene Uttern och vårt första depåstopp. Vår strategi var enkel men, så här i efterhand konstaterad, väldigt bra för vårt lilla team. Vi skulle göra 10-minuters depåstopp i Gyllene Uttern, Fagerhult och Boviken och det primära vid varje stopp skulle vara att fylla på vatten. Jag vet inte om de andra två i brudmaffian var medveten om att jag klockade varje depåstopp, men jag kunde efter varje stopp förnöjt konstatera att vi höll tiden bra. Vid varje stopp slet jag fram en Vitargopåse ur min lilla sadelväska, hällde innehållet i en av vattenflaskorna och sprang och hämtade vatten. Sedan ägnade jag några minuter åt att pilla fram en bit pizza eller lasagne och preparera tröjans fickor med olika mumsbitar som skulle förse mig med energi fram tills nästa depå.
Utöver de tre planerade stoppen tvingades vi till ytterligare två stopp, men då längs med vägkanten. Det första kom när himlen, efter att vi trampat i 14 mil, bestämde sig för att ge cyklisterna en rejäl, lång dusch. Vi insåg genast att det inte var frågan om ett lätt sommarregn, så tidsförlusten på typ en minut kändes helt klart värd det. Det andra stoppet kom efter några mils malande i hällande regn. Allt jäkla vatten som var överallt, utom på överkroppen där regnjackan gjorde sitt jobb bra, triggade igång vissa kroppsliga funktioner som jag fram tills dess lyckats hålla i av-läge. Två-tre minuter tog det stoppet, men för min del - helt klart värt!
När vi rullade ut från sista depån kunde jag meddela brudmaffian att vi hade en rullsnittid på 29,6, alltså 1 km/h snabbare än vad som krävdes för att gå in under 11 timmar, som var vårt relativt högt uppsatta mål. Vi låg onekligen bra till.
Det är skönt att tänka att man har kört över 23 mil, men med enkel matematik räknar man allt för kvickt ut att denna slitna kropp alltså ska köra ytterligare 7 långa mil och då känns det faktiskt aningen dystert. Så när den bakvända, negativa tanken uppenbarar sig i den trögtänkta hjärnan, gäller det bara att fokusera på vilken fantastiskt lång sträcka som redan är avverkad och hur lätt det hittills gått. Sedan är det bara att sänka skallen och trampa, trampa, trampa.
Efter första depåstoppet i Gyllene Uttern var det periodvis si och så med att ha några att åka med. Vid några tillfällen gick vi med några allt för starka grupper, vilket snabbt blev mer kostsamt än lönsamt. Efter sista depån som vi gick in i hade vi dock bättre flyt och vi fick till och med under några mil uppleva några gentlemannadragning av ytterst osvensk manér. Heder och stort tack till dessa trevliga dragdjur. Otroligt att det finns cyklister som kan vara så starka efter 25 mils cykling, att de kan ligga och pumpa i 30-32 km/h längst fram i ledet så länge!!!
Sin vana trogen lade A.P in sin värsta överväxel från helvetet så snart hon kännde lukten av målfållan. Och då vill jag förtydliga hon har ett grymt luktsinne! Redan 30 kilometer från mål sniffade hon in målfålledoften i nosen och drog upp farten. När 15 kilometer återstod var hennes ben som trimmade duracellkaniners buggar medan jag och A-M låg bakom och flåsade i kör. Jag sände en tanke till förra årets lopp och mindes hur jag då kände mig på samma sträcka. I förhållande till det kändes det som att jag var ute och söndagscyklade i solen och det gick plötsligt upp för mig att jag faktiskt hade kraft kvar. Köttbullebenen må vara av ondo när jag springer, men när jag cyklar är de faktiskt inte så dumma att ha... Vi ökade. Det låter väldigt fånigt, men jag blev nästan rörd när jag insåg att vi skulle gå i mål på den tid vi nu skulle och att jag hade lyckats köra hela långa loppet utan att passera Väggen. De sista rakorna låg jag och A.P och växeldrog i ytterled, swichandes förbi alla andra trötta cyklister och jag tror till och med att jag, Sur-Ida, vred på huvudet och
log mot henne.
Just nu har jag verkligen inget som helst sug efter en ny Vätterrundan! Det känns som att vi bevisade allt vi kunde igår och för att överträffa det skulle det krävas väldigt mycket av oss. Jag säger
vi och
oss, för igår fungerade verkligen allt för
oss, Team Columbus - nu också kända som Brudmaffian!
Förresten, Ålänningarna som drog iväg innan oss från första depån, passerade vi i en backe någon mil innan Motala. Vi hejade glatt!!!
