Premiär x 2

Förra veckan gjorde jag min debut i en löparklubb. Jag följde med en kollega som nosat upp klubben i fråga, tränat med dem ett antal gånger och talat sig varm om sin upptäckt. Tanken att gå med en löparklubb har nuddat mitt medvetande ett antal gånger, men jag har aldrig fångat in tanken och arbetat igenom den. När nu min kollega hade tagit steget och var nästintill eld och lågor över sina nya erfarenheter så hängde jag, utan större eftertanke, med till en träning.

Jag har under många år ägnat mig åt lagsport och fram tills dess att jag passerade 25-årsstrecket var samlingar med laget flera gånger i veckan en självklarhet för mig. Samtliga lag jag spelat med har varit fogliga, generellt väldigt träningsvilliga och sällan opponerade sig någon av spelarna mot de direktiv som en tränare gav. Trots detta, eller möjligen på grund av de många år som passerat förbi sedan Min Tid Som Lagmedlem, blev jag i det närmaste förstummad över alla människor som samlats där på löparklubben för att underkasta sig en annan människas befallning och springa precis så länge de blev tillsagda att springa. Jag har själv inga problem med att göra det, men det förvånade mig att det fanns så många andra som heller inte motsade sig en sådan order. Så vi sprang och vi sprang och vi sprang. Intervaller över en lång bro. De som skulle springa lopp kommande helg sprang ungefär 450-metersintervaller och de övriga sprang drygt det dubbla. Fördelen med att springa på kommando i en löparklubb är, att om man har någon stolthet som löpare så viker man inte med sig och sannolikheten att man verkligen tar ut sig blir därför avsevärt större än om man lunkar på i sin ensamhet längs ett promenadstråk. Jag tyckte verkligen att träningen var jätterolig (hur "rolig" intervallträning nu kan vara...) och jag var som sagt väldigt fascinerad över att vara omgiven av så många människor som så gärna ville springa. Det var verkligen häftigt! Annars känns det ofta som att jag är den enda löparen i världen och att folk som jag möter på mina intervallpass studerar mig som vore jag en dåre. Nu var vi som ett lag. Eller, inte som ett lag - jag tror faktiskt att det var ett lag.

Söndag förmiddag. 11.00 egentligen men detta var helgen då alla förlorade en timme till förmån för ljusare kvällar, så när jag väl stod där på startlinjen var klockan 12.00, på riktigt. Grått, ett fåtal plusgrader, ingen vind att tala om. Jag - fortfarande nästan två kilo för tung i relation till förra årets löparvikt, nästan tio kilo för mycket jämfört med hur en Under 40-löpare bör se ut. På fötterna mina nya löparskor och i handen min lilla vattenflaska som jag envisas att bära runt på lopp efter lopp. Har jag verkligen inte förstått att man får ta av vattenmuggarna som står uppställda på bord här och var längs med samtliga moderna lopp? Knöt om skorna ett antal gånger där jag stod i fållan, försökte strecka ut vaderna som jag tyckte kändes lite spända. Tittade mig omkring och såg alla dessa klubbmedlemmar, som säkert allihopa springer när någon säger åt dem att springa. Precis som jag, typ.

När det gäller min fysiska förmåga har jag faktiskt ganska god självkännedom, även om det ofta innebär viss besvikelse då jag sällan överraskar mig själv med oväntat bra resultat. Mitt mål inför Premiärmilen var egentligen bara att genomföra loppet, att få känna tävlingsmomentet och få ett avstamp inför våren och sommaren. Dock visste jag ganska exakt vilken tid jag kunde förvänta mig, men jag tror att jag inte ville uttala den tiden inför någon eftersom jag egentligen vill springa betydligt snabbare på milen. Jag klarade mig precis under mitt något difust utformade mål, men då det innebar att jag var tre-fyra minuter från mitt egentliga mål med löpningen var jag inte helt nöjd med min insats. Men, som min kloka sambo sade till mig efter ett lopp förra året "Du kan inte alltid springa snabbare och slå personbästa i varje lopp" och visst ligger det en del sanning i det, tyvärr.

Nåväl, premiären i löparklubb är gjord och säsongens första lopp är avverkat. Idag tog jag fram min gamla mtb och tog en runda för att se om sopmaskinen hade haft sin premiär för året. Det hade den inte, men jag hoppas att den snart tittar fram för jag vill nöta asfalt med racern.

Ack, så fel man kan ha!

Hmm... Jag började precis detta inlägg med meningen "Jag är inte en skrockfull person - utan att blinka passerar jag under stegar och..." Jag blev tvungen att radera det. Tanken var att jag skulle rada upp ett antal skrockrelaterade företeelser som jag inte har några som helst problem med att utföra, men jag kom inte på några fler sådana! Inte att jag inte kom på saker som förknippas med skrockfullhet, utan att jag insåg att jag ju faktiskt till och från beter mig som att jag vore vansinnigt skrockfull. Jag spottar alltid tre gånger när jag ser en katt gå över gatan. Detta gör jag inte enbart när svarta katter går över gatan utan för säkerhetsskull drar jag av några loskor för alla katter som korsar en väg. Faktum är att jag nog alltid spottar, fast väldigt diskret, när jag ser en katt. Jag menar, man vet ju aldrig... Samma överdrivna beteende har jag när jag eller någon i min närhet liksom "ropar hej innan den kommit över bäcken", då måste jag ta i trä på alla möjliga sätt. Först tar jag mig i huvudet och säger lite skämtsamt "ta i trä", men sedan blir jag osäker på om jag verkligen kan skämta bort det och skyndar mig att ta i närmaste träföremål. Sedan brukar jag säkra upp med att även köra den engelska versionen och knacka tre gånger i den träbit jag lyckats leta rätt på.

Så, nu föll hela uppläget på detta inlägg där min slutsats skulle vara ungefär:

Trots att jag inte är speciellt skrockfull (vilket jag i och för sig fortfarande inte tycker att jag är) så kan jag konstatera att jag varken skulle ha ropat hej innan jag kommit över den översvämmade vårbäcken eller låtit bli att tre gånger om ta i trä när jag i mitt förra inlägg konstaterade (påstod?) att våren var här. Det är den nämligen INTE! Flera dagar med minusgrader, löpning i tjocka tights med underställ inunder och isande vindar bevisar att våren tog ett kraftigt steg bakåt och det kan vara mitt fel...

För att jag ska kunna göra min Premiärmil på söndag i mina nyinköpta, tunna tights måste jag nog utmana ödet och kaxa till mig lite: Jag tror att det kommer vara jättekallt och vintrigt på söndag, för inte är väl våren här än? Det kan jag verkligen inte tro att den är!

Så, det hjälper nog men håll gärna tummarna för mig i mitt livs tidigaste säsongspremiär! För säkerhetsskull...

Våren ÄR här!

En kille på jobbet sa igår att våren är här. Jag trodde också det när jag igår släpade upp den dammiga olyckscykeln med fotbroms och korg från källaren och för första gången i år cyklade till jobbet. Genom brunaktiga moln uppvirvlade ur drivorna av sand som fortfarande ligger kvar på gatorna stretade jag på så pass i den konstanta motvinden att jag blev varm under min halvvintriga jacka. När jag i ett försök att kyla ner mig en aning drog av mig handskarna stelnade fingrarna till nästan omedelbart av den fågradiga luften. "Solen värmer i alla fall" tänkte jag muntert och kisade upp mot den blå himlen och den bländande solen som de senaste månaderna knappt vågat sig fram bakom alla grå moln. "Imorgon är det nog varmare och lite mer vårigt."

Dagens lediga dag hade jag tidigare i veckan bestämt mig för att fylla med ett intervallpass. I mitt vårrus, som av någon outgrundlig anledning faktiskt inte mattades av under min blåsiga cykeltur utan snarare blossade upp under kvällen då jag märkte att det fortfarande var ljust ute 17.30, kände jag att träning på bana låg rätt i (års-)tiden. Jag drömde mig tillbaka till hösten och mindes när vi sprang där, i kortbyxor och linne och svettades i värmen*. Trodde jag möjligen att våren skulle skynda på om jag mäktade med att ta mig iväg till löparbanan? Ja, det trodde jag och klädde muntert på mig mina vårlöparkläder. För säkerhetsskull eller av gammal (vinter-) vana drog jag dock på mig en mössa innan jag joggade iväg mot IP. Mössan skulle omedelbart visa sig vara ett synnerligt klokt beslut!

Det var så in i bomben inte vår! Mörka moln turades om att skymma den knappt värmande solen och ned från mörkret kom någon slags nederbörd, en blandning mellan hagel, snö och dyckert stack mig i ögonen varje halvvarv. På ett öde IP, på banan runt den tomma, gulbruna fotbollsplanen, sprang jag varv efter varv. Själv. Ingen Helena med det Fantastiska Löparsteget att jaga utan att någonsin komma ikapp, inga skolbarn på idrottsdag att veja för och inga fotbollsspelare som sköt bollar på mig. På löparbanan låg fortfarande snöhögar som gjorde att varje varv blev lite längre än 400 meter. Varför hade de inte kört bort den snön till slottet och spåret därrunt? Min ambition när jag begav mig iväg mot IP var att köra sex stycken ökande femhundringar med en minuts vila mellan varje, alltså springa 300 meter i ett tempo och sedan öka de sista 200. Med höstens tider memorerade i hjärnan började jag mitt träningspass i med-, sid, och motvind och avverkade sakta men säkert set efter set. Jag lyckades inte riktigt hålla de tider som jag hade tänkt, men däremot övertalade jag mig själv till att köra åtta set istället för planerade sex set.

Min löpupplevelse i allt för tunna kläder, i blåst och någon slags nederbörd, var verkligen så långt ifrån vårlik det går att komma. Så sitter jag då här i soffan och blickar ut genom fönstret. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och solen, där den hänger på en klarblå himmel, når fortfarande in på vår innergård. "Nu är det verkligen vår" tänker jag glatt. Är det inte fantastiskt vad lätt man glömmer och är det inte otroligt hur ofta man förskönar ett minne? Som tur är tycker jag, för det innebär att när jag går till tunnelbanan 6.15 imorgon så kommer jag att förvånas över hur ljust det är ute och konstatera, för typ tjugonionde gången, att våren verkligen är här!

*Om jag tänker efter riktigt noga så tror jag inte att våra IP-pass i höstas badade i vare sig sol eller värme, men det är ju så det är med minnen - de blir alltid lite bättre i det ögonblick som de övergår från realtid till minnestid.

Insikt av livlinan

Jag har ett rep i garderoben. Inte bara ett rep, men bland annat. Om man söker riktigt långt in kanske det till och med ligger ett eller annat kadaver där inne, men det är inget jag direkt känner till eller i alla fall vill kännas vid. Men mitt rep, det tänker jag på då och då, speciellt de nätter då jag ligger och vrider mig i sömnlöshet med tankar som för mig tvärs och kors och håller mig på behörigt avstånd från John Blund. Det är då som jag funderar över saker så som hur utlämnande det är att ge ut lägenhetsnyckeln till hantverkare eller kalkylerar på risken jämfört med förtjänsten av att sätta sig i en taxi körd av en främmande man. Däremellan ligger jag och småsniffar och tycker mig känna lukt av brandrök. Jag skulle inte kalla mig paranoid, bara beräknande och kanske lite överdrivet analyserande. Mitt rep då, där det ligger i garderoben, har jag tänkt att jag kan använda om det börjar brinna. Istället för att hoppa 10 meter rakt ner i asfalten kan jag då lugnt och metodiskt fira ner mig med hjälp av mitt jättelånga, nästintill oanvända rep.

Anledningen till att jag har ett rep i garderoben är i första hand inte för att jag är paranoid, vilket jag ju heller inte är, utan för att jag tidigare ägnade en del tid åt klättring. Det är en fantastiskt känsla att klättra och jag önskar att jag kunde förmå mig att återuppta den träningsformen. Utöver den fysiska träning som klättring ger, fungerar den även meditativt och avslappnande. När jag klättrar leder som ligger precis på gränsen till vad jag klarar av krävs från min sida full koncentration, annars blir jag, i bästa fall, hängandes i garderobsrepet. Dessutom krävs det en pålitlig repkamrat som står på marken och håller repet, min livlina, lagom hårt. Anledningen till att jag inte längre klättrar är att jag saknar en sådan trogen människa i vars händer jag kan lägga mitt liv. Eller så har det kommit att bli min ursäkt för att jag inte har tid, eller att jag inte törs, eller att jag... Om jag verkligen vill klättra, så tror jag i ärlighetens namn inte att min avsaknad av repkamrat är ett olösligt problem. Däremot är det enkelt att skydda sig bakom ett problem och ursäkta sig med det som förklaring till varför saker och ting inte blir gjorda. Ett generellt beteende som jag tror att jag, ofta omedvetet, har och ger uttryck för vid allt för många tillfällen.

Nä, nu ska jag krypa in och hämta mitt rep och låta det komma till användning i mer än min rökiga fantasi. Det är dags att rannsaka mig själv och klargöra vad jag vill göra och vad av det som jag allra helst vill göra. Rangordna och prioritera, annars riskerar jag att missa saker som jag verkligen vill uppleva, bara för att det flyter ihop i en grå massa tillsammans med andra saker som jag kanske eventuellt vill göra litegrann.

Förresten, det är givetvis inte jag på bilden utan Josune Bereziartu, en av världens absolut bästa klättrare. Hon mäter 174 centimeter barfota och väger 51-54 kg beroende på vilken typ av klättring hon utövar för stunden. Jag undrar vad Mannen i Glasburen skulle säga till henne om hon stegade in i hans bås?

Helgarbetets baksida - och framsida

Helgen har präglats av arbete och inte mycket annat. Inget annat alls faktiskt, om inte planlöst irrande efter öppna matställen där jag kunde få mig en lunch- och middagsbox räknas. Jag har beslutat mig för att de helger som jag jobbar ska jag inte träna alls. De helgerna fungerar då dels som återhämtningshelger där kroppen får vila från fysisk träning, men även som en mental återhämtning då jag laddar upp suget för träning. Som den elitidrottare jag inte är har jag stundtals aningen svårt att motivera mig till att träna, men genom att ta dessa i förväg bestämda träningsuppehåll hoppas jag kunna hålla träningslågan vid liv bättre.

Så, i förmiddags kände jag ett underbart skönt träningssug och stärkt av min gröt- och fröfrukost hoppade jag i min gymdräkt och släntrade iväg till träningslokalen. Där körde jag ett intensivt pass med multiset och många repetitioner. Tiden med tunga vikter är över tills vidare och även om Mannen i Glasburen inte ingav mig något större förtroende så ska jag följa hans råd och inte träna så mycket ben. Visserligen lär jag behöva lite att trycka med på min resa runt Sveriges näst största pöl, men jag hoppas att många mil i sadeln kommer att hjälpa mig i alla fall några mil. Min långa, hårda kamp mot att få leva i något som kan liknas med en löparkropp har börjat och förutom att inte träna tungt på gymmet måste jag onekligen också öka på mängden löpträning.

Så, efter att jag gett vissa muskler en omgång lunkade jag tillbaka hem, bytte gymdräkten mot löparkostymen och nollställde klockan. Jag har en slags romantiserad föreställning om att löpning alltid ska ske i solsken, längs vägar kantade av lummiga träd fyllda med sjungande småfåglar i. Att då kliva ut ur porten, in i trafikbullret på Fleminggatan och jogga iväg in i ett grått dunkel, längs gator övertäckta av framtinat grus, orsakar lätt en frontalkrock med mina fantasier. Det brukar ta omkring två minuter innan jag funnit mig tillrätta i min verklighet, innan jag inser det fantastiska i att springa där på trottoaren och hålla andan varje gång jag svävar förbi en av alla omkringströvande rökare. Det ger en kick att vara den duktiga, den som vårdar sin kropp genom hälsosamt beteende. Sedan rullar det bara på. Sol eller grådis, fåglar eller bilbuller spelar egentligen ingen större roll när jag väl kommit iväg. Faktum är att komma hem dyblöt och huttrandes efter ett långpass i hällregn kan skänka större tillfredsställelse än vad en solskensrunda i kortbyxor och linne gör, även om jag i det stora hela uppskattar det sistnämnda mer. Dagens gråmurriga löprunda skulle kunna kallas Betongsvängen eller Avgasrundan, då den stora delar går rakt under eller bredvid Essingeleden. Kanske inte helt ultimat sett ur ett luftföroreningsperspektiv kopplat till tung andhämtning, men av någon anledning gillar jag att springa där. Det är verkligen så långt ifrån min romantiserade syn på löpning som det kan komma, men kanske är det just därför jag trivs att springa i den där gråa, ruffiga miljön som är det absoluta uttrycket för infrastrukturens baksida, för att det blir just kontrasternas kontrast.

Baksida eller framsida, olika sidor av samma mynt eller vilken klyscha man väljer att slänga sig med så är det i slutänden ändå precis så det är, hur jag väljer att se på en sak. Jobbar jag så mycket att jag inte har tid till att träna eller passar jag på att återhämta mig under de dagar som jag arbetar mycket för att sedan efter de intensiva dagarna på jobbet vara långt mer motiverad till att träna än jag var innan? Är det jobbigt att gå ut och springa när regnet öser ner eller kan jag redan innan löpturen plocka fram känslan av välbehag som jag vet kommer infinna sig i mig när jag kommer tillbaka efter löpningen i regnet?

Nu sitter jag nöjd över att helgens arbetspass är avklarade och att mina batterier blev så uppladdade att jag idag lyckades ta mig både till gymmet och ut på en bra löptur mellan betongpelarna. Den goda sidan av myntet - av min turkrona som bara har bra sidor.