Zell am See

Zell am See ligger, som namnet helt logiskt beskriver, vid en sjö. Denna lilla geografiska beskrivning hjälper till att undvika förväxling med andra Zell, t ex Zell am Ziller. Ungefär som Närkes Kil och Kil, fast med skillnaden att Kil verkar tro att det har äganderätt till namnet Kil då Närkes dito har tvingats att göra ett tillägg i sitt ortsnamn eller bynamn eller vad Närkes Kil nu kan tänkas vara. Eller jag vet i och för sig inte att det var så det gick till, men det känns som en rimlig förklaring av hönan och ägget.

Nåväl, Zell am See (fortsättningsvis i denna blogg kallat enbart Zell - känn på den Zell am Ziller!) har cirka 10 000 invånare och är en stad. Åre har ungefär en tiondel färre antal bofasta och är en by. Anledningen till att jag nämner Åre är att jag tycker att platserna påminner en del om varandra, framför allt deras placering invid en sjö med massiva berg som omger, med järnvägen som löper längs med sjön och den alpina känsla som genomsyrar atmosfären i staden/byn.

Zell's liftsystem är kompakt och modernt vilket gör det snabbt och enkelt att både ta sig mellan de olika backarna och upp till de högsta åkområderna som ligger på knappa 2 000 meters höjd. Det finns gott om restauranger med karaktär utspritt över hela skidsystemet och det är ofta förenat med en känsla av genuin alpatmosfär som man slår sig ner och beställer in en gulaschsoppa. När jag anlände till Zell var det kallt, runt -15 grader första dagarna, men eftersom många backar ligger runt 1 000 m.ö.h. blir kylan inte så påtaglig. Området har också backar och liftar i olika vädersträck vilket möjliggör att söka sig till de områden som för dagen har bäst förutsättningar utifrån rådande väder. Nackdelen blir följdaktligen att de för dagen bästa områdena blir väldigt befolkade och det kan stundtals vara väldigt långa köer till liftar och matställen. Zell's närhet till kommunikation (t ex nås staden med tåg på ca 2 timmar från både München och Salzburg) är nog också en stark bidragande orsak till att många kommer till orten. Den vecka jag var där hade tydligen barnen i Salzburg ha sportlov och kanske var det några av dessa barn som iklädda färgglada västar åkte på långa led efter skidskolelärare tvärs över backarna.

En morgon fick jag det stora nöjet att njuta av en pist med tre decimeter orörd nysnö och det var ett av mina hittills mest lustfyllda åk. Jag var helt euforisk när jag kom ner för backen och jag satt nästan och hoppade av iver när jag tog liften upp igen för att upprepa åket. I Zell är man dock inte ensam i backen så när jag väl kom upp igen hade allt för många skidentusiaster tuffat ner genom pudret utan att lämna särskilt mycket över till förväntansfulla jag och mina laggar.

Sammanfattningsvis var Zell värt ett besök, mycket på grund av helhetskänslan av en levande och väl underhållen alpstad. Pisterna var breda och preparerade på bästa sätt, även om förutsättningarna vid mitt besök var synnerligt goda med den stora mängd snö som föll under veckan. Det går skidbussar inom områdets olika delar men även till glaciären Kitzsteinhorn dit man med buss enkelt tar sig på cirka 35 minuter. Har man bil tar man sig också på samma tid till Saalbach och det gigantiska skidsystem som kallas Ski Circus. Dock höjer jag ett varningens finger för den som söker enslighet i pister och på matställen samt för de som ogillar liftköer eller för all del köer generellt, för då bör nog inte Zell vara förstahandsvalet för skidresan. Sedan gäller nog allmänt, vart man än beger sig, att vara taktisk med när man befinner sig var. Första timmen liftarna körs är såklart alltid de bästa, men man bör även tänka till lite och försöka planera fika och lunch så det inte sammanträffar med alla andras behov.

Österreich 2012

Mina tre bästa semesterveckor sedan älven brann är sorgligt nog snart till ända, men jag kommer kunna leva länge på dem. Förhoppningsvis flera dagar eller hela eller åtminstone halva bilresan hem...

För den goda sakens och mitt egna dåliga minnes skull ska jag roa mig med att här dokumentera de olika ställen jag besökt. Det har varit utförsåkning av något skiftande karaktär, även om all åkning skett i pistade områden och inom ramen för vad som lite halvtråkigt uttryckt kan kallas för "säker skidåkning". Inga dropp över hängdrivor och inga helikopterlyft, tyvärr. Jag är inte riktigt där som skidåkare än, men vem vet vad framtiden bär i sitt sköte (satan vilket äckligt uttryck - jag kan inte fatta att jag skriver det!) för den som gnetar på i backarna. Kanske kommer jag som 50-åring att kasta mig utför vertikala, blott fläckvis snöbeklädda väggar?! Kanske, kanske inte. Kanske inte. I detta nu handlar detta dock, som sagt, om vanlig svenne-åkning i pistade nedfarter. Ibland har jag förvisso varit lite wild and crazy och tagit mig an en och annan opreparerad nedfart avsedd för "advanced skiers only" eller "nur für Geübte" som det verkar heta på tyska, men där går verkligen gränsen!

Fortsättning följer...

Löpning för något gott

Av en slump (inte riktigt kanske men typ) snubblade jag idag in på en artikel som fick mig att fatta ett hastigt och helt igenomtänkt beslut. Under dagen har denna impulshandling marinerat till sig i min hjärna och ju mer jag tänker på det desto mer motiverad blir jag till att genomföra det jag föll för för bara några timmar sedan. Kolla in detta!

Jag springer och alla som vill ställa upp som "sponsor" lägger valfri peng. Minsta belopp är 1 krona/kilometer av de 50 km som jag den 16 juni ska springa och pengarna går till Panzisjukhuset i Kongo. Aningen nördigt och egentligen lite för pretentiöst för min smak men om min löpning för en gångs skull kan vara till nytta och någon slags glädje för någon annan än mig själv så får det vara värt det. Jag känner mig grymt taggad att ha något nytt och utmanande att träna inför, nu när det sannolikt bara är ett fåtal dagar kvar på vintern. Målet är att genomföra loppet, inget annat. Om det tar fyra, fem eller åtta timmar spelar ingen roll och för ovanlighetens skull känns det som en positiv drivkraft att inte jaga tid.

Glaciärens magi

För andra dagen stod vi och stampade utanför kabinbanan 8.10 och väntade på att de första skidentusiasterna, vi inklusive, skulle skickas iväg upp. Strax efter halv nio var vi uppe på 3 000 m.ö.h och fick det stora nöjet att skära manchesterränder efter manchesterränder. De första två timmarna de dagarna var värt allt jag betalat för resan och mer ändå.

Så tittade solen äntligen fram...

...och jag passade på att ta mig fram som en skrämd hare på mina hyrda skateskidor. Jag var nog inte en total teknisk katastrof men utthållighetsmässigt var jag en skam för min släkt! Så vitt jag förstår finns det ingenstans i åkningen man kan vila, typ. Kanske lite i utförslöporna då, men dessa var så flacka och få att jag när de väl kom var tvungen att staka fort fort för att få lite fart i mitt solvarma fejs.

Lunchvy

Om jag hade den här vyn till lunch i mitt vanliga liv så skulle jag utan att våndas det minsta köa i 20 minuter. Eller en halvtimme. Kanske till och med mer, utan att våndas och inklusive njutning samtidigt som jag åt min gulasch.

Lyckliga jag som får njuta av denna eller likvärdig lunchutsikt ett tag, jag tar till vara på varje sekund.

Ytterligheter och nostalgitripp till OZ

Huset jag bor i är över hundra år gammalt, lägenheten har ytterväggar från två håll i varje rum och fönstren vibrerar när helikoptrarna hovrar ovanför taken på natten. Bland annat. I morse låg jag med hela kroppen inklusive huvudet innanför täcket och laddade för vad som var nästintill jämförbart med en toppattack på K2. Målet var att ta sig genom rummet och utan förfrysningsskador ta mig fram till klädhögen som jag skapat kvällen innan på ungefär samma sätt fast åt andra hållet. När jag låg där och laddade så kom jag att tänka på när jag var i Australien och hur deras vintrar var. Och somrar.

För exakt åtta år sedan ramlade jag ner i ett überhett Sydney. Enligt anteckningar från resan var det 41 grader när vi kom dit och jag minns hur jag gjorde mig kvitt jetlagen genom att på ett trångt rum utan luftkonditionering gå in i ett dvalaliknande tillstånd som varade i 16 timmar. Den första månaden låg temperaturen dagligen över 30 grader och flera dagar var det varmare än 40 grader. Så här skrev jag 14 mars 2004:

"Idag har det varit minst 40 grader varmt och jag tror att det fortfarande, 20.45, är runt 30 grader. Jag svettas och svettas. Ligger nu i sovrummet på övervåningen och funderar på hur jag överhuvudtaget ska kunna vistas här inne i natt. Förmodligen somnar jag av ren utmattning efter att jag svettats ut all vätska ur kroppen." (...) Sedan skrev jag glatt om hur jag under dagen hade försökt att bodyboarda utan större framgång men detta inlägg har fokus på temperatur så det lämnar jag hän. Fortsätter: "Jag flyter snart bort här! När man vädrar har man två alternativ, nämligen att man har tänt eller släckt i rummet. Problemet är bara att vad man än väljer så får man alltid in några sötnosar i rummet. Om man har släckt kommer kackerlackorna, lyser det kommer det in en rad olika flygfän. Vi brukar rata kackerlackorna och vädra med full belysning. Just nu har jag gjort korsdrag i hopp om att få in lite syrerikare luft. Det hjälper föga, luften står helt stilla och darrar av hetta (...) Shit! Jag ber om ursäkt för den felaktiga informationen angående kackerlackor och att de inte kommer in om det är ljust i rummet. Jag tog just en rackare på bar gärning när han knatade över golvet med siktet inställd på min ryggsäck. Eller tog gjorde jag inte riktigt... De är så otroligt snabba de små liven. Jag hade som avsikt att fånga den med ett glas, jag har fångat många olika djursorter med glas sedan vi kom hit, men den irrade så att jag inte kunde sikta rätt. Istället schasade jag den mot balkongdörren, dit den panikartat ilade. Dessvärre tog den sig inte över tröskeln, utan slank helt fräckt ner under heltäckningsmattan! Jag hatar heltäckningsmattor och nu hatar jag dem ännu mer! Det här är en av sakerna som jag inte tänker berätta för fröken C. En annan sak är att när vi badade idag kom en kille ut i vattnet och frågade om vi hade sett hajen. Fröken C har nog svårt att ta sig ner i plurret utan den vetskapen."

Nu råkade jag visst sväva utanför temperaturämnet, men jag tyckte det var var relevant att nämna krypen och heltäckningsmattan som jag tyckte så illa om inledningsvis. Det var nämligen innan jag förstod varför de klär in golvet med sådana ohygieniska ting. 19 juni, när sommaren försiktigt trevade sig fram i Sverige, var det inte riktigt lika varmt längre Down Under:

"Nu sover jag återigen med helkroppstäckande nattsärk och med strumpor på fossingarna. Idag köpte jag ett par fleecevantar och jag överväger att även ikläda mig dem nattetid... Inte för att jag sover speciellt länge på nätterna för tillfället. Nämligen har jag fått ännu ett toppjobb, som tvingar upp mig ur sängen innan John Blund ens hunnit hem från sin runda. 3.45 ljuder mitt alarm för att sedan pipa ytterligare en gång efter fem minuter. Varje morgon känns lika surrealistisk, som att jag lever i en låtsasvärld. Allt är planerat in i minsta detalj: gröten på plattan, matlådan ner i väskan, OK; tre minuter till gaddrengörning. Spring! 4.15 sitter jag i den kalla bilen."

Ytterligheter. Det var både varmare och kallare Down Under det är i alla fall ett som är säkert och när husen saknar såväl isolerade väggar som uppvärmningsanordningar så är heltäckningsmattor da shit! Jag minns att jag även sov med kläderna under täcket för att de inte skulle vara så kalla att ta på sig. En slags problemlösning som jag kanske ska anamma här hemma så slipper jag mina dagliga toppattacker...