Ibland brukar jag utmana folk i min omgivning i vem som har haft det märkligaste jobbet. Redan som ganska oerfaren på arbetsmarknaden stod jag mig väl i den tävlingsgrenen och med åren har jag sjunkit mer och mer i odds att segra mot nästan vem som helst. Må hända är dessa "jobb" (tillfälliga sysslor bättre benämnt) inget jag rakryggat står för att jag utfört och de står heller inte listade i mitt CV, men de är ändå ganska roliga att minnas tillbaka till. Nu, alltså. När minnena har bleknat och jag inte riktigt kan sätta mig in i hur fruktansvärt det var när det var realtid.
När jag för ungefär hundra år sedan var i Australien och kassan började tryta, gjorde jag som så många andra kringresande människor på den avlägsna kontinenten gjorde och fortfarande gör, nämligen så begav jag mig till ett vad jag väljer att kalla Fruktplockarcamp. Egentligen så var alla vi som var där mer som slavar, fastkedjade i plockandet som var ett resultat av att det hade spenderats mer pengar än vad reskassan tillät. När vi vid dagens slut återvände till campen från diverse olika plocksysslorna var vi så utslitna att vi föll ihop i små högar utanför de små hus som vi klustervis var inackorderade i. Allt runt omkring är en lång historia i sig som jag här ska lämna hän, men smärtsamt var det på alla tänkbara sätt.
Alla slags jobb som jag utförde under tiden på Fruktplockarcamp kvalar utan svårighet in till vilken tävling för märkliga jobb som helst, men märkligast av det märkliga var den dag då jag placerades på en jävla gurkodling! De som drev Fruktplockarcamp hade nog fått för sig att jag var väldigt reko och arbetsduglig (ett rykte som generellt alla svenskar hade. Britter hade inte riktigt samma dito...). På gurkodlingen jobbade sedan några veckor tre holländare, som alla verkade mer eller mindre livstidsdömda till att stanna på Fruktplockarcamp. De tillhörde den del av plockare som gjorde av med ungefär lika mycket pengar som de tjänade och den som har vissa matematiska kunskaper förstår att deras portmonäer aldrig svällde över, varför de heller aldrig tog sig vidare. Nåväl, det äkta par som drev gurkodlingen var väldigt nöjda med holländarna så när en av dessa tre gossebarn blev sjuk så ville de ha en väldigt, väldigt duktig tillfällig gurksorterare. Gurksorterare?!! Hur svårt kan det vara liksom?
Där stod jag i en varm bod, med miljontals minigurkor utspridda på ett bord och med en otrevlig tant som argt instruerade mig hur jag skulle lägga ett visst antal gurkor av olika storlekar i plastlådor. Som sagt, hur svårt kan det vara? Men tanten var besatt av gurkor och så fort jag hade fyllt en ask var hon där, vände och vred på asken och sa att en gurka var för stor eller för liten eller för mittemellan. Jag kände hur jag successivt tappade mer och mer av mitt förstånd och tillslut stod jag bara där och stirrade på de där eländiga gurkorna. Jag kunde inte längre avgöra om de var 10 centimeter eller en meter långa, jag kunde inte minnas hur många gurkor som skulle ner i asken och hela tiden den där gormandes tanten som muttrade över hur mycket hon saknade den lille holländaren (som låg hemma och sov ruset av sig). Det ser illa ut i sitt CV om där står att man blir stressad av gurkor och bland annat därför har jag valt att mörka gurkjobbet när jag sökt jobb, men stressad var faktiskt precis vad jag blev. Jag hatade gurkorna och jag störde mig på tanten. När dagen, min första och sista på gurkfarmen som gud glömde långt ute bland fälten i Norra Queensland, äntligen var till ända var det en befrielse att sätta sig i baksätet på bilen som sedan en av de friska (?) holländarna körde rally med milen tillbaka till Fruktplockarcamp. Den bilresa som i alla andra fall skulle gett mig dödsångest kändes nu som en enda stor befrielse och jag njöt där vi flög fram på fel sida vägen.
I tre veckor stod jag ut på campen och smärtsamt var det som sagt, men när jag tänker tillbaka på det så får jag ändå för mig att vi hade lite roligt också emellanåt. Dock minns jag den dag jag drog därifrån. Närmare muck än så kommer jag förhoppningsvis aldrig, men det var verkligen med samma lätta steg som en frigiven fånge har som jag lämnade campen bakom mig och hoppade på första bästa buss som tog mig därifrån.
...och går på stadens gator som en vanlig man. Det finns också tillfällen då Hon som tränar lämnar löparsptråken och beger sig till en illaluktande gympasal för att spela fyramannainnebandy i Korpserien. När detta sker, vilket det gjorde ikväll, så kommer oftast den galnaste tävlingsinstinkten, på gränsen till osmaklig för att tillhöra en 35-åring, fram. Kvällen till ära var det fyramannainnebandy i dess korrekta bemärkelse, då vi inte hade några avbytare och var tvungna att spela båda matcherna non-stopp. Blodsmaken i munnen och muskelskakningarna som drabbade i princip hela kroppen infann sig nästan omedelbart och sedan gällde bara att uthärda. 
