Rapport #2 - Vätternrundan

Denna bild togs tidigt i vår, när jag fortfarande hade tiden för att hinna träna bra inför Vätternrundan på min sida. Mitt mål var att köra minst 100 mil innan jag tidigt på morgonen skulle rulla ut från Motala. Ack, så fel jag hade!

Dagen efter mitt urusla Göteborgsvarv trampade jag och mina två Vättern-medryttare tillsammans för första och sista gången ihop alla tre innan Rundan. (En av de två var för övrigt hon i den gröna tröjan, den andra har slutat att springa i sin gröna tröja med motiveringen att den är så ful, hmm...) Vi körde 30 kilometer - ett riktigt långpass, med andra ord! Sedan åt vi världens största glass på Triumfglass i Sävedalen och två dagar senare flög jag till Thailand, där jag i två och en halv vecka i huvudsak ägnade mig åt att äta, dricka, sola och bada. Och så sov jag. Och läste några böcker, när jag orkade.

På söndagen innan Rundan lyckades jag sent på kvällen ta mig ut på en tur. I min träningsdagbok skrev jag: "Första svängen på tre veckor, minisväng". Ganska optimistiskt kan jag tycka så här i efterhand, med tanke på att minisvängen mätte blott 26 (!) kilometer!!! Och med tanke på att jag hade så ont i fötterna när jag kom hem att jag nästan grinade! Om det ändå hade varit 26 mil jag hade kört! Dagen efter var jag på cykelnaffären och införskaffade lite nödvändigheter inför helgen och överhörde där hur en kund kom in och ville köpa en cykel, han skulle nämligen köra Vätternrundan... Det ingav på något märkligt vis ett visst hopp hos mig, vetskapen om att jag inte var ensam om att vara dåligt förberedd, även om det ju inte skulle göra mitt lopp mer lättrampat. Samma eftermiddag lyckades jag att plåga mig runt på en 86-kilometerstur med konstant motvind, som alltid, men med åter igen en envis optimist noterade jag i min träningsdagbok att "vääälidigt dålig fart, men den som spar den har krafter kvar". Jag menade så klart att jag sparade mig till Rundan. Ja.

När klockan 2.30 ringde för väckning, efter tre timmars törnrosasömn och jag försökte att räta ut min långa, gängliga kropp i det minimala tältet så frågade jag mig samtidigt vad i hela friden jag höll på med. "Kan vi inte bara sova vidare?" föreslog jag för min kompis (den grönklädda) som inte ens bemödade sig att svara min bön. Nåväl, jag tog mig samman, klädde på mig mina fina cykelkläder, åt min gröt och satt upp i sadeln. När vi sedan, Team Columbus, rullade iväg genom det ödsliga industriområdet kändes det riktigt bra. Sedan började kampen.

Jag skulle kunna skriva hundra sidor om hur jag upplevde loppet, vad som hände längs vägen och vilka tankar som kretsade i min hjärna, men jag ska fatta mig extremt kort och bara nämna ett fåtal saker:

• Det var en fantastisk idé att köra med slunga! I den kan man bunkra allt som gör att man i princip inte behöver gå in i depå mer än för att fylla vatten. (not. Man behöver inte gå in i depå, vilket vi ändå gjorde. Men inför framtida...hrmm...) I min slunga rymdes en ihoprullad pizza, två paket lasagne, cirka tio bars av olika slag, energitabletter och min Pearl Izumi-regnjacka. Allt kom till andvändning, även om jag förstås borde börjat äta tidigare av allt, ätit oftare av allt och framför allt fortsatt att äta hela vägen in i mål. Regnjackan tog jag på mig i Gränna, borde tagit på mig den fem mil tidigare och jag önskar att jag inte hade behövt behålla den på tills Karlsborg.
• Första gången jag tänkte: "vad är det jag håller på med? Lova, lova att aldrig mer göra om detta! Ja, jag lovar - 100 % aldrig mer" var efter cirka två mil, då jag insåg att jag forfarande skulle vara tvungen att cykla tvåsiffrigt med timmar till innan jag var i mål. Denna tanke återkom sedan mer eller mindre frekvent genom hela loppet.
• Trots ovanstående två punkter och tillsammans med det faktum att jag bara hade 50 mil i benen innan starten gick, Thailandsresan och ja, ni vet... så gick det som en dans första 20 milen. Jag kände mig otroligt pigg och gick allt för gärna upp och drog alldeles för ofta och för länge. Ungefär samtidigt som regnjackan åkte av trampade jag rakt in den berömda, tjocka väggen. Den väggen var fem mil tjock, men sedan var jag igenom. Pigg som en mört och med minne som en guldfisk återtog jag mitt imbecilla beteende och började dra här och där igen. Jag läste hur en klok cyklist gjorde genidraget att klämma en gel i Medevi och sannolikt tack vare det kunna köra oförskämt hårt hela vägen in i mål... Jag gjorde precis tvärtom, tyckte mig nästan vara i mål när det var två mil kvar. Big misstake, big! Men, i mål kom jag och på något märkligt sätt lyckades jag till och med skära mållinjen innan 12 timmarsgränsen, hurra!
• När jag ätit den fantastiskt goda bunken med pasta, den var verkligen jättegod, och jag satte mig på cykeln för att köra tillbaka till vårt tält hade jag sååå ont! Att sitta ner på sadeln var överhuvudtaget inget alternativ (märkligt, för jag hade inte haft ont alls under loppet) och att stå upp och trampa gick heller inte, då det kändes som att jag hade en kniv inkörd i vardera knä. Där hade jag just kört 300 kilometer och så kunde jag knappt köra 2 kilometer till. Lyckades i alla fall ta mig till vår basstation och efter en snabbdusch kraschade jag rakt in i John Blund.
• Slutligen, och det här tycker jag själv är väldigt märkligt, på gränsen till perverst, så vaknar jag efter några timmars sömn och bland mina första formulerade tankar seglar nästa års Vätternrunda upp!!! Va??!!! Hade jag inte lovat mig själv????!!!

Så, summan av kardemumman är att det faktiskt var en väldigt rolig upplevelse! Kanske har det att göra med att vi faktiskt körde under 12-timmars-skamgränsen, trots att jag gett upp den tanken redan innan jag anlände till starten, kanske inte. Hur som helst ser jag det inte alls som en omöjlighet att jag faktiskt än en gång kommer att trampa runt Sveriges näst största sjö...

Rapport # 1 - Göteborgsvarvet

Mina inläggs frekvens växlar lika mycket som vädret har gjort den senaste månaden. Nu hoppas jag att ett högtryck drar in och stannar över min bloggbeteende ett bra tag - min ambition är ju att hålla liv i denna!

Som jag tidigare sagt så bleknar minnet av ett lopp väldigt snabbt, eller åtminstone delar av minnet från ett lopp. När jag nu sitter här, sommarförkyld och lönnfet av de varma dagarnas självklara grillningar, och minns tillbaka till Göteborgsvarvet så är det med skräckblandad förtjusning. Och med revanschlysta!

Att döma av mina lopp tidigare under våren var jag inte riktigt i samma form som inför Varvet förra året, men jag ville ändå så gärna tro att jag skulle kunna pressa mig ner mot 1.30. Det var inte realistiskt och det insåg jag redan när traditionen från tidigare års Varv bröts redan i Sälbacken, då jag plötsligt skapade en onödigt stor lucka fram till min kompis. Vi har startat tillsammans många gånger och de flesta gångerna är det jag som inledningsvis dragit ifrån henne. Men inte denna gång! Det var varmt och jättetungt, men vid krönet av Elfsborgsbron lyckades min dimmiga blick upptäcka min kompis fula, grönblommiga tröja. Jag kom ikapp, men tvingades åter att släppa innan vi passerat 10 kilometer. Vid det laget hade jag mer eller mindre gett upp tanken på att få en acceptabel tid och jag inriktade mig istället enbart på att ta mig i mål.

Första loppet utan vare sig energigel eller sportdryck blev en plåga och jag kommer aldrig mer att springa ett halvmaraton på enbart vatten. Precis innan jag skulle runda Poseidon längst upp på Avenyn fick jag åter igen syn på min grönklädda kompis, på väg nedför Avenyn. Jag orkade inte kolla tiden för att se hur långt efter henne jag var, men jag uppskattade att det inte kunde vara mer än en minut. Kanske var det för att jag sprungit så sakta dittills som jag ändå hade krafter kvar, men hur som helst lyckades jag öka farten ganska mycket och i samma stund som jag sprang över 20-kilometersmattan såg jag Grönisen ett tjugotal meter längre fram. I min hjärna formulerade vad jag ville ropa till henne: "spurtduell!!!" men jag hade inga krafter att överföra tanken till ett uttalat ord. Så missuppfattningen blev total när min grönklädda kompis fick syn på sin grönklädda kompis (jag) och tänkte: "Där är Ida! Vad kul, vi springer i mål tillsammans, på samma tid!!" samtidigt som jag bara hade en malande tanke i huvudet: "du tar henne, Ida, du tar henne!"

Min tid var den sämsta på länge, till och med över 1.35, men jag slog för tredje (?) året på raken min kompis! Dessutom hade jag ett vad med en manlig kollega. Vi skulle mäta skillnaden mot vinnaren i dam- respektive herrklassen med vår respektive tid och den som kom närmast "sin" vinnare skulle bli bjuden på middag av den andre. Min kollega är löpstark och formsäker, så under loppet hade jag även det som ned tyngningsfaktor, att tvingas förlora ett vad. Nu hade jag dock, trots allt, tur även här: vinnaren i damklassen hade en förhållandevis dålig tid, medan vinnaren i herrklassen hade en förhållandevis bra tid. Dessutom klappade min kollega ihop än mer än vad jag gjorde och gjorde även han en betydligt sämre tid än vad han brukar.

Så, trots en lång pina där jag tidigt insåg mitt tidsmål flyga all världens väg, lyckades jag både slå min grönklädda kompis (igen!) och inkasera en middag från mitt vad... Fantastiskt slut faktiskt, på detta "motionslopp", även om jag känner ett visst sug efter att snart mäkta med att prestera en bättre tid på distansen!

Min metod med att inte ta något energitillskott under loppet visade sig, som sagt, inte vara något höjdardrag. Min nya återhämtningsmetod som jag anammade efter loppet visade sig vara halvbra. Idén med att trycka en medhavd pizza direkt efter målgång var faktiskt inte så dum, men att skölja ner den med öl var kanske inte genialisk.

Snart ska jag berätta om pizzans betydelse runt en viss sjö...