Ågesta by kommunaltrafik

Jag avsåg att unna mig en liten sovmorgon, men väcktes abrupt av en dekormålerska (!) som skulle måla ytterdörren. Detta gav mig extra strostid i hemmet bland vallaburkar och träningskläder innan jag med tunnelbana och buss tog mig ut till Ågestas underbara skidspår. Jag hade läst på hemsidan att det fanns en värmestuga som skulle vara öppen, men eftersom jag inte ville stå med långnäsa om stugan skulle varit låst så hade jag ekiperat mig synnerligt sinnrikt och skidade stolt fram med en liten löparsäck fylld med förstärkningsplagg på ryggen. Vattenflaskan med varmt innehåll och fulskorna som det inte skulle göra så mycket om någon tjyvaktig själ knyckte dumpade jag i en närliggande snöhög, där jag vid varje passering gjorde ett depåstopp för vätskepåfyllning.

Jag avverkade i inte-rask takt först 6-kilometersslingan i skogen och begav mig sedan iväg ut över golfängarna tillsammans med den bistra vinden. När jag kommit i mål efter den slingan insåg jag att jag hade missat bussen med dryga fem minuter och istället för att sitta och bli kall i värmestugan (som faktiskt var öppen) begav jag mig återigen iväg över de snötäckta fälten. För att inte missa nästa avgång och tvingas vänta ytterligare en timme valde jag dock att gena på ett slumpartat ställe, vilket visade sig vara den helt rätta platsen att genskjuta spåret för att komma i mål lagom i tid. Sista rundan över ängarna hade jag dock en konstant darrning i kroppen och ett aningen suddigt synfält, men det kanske en ovan skidåkare som jag måste ta efter en och en halv timmes gnidande i spåren. Energikakan med lakrits och choklad smakade fantastiskt, vilket är ett säkert tecken på lågt värde i energidepåerna.

På hemresan lyckades jag tajma anslutningarna riktigt bra och kontentan av utflykten är att det absolut går att åka kommunalt till Ågesta, även om det kräver både planering före och vaksamhet under resan. Med bra glid och fäste borde man kunna avverka både skogssexan och golfängarna på de cirka 80 minuter som det är från ankomst till avgång. Med dåligt flyt däremot skulle dock både ditresan och hemresan ta en evighet, men då kan man ju alltid kliva av det kommunala transportmedlet och transportera sig själv i valfri riktning på sina skidor.

Och säsongen är igång!

Skidorna är nu ompysslade efter bästa amatörförmåga och testade i diverse olika spår och inte-spår. Klart bäst hittills var Ågesta, som jag därför satsar stenhårt på imorgon och med kollektivtrafikens yttersta sträckningar räknar jag iskallt med att ta mig dit. Rusning i tunnelbanan med ett par skidor under armen kan väl inte vara så himla farligt? Varken skidspetsarna eller stavdito lär ju sticka mig i ögonen, så att säga. Andra resenärer ombeds dock att se upp!

Min besatthet kring skidandet har ännu inte visat några tecken på att lägga sig, istället maler jag på från undergroundnivå, som en viss medial rappare skulle kunna uttrycka sig. Jag hoppas dock att presentkortet på en tekniklektion i längdåkning som mina vänliga vänner gav mig i födelsedagsgåva kommer att ha i alla fall en uns av effekt på mitt fråntryck i spåret resten av säsongen. Strategin för morgondagen är, förutom att försöka tajma in mig bra till bussens avgång tillbaka från Ågesta eftersom den bara går en gång i timmen, att åka bra istället för att försöka hålla farten uppe. Med andra ord kommer det sannolikt knappt vara styrfart på mig imorgon!

Nu återstår bara lite förberedelser inför äventyret, som till exempel att välja vilken av mina tre vallor som jag ska använda. Svårt beslut, ett mycket svårt beslut!