Revanschen!

Så var det dags för upprättelse, tid för mig att motbevisa att jag verkligen skulle vara en så usel skidåkare som gårdagens tur månne gett sken av. Trots mitt missnöje med vallningen igår gav jag min ömma moder förnyat förtroende att preparera skidorna, mitt viktigaste vapen i kampen mot förnedringen. Jag gav henne dock lite hjälp på traven angående vallavalet, tittade lite tjurigt under nyklippt, ojämn lugg och sa: "det är väl inte samma valla som igår?"

När vi sladdade in på parkeringen vid Röbäcks skidspår, blott ett ögonkast från herr Elofssons nybyggda, svarta hus, kände jag mig extremt revanschlysten och framför allt stark. Den nästintill fysiska närvaron av den forne storåkaren gav mig ytterligare kraft och jag kände hur gynnsamt spåret var. Hade han lyckats så bra genom att träna där så borde jag också nå min framgång i den terrängen! "I alla fall fem kilometer under 30 minuter" hade gått som ett mantra genom mitt huvud hela morgonen och jag vet inte om jag blev mer eller mindre spänd när modern svarade att "ja men det är klart du kan!" Ökad press!

Alltså, som jag åkte! Kalla, släng dig hårt in i väggen, här kommer Blixten från Böleäng! Klapp-klapp-klapp när jag sprang uppför backarna, sus-sus-sus när jag svischade i utförslöpen, staka-staka-staka på flacken! Om min utvecklingskurva ska fortsätta i den här farten, så kan jag lika bra boka en biljett till OS i Vancouver, för Sveriges medaljchansers skull! Jag åkte verkligen dubbelt så snabbt som igår!

Förutom styrkan och konditionen finns det egentligen bara en liten detalj som jag skulle behöva slipa en aning på och det är tekniken. Förutom de små bristerna ser jag mig som i det närmaste fullärd i skidåkningens ädla konst. Imorgon blir det nog dock ingen skidåkning. Den officiella orsaken till den uteblivna träningen kommer att skrivas till "oväder", men egentligen beror det nog på att jag kommer att ha så mycket träningsvärk i såväl höftböjarna som i rygg och armar att jag ska vara glad om jag ens kan rulla ur sängen imorgon...

En sprucken illusion

Ibland händer det att jag hamnar i en halvliggande, förslöad position i soffan och betraktar någon eller några som utför någon slags sport. Av någon outgrundlig anledning kan jag, där jag ligger nerhasad och glor, få för mig att jag liksom är lika bra som de jag tittar på. Eller, kanske inte riktigt lika bra som dem, men nästan. Det gäller absolut inte alla idrotter, nej en viss självinsikt har jag faktiskt, men logiken i vilka idrotter som jag tror mig vara ganska hyfsad i saknas helt och fullt.

Nu i dessa underbara vintertider, när SVT dunkar på med sin eviga Vinterstudio, tror jag alltså flera gånger i veckan att jag är en nästintill landslagsmässig skidåkare. Inte så att jag har packat väskan och är redo att åka till OS, men jag står lite frågande inför varför jag inte var i Piteå och tävlade i skid-SM. Fast sedan samlar jag ganska snabbt ihop mina tankar och förstår att det såklart beror på att jag inte äger några längdskidor. Hur i hela friden ska jag då kunna tävla i SM?!!

Så skulle jag och min 64-åriga mor idag ut på en skidtur i den fruktade och hårt kuperade Umåkerskogen. Av någon anledning lånade hon ut sina bästa och mest lättåkta skidor till mig och tog själv ett par för dagens träningspass mindre bra lämpade skidor. Medan jag sprang omkring som en yr höna och försökte dra ut min hästsvans genom det fabrikssydda hålet på min nya träningsmössa, vallade hon snällt de skidor som snart skulle förvandla mig till Blixten av Umåker. Trodde jag...

Precis innan vi parkerade bilen vid spåret sa min mor att hon glömt vallan hemma, men att det nog inte var några problem... Jag vill verkligen inte skylla på den glömda vallan, skidorna hade ju faktiskt just fått sig en omgång strykning, men det inte-fästet kombinerat med min inte-så-mycket-talang-som-jag-tror-när-jag-halvligger-och-kollar-Vinterstudion-på-TV visade sig vara katastrof. Dessutom fanns inga uppkörda spår och mina försök att skejta fram gick sådär i den två decimeter fluffiga pudersnön som fallit under natten. När det nu liks finns så där mycket lössnö, varför kan jag då inte bara få en lång backe och ett par stadigare skidor med fast häl?!! Jag trodde faktiskt inte i min vildaste fantasi att jag kunde vara så urusel på en idrott (förutom simning då)! Det tog mig 55 minuter att kasa mig runt en femkilometersslinga! Femtiofem minuter!!! Jag hade ju hunnit springa två varv på samma tid, i lössnön!

Plötsligt stod det helt klart för mig att det knappast var min avsaknad av skidor som gjorde att jag inte kom till start i SM i längdåkning. Snarare berodde det på att de inte ville ha några snöänglar liggandes i spåret. Imorgon kommer jag dock att utkräva revansch, för jag kan inte leva med att åka så långsamt och illa. Om jag så ska smeta klister under hela åkytorna på skidorna och springa runt i spåret så ska jag knäcka den där skämstiden så hårt imorgon!!! En tid på 27.30 på 5 kilometer skulle teoretiskt sett vara som att jag plötsligt skulle springa milen på 21 minuter eller köra Vätternrundan på knappt sex timmar... Så, om jag imorgon lyckas närma mig 30 minuter på femman så måste jag väl få vara nöjd, även om det skulle innebära en varvning av Kalla om det hade varit SM?

Lyckans fredag!

Äntligen fredag och äntligen en fredag som jag faktiskt kan avnjuta på traditionellt fredagsmanér! Jag har jobbat kväll hela veckan och även om jag inte gjort så många timmar per kväll så blir det ändå lite slitsamt, då jag har en oförmåga att inte komma i säng efter avslutade arbetspass. Dagens korta arbetsdag gick som en dans och jag unnade mig till och med en liten flexning bara för att jag egentligen inte hade något vettigt skäl alls till att gå tidigare. Hemma väntade kylda japanska öl och rullar från stället som förmodligen gör Sveriges godaste sushi! Kanske inte det mest urjapanska man kan begära; killarna som rullar mat i det lilla hålet verkar snarare vuxit upp i Beastie Boys' grannskap och hämtat sin inspiration från Sushi Samba (världens godaste sushi - mitt val)! Jag har visserligen inte varit på någon av restaurangerna i N.Y.C men jag har ätit på restaurangen i Miami och jag ljuger inte då jag säger att jag drömmer mig tillbaka dit flera dagar i veckan.

När jag så förnöjt slagit mig ner i soffan och petat runt på Fantastiska Spotify ett tag i väntan på vår middagsgäst, kom min sambo och viftade med nya Kadens som dagen till ära hade ramlat ner på dörrmattan. Hurra, fredagslyckan är total! Nu ska jag läsa, titta och flukta över alla cyklar och grejer som finns i tidningen. En riktig fredag att njuta av!

Jag gör just ingenting

Ibland blir det extra tydligt att fokuset hos oss är helt felinställt. Jordskalvet på Haiti kan ha krävt upp till hundratusen människors liv och katastrofen möter mig från förstasidan på dagens tidning. Sedan bläddrar jag fram till ledarsidorna och kan där, för jag vet inte vilken dag i följd, läsa ytterligare en inlägg angående rovdjurspolitiken. Jag tar ingen ställning i frågan, även om jag givetvis har vissa åsikter om jakten och politiken runt den. Jag tycker också att det är bra att debatter uppstår och hålls vid liv, i detta fall runt vargens avskjutning eller inte, men även runt nedläggningshot mot företag och räntesatser. Däremot kan jag få ont i magen över hur egocentriska och självupptagna vi som sitter i den välmående välfärden är, med skygglappar som avskiljer oss från världens obehagligheter. Jag konsumerar min lön, köper mängder med produkter och nöjen, sparar i fonder och har ändå tid för att sitta och fundera kring hur en dubblerad ränta skulle påverka mig.

Katastrofer runt om i världen radas upp och fladdrar förbi som en aldrig sinande ström av ettor och nollor, inslag värre än den värsta Hollywoodproduktionen skjuts mot mig från min platt-tv och jag bara sitter där. Hur kan vi ha kraft att älta räntesatser dag ut och dag in, när livet för så många människor runt om i världen handlar just om livet, om att överleva? Ibland skäms jag verkligen mycket över mig själv och min oförmåga att engagera mig i saker som faktiskt är viktigt, istället för att bara sitta här och i bästa fall tycka synd om och muttra om fel fokus. Jag tror tyvärr aldrig dagen då alla människors liv är det viktigaste kommer att komma, men varje lilla förbättring måste ändå vara värdefull, är den inte? Den stora frågan är bara hur man går tillväga, hur ska jag agera för att göra den lilla, lilla förbättringen? Det som skrämmer mig är att jag sannolikt om två år fortfarande sitter här med exakt samma tankar, utan att jag gjort ett endaste dugg.

Jag sökte igår på google efter Afrikanska Mästerskapens hemsida och den fjärde träffen på sökningen var denna! Otäckt hur rätt Eurosports Mikael Bergvall fick i sitt påstående!

Reflektioner över andra - besserwisser jag

I mitt förra inlägg där jag lovade att sluta låstas vara betydligt yngre än jag faktiskt är, påstod jag också att jag inte bryr mig om hur andra människor tränar. Oj, vad jag for med osanning! Inte för att jag är någon träningsguru med allkunskap i träningslära, men jag kan ändå inte låta bli att förfasas och förundras över hur folk tränar. Förfasas gör jag främst när någon utför en övning helt åt skogen felaktigt, med risk för skada sig själv. Som t ex den gamla mannen som idag stod i cablecrossen och verkade öva golfsvingen (!), fast med cirka 20 kilos belastning. Jag bara sprang där på mitt löpband, precis som när Clownen Manne cyklade utan att komma någonstans och helt oförmögen att kunna ta ögonen från mannen. Jag bara inväntade att han snart skulle slita av hela breda ryggmuskeln!

Förundras gör jag över de som inte ser ut att träna, utan bara verkar fördriva tid i lokalen. Jag kanske låter hård, men är det inte så att man måste anstränga sig till en viss grad för att få kalla det ett träningspass? Bredvid mig på bandet, där jag sprang och väntade på stora lats-kolapsen, strosade och jag menar verkligen strosade, två tjejer i 18-20 års åldern. Jag kan inte på rak arm ange en situation då jag går så långsamt som de gjorde på det där bandet! Inte för att jag överhuvudtaget har med det att göra och inte för att jag egentligen bryr mig (eller?), men jag tycker bara att de investerar sin träningstid dåligt. Jag är säker på att de hade dubbelt så hög fart under deras promenad till gymmet. Om de inte åkte buss, såklart...

På tal om ålder (som jag nu tjatat lite om) så genomled jag idag två lite jobbiga åldersrelaterade situationer inom loppet av en minut. Den första ångestframkallningen i mikroformat infann sig när jag 10.30 stolpade fram till ett butiksbiträde på Systembolaget och frågade efter ett billigt och fylligt rödvin. "Att ha i en köttgryta" tillade jag nervöst och aningen för snabbt för att det inte skulle låta som en dålig ursäkt. Damen gav mig en svårtydd blick, plockade fram en flaska och sa: "Det här är billigt. Och fylligt." Jag hastade fram till den köbefriade kassan och ställde generat upp Typ B-vinet på bandet. "Har du legitimation?" undrade kassatjejen som uppskattningsvis var 10 år yngre än jag. Eftersom att jag kände igen henne från förra gången jag avkrävdes på legitimation i monopolbutiken och tydligt mindes hur jag då nästan kastat mitt körkort (som för länge sedan förnyades då giltighetstiden på 10 år löpt ut), vågade jag inte annat än att fromt sticka det under hennes tonårsfinniga näsa. Sedan smög jag likt en brottsling med flaskan dold under jackan hem till min väntande köttgryta och tillsatte 49-kronors vinet i anrättningen. Den människa som gör långkok en onsdag borde väl ändå inte kunna vara så ung att hon tvingas styrka sin ålder på Systembolaget??!

Jösses vad jag var åldersfixerad i detta inlägg! Plus att jag verkar ha en synnerligt god förmåga att precist uppskatta åldern hos en människa. Förmodligen anser alla som jag åldersbedömer i sin tur att de kan uppskatta min ålder lika bra, t ex hon i kassan på sytembolaget... Men tji vad hon fick! Jag måste nästan gå dit imorgon och se om hon än en gång ska fråga efter legitimation...

Stats 2lax9/10

Jag lovar, detta är sista inlägget som jag leker tonåring och gång på gång upprepar "2lax10", men jag har fått en mindre låsning på det, 2lax10. Kanske är det mitt sätt att förlika mig med att tiden går, kanske är det ett sätt att förtränga min egna ålder. Vad som dock visar på att jag inte alls är tonåring, eller ens under 25-årsstrecket, skulle ju kunna vara att begreppet i sig faktiskt känns ganska 00-tal då det så vitt jag vet myntades under förra decenniet.

Nåväl, min träningsstatisk så här långt in på det nya året är faktiskt bedrövlig. Om jag fortsätter i den här stilen kommer jag i slutet av året landa på cirka 60 träningstimmar totalt under 2010. Det positiva i eländet är dock att jag som orsak till utebliven träning kan skylla på en segdragen förkylning och att det nu bara kan bli bättre. Min träningskurva kommer inom kort att peka spikrakt uppåt!

Vid en tillbakablick på det gångna året kan jag berätta att jag i grevens elfte timme lyckades springa de sista stapplande stegen för att ta mig över 100-milsgränsen. Belåtet kunde jag i slutet av december konstatera att jag skulle klara denna gräns, som inte på något vis var ett uppsatt mål, utan bara något som jag under hösten upptäckte skulle vara rimligt. Sedan råkade jag på jogg.se, som jag använder som träningsdagbok, göra en sortering på hur långt andra sprungit under året. Det förtog lite av min lycka att se att det faktiskt fanns folk där som knatat fyrdubbla av mina 100 mil!!! Fast ändå inte, för det är ju ingen tävling, eller? Dessutom ligger inte allt värde i att springa x antal mil på ett år, värdet måste väl ändå vara den totala träningstiden;-)

Nej, allvarligt talat så lägger jag inte någon vikt vid hur mycket eller lite andra människor tränar, men nu har jag i alla fall ett helt år bakom mig utan större skador eller avbräck och det ska bli intressant och se hur mitt 2lax10 (fan, nu skrev jag det igen!) blir jämfört med året innan.

2lax9 sprang jag 1 012 kilometer och det tog mig 82 timmar och 20 minuter, vilket ger en snittfart på 4,52 minuter per kilometer. Lite missvisande siffror då all löpträning inklusive intervaller, uppvärmning och nedjogg bakas ihop, men det finns som bekant lögn, förbannad lögn och statistik. Jag cyklade 1 273 kilometer på 51 timmar och 26 minuter. Som bekant avlades 300 kilometer av dessa i sträck runt Vättern, så utöver det var min cykelsäsong högst medioker. Styrketräningen lade jag 47 timmar på och den totala träningstiden för det gångna året summeras därmed till 181 timmar, vilket inte säger mig något alls! Men som sagt, en måttstock inför nya, glada 2lax10!

Nu ser jag närmast fram emot att lufta slalomskidorna på allvar. Jag fick ett litet retsamt smakprov på härligheten när jag i mellandagarna besökte tresvängarsbacken i Hammarby och nu vill jag bara ha mer!!!

Glädjande tekniska prylar

Jag har nu under några månader burit omkring på en bamsestor mobiltelefon. Jag ser mig inte direkt som oteknisk, men ibland har jag en tendens att blunda för problem som har med uppkoppling, abonnemang och liknande att göra. Fram tills i helgen har jag därför endast utnyttjat en bråkdel av denna tegelstens kapacitet, men i fredags insåg jag vad jag också försummat i och med denna nonchalans mot stackars Sation.

Efter mer än 20 minuter i telefonkö till min operatörs kundtjänst och ett lika långt samtal med en kundkommunikatör som i tanken redan hade klämt ner sig i ett par glansiga tights och entrat sin efterlängtade fredagsfest kunde jag fortfarande inte surfa ut i etern på Sation. Då den festsugna kommunikatören upplyst mig om att Sation i dagsläget är den enda SonyEricsson som stödjer underbara Spotify lät jag mig dock inte nedslås av denna 40-minutiga motgång. Mitt mål var givet - jag skulle få ordning på eländet och ha in Spotify i luren!

Jag lade an min allra datanördigaste sida, vilken inte är särskilt datanördig alls, petade på alla inställningar på Sation, startade om, uppdaterade och läste internetforum. Jag somnade av utmattning på fredagkvällen, men så snart jag slog upp mina blåröda ögon på lördagen var jag på den igen. Och vips! Plötsligt fungerade det! Eller ja, vips och vips... det var kanske så att jag fick viss hjälp av en person, men som jag ibland säger när jag själv inte gynnas: "whatever".

Så, nu har jag det, Spotify i luren! Jag som tidigare riktat viss kritik mot den globala sökmotor som håller internetanvändarna i ett järngrepp har nu lagt mig platt på rygg inför denna likvärdiga affärsidé. Men det spelar ingen roll för Spotify gör mig så glad!

Jag ger dem av er som liksom jag använder Spotify ett smakprov på min glädje. Logga in på Spotify innan ni klickar på länken.

Nytt år - nya tag

Vi har lämnat ytterligare ett decennium bakom oss och jag har nu klivit in i mitt fjärde (!) årtionde. Jag har inget emot nyårslöften, men av någon anledning jag brukar sällan avlägga några själv. Däremot ser jag steget in i det nya året som ett ypperligt bra tillfälle att ta avstamp i något, att liksom starta om eller starta upp något nytt. Det är därför inget nyårslöfte jag avger när jag säger att detta år ska präglas, lite mer än tidigare år, av sundhet. Jag ska försöka att vardagsmotionera (jag älskar verkligen det ordet!) mer frekvent och äta nyttigare och bättre. Stödet till SL ska minska och jag ska verkligen försöka att använda både mina apostelhästar och min stålhäst i större utsträckning Jag tror det var Roberto Vacchi som en gång sa att det ju faktiskt är totalvikten som räknas på ett cykelekipage. Att plocka grejer och byta till kolfiberrör på sadelstolpen och på så sätt minska vikten med 470 gram är marginellt i jämförelse med att cyklisten går ner två kilo...

Nu är det i och för sig inte så att jag nödvändigtvis behöver gå ner i vikt för att bli en bättre cyklist - det skulle nog vara många gånger effektivare att femdubbla träningsdosen cykling (från 1 spinningpass på 3 månader till 5...). Däremot är jag missnöjd med att jag i mellandagarna knappt fick på mig ett par avdankade gamla jeans som jag alltid benämnt som "baggy". Mitt mål med 2lax10 är att komma i och vara bekväm i alla mina jeans, även det par som jag nu bara kan ha under en väldigt lång tröja eftersom jag inte riktigt kan knäppa dem.

2010 kanske är året då jag skaffar hund...? Tänk vilken fantastisk vardagsmotion det skulle ge mig!