Jag har haft en del att stå i - nästan så mycket att jag inte hunnit skriva något här. Eller inte nästan, jag har inte haft tid faktiskt. Och det måste man väl se som något positivt, vänta bara tills höstmörkret faller ner över landet och jag gör fler blogginlägg än någon hinner läsa, då är det illa med mig...
Mina första (av inte så många totalt) semesterdagar denna underbart varma sommar vigde jag till cykling och mitt livs första flerdagarslopp. Jag stuvade in Columbus, lite cykelutrustning, en sovsäck som skulle visa sig läcka dun så mycket att jag trodde att jag sov i en hönsgård och som var så kall att jag efter första natten var tvungen att söka upp en dansk återförsäljare av filtar samt världens minsta campingkudde som även den kompletterades hos dansken, i mina snälla föräldrars bil och brummade upp mot Falun. Efter en stunds väntan anslöt AP från sitt håll med sin minst sagt välfyllda bil. Hon hade varit en mycket god människa och kamrat genom att serva mig med ett gigantiskt och praktiskt tält, mat, en skön luftmadrass, stol med mugghållare, bord och andra förnödenheter som campinglivet kräver. Vi installerade oss tämligen omgående i vår nya boning och för att känna att jag i alla fall bidrog med något så lät jag min picknickfilt som på resan bäddat in Columbus agera matta under det fina campingbordet.
Första dagen bjöd på en 130-kilometerstur genom dalarnas kuperade landskap. Efter två mil mötte vi det första allvarliga motlutet, en backe som skulle visa sig vara den värsta - eller bästa beroende på läggning - under våra tre cykeldagar. Sedan gick det banne mig antingen uppför eller nedför resten av dagen! Och oj! vad det gick upp för mig att det inte finns några backar i Stockholms omnejd! Vi körde i en ganska välfungerande klunga de första 10 milen och snittade dittills runt 30 kilometer/timme. Sedan kom den där väggen som jag stött på vid några andra tillfällen! Jag var så trött på slutet att jag inte ens orkade köra snabbt utför, något som annars skulle visa sig vara min och AP:s specialitet, även om hon är strået vassare än jag. Jag orkade bara inte med att kura ihop mig och trampa, trampa, trampa.
Efter första dagens etapp och den extra milen vi cyklade från målfållan tillbaka till startarenan fick vi en liten polarkaka med en gurkskiva på och tillfälle att prata med andra tappra cyklister. En av dem menade att den etapp vi precis avverkat var jobbigare än Vätternrundan och när han sa det, där och då, höll jag verkligen med. Det hade varit en galen jobbigt dag och utmattad som jag var kunde jag knappt tänka tanken på att jag skulle sitta upp igen dagen därpå och plöja 90 kilometer. Med lite perspektiv vet jag inte om det verkligen var så jobbigt som jag då tyckte, men det är väl just därför vissa människor utsätter sig för samma slags plågor om och om igen, för att man glömmer alldeles för snabbt!
Uppenbara fördelar
7 år sedan
