Höghöjdssemester

Jag valde att förlägga sommarsemestern i alpmiljö och fokusera på aktivitet istället för den traditionella passiviteten som annars lätt blir synonym med ledighet.

Österrike är makalöst vackert och här finns verkligen alla möjligheter till äventyr av alla dess slag. Jag har dock varken glidit runt under en fallskärm eller hoppat europas högsta bungyjump eftersom ju detta som sagt var en resa där kroppen skulle utsättas för fysiska prövningar. Således har jag sprungit, cyklat och åkt skidor. Skidorna åktes på Hintertux, en glaciär som tragiskt nog på grund av stora påfrestningar (inklusive mina dito) snart sjunger på sista versen. Jag åkte utför och tog i vanlig ordning liften upp, men löpningen och cyklingen har jag till allra största del utfört i omvänd ordning. Eller ja, jag har kämpat, stretat och svettat mig uppför i evigheter för att sedan susa ner på en knapp tiondel av tiden.

Berg är verkligen makalösa och jag älskar allt med dem, men fasen i gasen vad de är energikrävande! Jag som är van att dra en lallande runda runt Ekerö och hålla nästan 30 km/h i snitt har nu frustat mig fram (läs och tänk upp) i 7 kilometer i timmen! 7 kilometer i timmen! På cykel!!! När jag inte lyckades hålla den höga farten klev jag av min tvåhjulade vän och drog den bredvid mig. Då gick det ännu långsammare...

Syftet med resan var aktivitet, eftersom jag vet att jag mår bra av det. Och oh yes, aktivitet har jag fått! Buggarna är spända som fiolsträngar och det måste ju bara vara ett gott tecken på en lyckad semester?!

Published with Blogger-droid v1.6.3

Straffrunda

I morse lyckades jag sova mig igenom väckarklockans envisa pipande och när jag äntligen vaknade klockan 10.00 kände jag mig utsövd på ett nästan äckligt sätt. Som straff för den lilla översovningen bestämde jag mig för att köra ett kortare duathlonsträningspass.

Med stark vind i ryggen trampade jag iväg på en entimmesrunda på Drottningholm. När jag var ute och cyklade häromdagen rådde motsatta förhållanden, då jag hade kraftig motvind första halvan av passet. Visst är det psykologiskt jobbigt att vända sig mot vinden på tillbakavägen, när man tycker sig kört så himla snabbt och bra dittills, men en inledande motvind tenderar också att sänka cykelhumöret. Idag var det således glada miner där jag ångade fram med min nya, snygga hjälm på huvudet och när jag vände hem och mötes av vindens kraft hade jag inga problem att hantera den. Att jag sedan bara var ute i en timme kan ju så klart spelat in en del...

Väl hemma bytte jag raskt om till löparkläder, tog av mig min nya, snygga hjälm och begav mig ut igen. Det gick faktiskt bättre än jag mindes från tidigare duathlonförsök och benen kändes inte alls så tunga som jag befarade innan. När löpningen var avslutad (det var ändå ganska jobbigt) kunde jag konstatera att jag hade haft högre både medelpuls och maxpuls på cyklingen än på löpningen. Lite oväntat. Nu känner jag mig stark och längtar redan tills nästa gång jag ska ut på en straffrunda.

Sommarens inlägg

Tiden flyger förbi och jag är visst inte så flitig på att skriva på min blogg. En av orsakerna, om jag nu ska försvara min frånvaro, är att jag helt otippat lämnat den androida världen och gått över till fiendens sida. Usch, hur kan jag? Så är det i alla fall och den massiva kritik som jag sedan länge har riktat mot den sektliknande jätten har visat sig vara befogad på vissa plan, t ex att de vägrar att samarbeta och därför krånglar till det för mig. En vacker dag försökte jag faktiskt att installera bloggfunktionen i luren, men efter en stunds blippande och blappande lade jag ner det fruktlösa projektet. Jag vet att det går och jag förstår att det säkert inte är så komplicerat, men för att vara ett företag som säger sig ha ett väldigt användarvänligt gränssnitt så har de ganska oanvändarvänliga värderingar kring program ur ett mer globalt perspektiv. Nåja.

Vätternrundan kördes i juni för tredje året i följd och vår (Team Colombus = tre tjejer på Columbuscyklar) målsättning var att köra under 10 timmar. Tufft mål tyckte jag, men jag ville givetvis ge det en chans. För att göra en synnerligt kort sammanfattning av det lopp som jag idag minns som mitt kanske största idrottsliga nederlag (andra nederlag har förmodligen bleknat med tiden och jag hoppas att även detta kommer göra det så småningom) så kan jag berätta att vi höll oss väl till vår enkla förutbestämda plan; att ta två raster á 7 minuter och att åka med klungor så gott det gick. Någon gång efter första stoppet, Fagerhult 135 kilometer, började jag känna en molande värk i höger knä. Jag har aldrig tidigare haft problem med knäna, inte på det sättet, så jag försökte att byta ställning lite men det blev inte bättre. Med tio mil kvar stannade vi till så att jag kunde peta i mig en Voltaren, men det lilla pillret hade föga effekt på mitt allt mer värkande knä. Efter någon mil passerade en välorganiserad klunga på cirka 25 cyklister och vi tog chansen att haka på. Klungan hade lite väl högt tempo även om jag hade varit helt smärtfri, så att åka med i den med det där jäkla knät som nödvändigtvis var tvungen att sitta på just min kropp kände jag ganska snart att det var ohållbart.

Med cirka 55 kilometer kvar till Motala vinkade jag bye bye till storklungan och till mina Columbusvänner och det var med en viss bitterhet (mot j*##a knät!) jag såg deras ryggar försvinna bort tillsammans med min chans att köra in i Motala under 10 timmar. Jag gnetade på så gott det gick, medan smärtan bara ökade och gick i intervaller ända upp i höften och verkade göra sitt yttersta för att jag skulle slänga mig själv och cykeln i diket. En av Team Columbus åkte hela vägen in i mål med klungan, den andra släppte med cirka två mil kvar. De fick tiderna 9.40 respektive 9.50. Jag körde in på 10.05 och jag lovar; jag kommer aldrig mer att köra Vätternrundan. ALDRIG MER! Tror jag...