Solskensåkaren fick så hon teg!

Jag avvaktade in i det längsta innan jag slutligen insåg att regnet med inslag av snö inte skulle avta. Fast besluten om att jag skulle cykla och väl medveten om att jag inte kunde skjuta längre på min cykelträning klädde jag mig efter bästa förmåga och bar ner Columbus. Jag kände mig stark när jag rullade ut mot Ekeröhållet, nederbörd till trots. Flaggor som passerades hängde som vissna vårtulpaner längs flaggstängerna och jag drog slutsatsen att vinden var ytterst måttlig, vilket jag fortfarande tror att den var. Då, på vägen ut! Mitt simpla mål att knäcka tvåtimmarsvallen kändes efter 45 minuter i sadeln och 35 minuter med blötkalla ben inte helt orimlig, även om jag fantiserade om att knacka på i ett antal för mig främmande hus och be om att få ta ett varmt bad och låna en torr träningsoverall.

När jag på hemvägen återigen passerade Troxhammar Golfklubb noterade jag förnöjt att klubbens flaggor fortfarande slickade flaggstängerna, men ack... I samma stund som jag vek av in på Ekerövägen mötte jag Den Stora Vinden. Jag tappade farten totalt och för varje cyklad minut blev jag allt kallare och tröttare. När en dryg mil återstod stannade jag och tog på mig en till jacka som jag glädjande nog hade tryckt ner i en liten ficka. Det gjorde skillnad och även om händerna och fötterna isade kände jag att jag snart skulle komma hem och få krypa in i varma duschen. 500 meter hemifrån stannade jag till på macken, drog fram min lilla Scotch Brite och tvagade bort flera ton av sand som hade letat sig in överallt på stackars Columbus. Vattnet som jag tvättade med var förmodligen väldigt kallt, men kontrasten att stå stilla jämfört med att i strilande regn exponeras av fartvinden var så stor att jag nästan stod och njöt där på Shells skitiga bakgård. När jag ställde tillbaka vattenhinken i det lilla båset där man också hämtar luft till däcken kände jag ett varmt vinddrag därinnefrån och jag fick verkligen stålsätta mig för att motstå frestelsen att krypa in i skåpet och värma mig.

Att 500 meter på cykel kan vara så långt är ju otroligt, men vid det laget var jag helt stelfrusen, framförallt om händer och fötter. Det var knappt att jag klarade av att trycka in bromsarna framför porten och när jag skulle slå in portkoden var jag tvungen att använda knogen istället för fingertoppen då jag inte hade någon känsel i ispinnarna. Jag är en utpräglad duschmänniska och det är väldigt sällan jag saknar ett badkar, men igår var det en sådan dag. För att värma upp mina frusna ben var jag tvungen att köra en slags liggduschning, för när jag stod rakt upp och ner kom liksom inte det varma vattnet åt benen.

Den tilltänkta cyklingen idag är inställd - jag klarar inte av att utsätta mig för samma sak även idag. Det blir ett skönt löppass istället. Jag menar; vad är en löprunda på 1.15-1.30 i lätt regn mot gårdagens cykeltur? A walk in the Park, ju! Jag tycker dock att jag gårdagens tur visar tydligt att jag är på god väg ifrån min image som solkensåkare. Jag tuffar till mig:-)

Aprilväder

Igår tog jag årets första skogslöpning. Fantastiskt att komma bort från dammiga, nedgrusade asfaltssträckor längs med tungt trafikerade vägar och istället få lite sågspån under baktassarna och njuta av fågelkvitter som precis lyckades tränga genom mina lock i öronen. Men vad jobbigt det var!!! Jag vet inte vad jag ska skylla på, men när jag idag tittade tillbaka på april som löparmånad så hittade jag möjligen en förklaring, nämligen utebliven löpträning. Jag har verkligen bedrövlig träningsstatistik denna vår och april som ändå började förhållandevis bra kom helt av sig när Den Långvariga Förkylningen kopplade järngrepp om mig. Mina två varv i 5-kilometersspåret i Linköpings Vidingsjö är lyckligtvis inte jämförbara med något tidigare pass varken i år eller något annat år, eftersom jag aldrig tidigare sprungit där. Pulsen och musklerna talade dock sina tydliga språk; lillhjärtat slog som hos en nykläckt sparvunge och musklerna kändes som ett helt mejeri av mjölksyra. Flås, flås, varför kommer det där Göteborgsvarvet så plötsligt varje år??!

Onsdag och torsdag denna vecka har jag vigt dagarna till cykling, så det var med viss nedstämdhet jag i morse sneglade ut genom köksfönstret och såg att det... att det inte var regn som föll ner - det var snö! Jag älskar snö, jag har sagt det så många gånger och jag står fast vid mitt ord, men det finns faktiskt gränser för min kärlek till den. 21 april i Stockholm, nej tack!

Nu när frukosten är avklarad kan jag konstatera att det inte verkar falla fler flingor än de jag såg singla ner, men jag avvaktar cyklingen en liten stund. Inte för att jag inte ska köra, jag kommer köra och köra hårt, men jag vill se hur vädret utvecklar sig så jag kanske kan klä mig rätt i detta svårspådda april-Sthlm.

Idag spräcker jag möjligen 2-timmarsvallen för första gången i år. Med mitt tempo lär jag inte komma mer än några futtiga mil... Vi får se!!!

Medan jag skrev...

... det förra inlägget upphörde regnet och solens sköna strålar söker sig nu in genom fönstret!!!
Nu måste, måste jag skynda mig ut, med eller med utan banderas!!!

Nya tider - nya tag

Min envisa, segdragna förkylning som i vanlig ordning genomgått de olika stadierna "trötthet", "halsont" och "nästäppa", har nu snart även genomlidit "stora hoststadiet" och jag anser mig nu vara så gott som återställd. Jag skulle nästan hellre ta allt samtidigt och nedbäddad få det överstökat på några dagar, men fördelen med mitt sjukdomsförlopp är att sjukskrivsdagar i princip inte existerar för mig. Peppar, peppar... Spott-spott, för säkerhets skull.

Gatorna som sedan i påskas legat farbara för min racer har på grund av den långlivade förkylning har alltså ännu inte fått njuta av Columbus framfart och jag har följaktligen inte skrapat ihop en enda kilometer i sadeln ännu. Illa och skapligt stressande, speciellt med tanke på att jag omges av "cykelturister" som åker kors och tvärs över Europa med racern nedmonterad i en transportväska. Än mer stressande är det förstås att dessa cykelturister även monterar ihop cyklarna då och då och nöter asfalt och pumpar backar i mängder. Jag ligger skapligt efter, men nu tar jag upp kampen! Min tid som solskensåkare är för alltid över, från och med nu ska inget väder stoppa mig mer. Inga ursäkter för utebliven cykling godtas! Med den förra, tillika min första, Vätternrundan fortfarande skarpt bevarad i minnet bleknar i jämförelse allt annat dåligt väder, särskilt om det handlar om några futtiga timmar i regn. Vad är det jämfört med att gå upp 2.00 på morgonen, cykla 30 minuter i torra kläder innan regnet tilltar och sakta men säkert blöter upp alla kläder på kroppen och du tvingas sitta som en tvättsvamp i ytterligare 11,5 timmar?

Igår strålade solen och så snart jag tagit mig hem från det Arlanda som någon timme senare skulle stängas helt och hållet, begav jag mig till Columbus vinterförvaring. Då lufttrycket i däcken var extremt lågt tvingades jag i frustration leda Columbus hem. Dessutom hade jag bokat kvällen för den första hockeyfinalen, varför jag inte hann ut som planerat igår. I morse vaknade jag till ljudet av regndroppar som slog mot fönsterblecket, precis som jag gjorde när jag slog upp mina blå inför min planerade skidhelg. Men, nu precis som då låter jag mig inte stoppas. Med pumpade däck, nysmord kedja, min nya banderas som jag fick av en mycket snäll cykelturist och mina nyligen införskaffade skoöverdrag är jag grymt redo för årets första tur!