Jag har blivit ett näbbdjur!

Skämmas ska jag göra över mina fördömande tankar som så många år rasat genom min hjärna. Kanske inte dagligen, kanske inte ens någon gång per månad, men i sanningens namn ska jag erkänna att jag i alla fall några gånger per år har fnyst åt förbipasserande figurer med en såndär näbb i munnen.
- Mot kyla, har jag väst likt en ond vålnad med kall att döma oskyldiga människors beteenden, det är ju inte mer än fem minusgrader ute! Kom igen, liksom!

I höstas, när den fuktiga, kalla filten sänkte sig över Stockholm, kom i vanlig ordning en förkylning smygandes mot mig. Jag försökte att hålla den från mig, men efter ett intervallpass på Långholmen med allt för hög puls, lyckades jag inte längre undvika fökylningen som bestämt kröp ner i halsen och stannade ett bra tag. Jag var förvisso på bättringsvägen, så det kan låta som en överdrift, men efter att jag landat på Miamis flygplats så tog det inte ens två dagar i 27-gradig värme innan odågan i halsen var puts väck! Jag visste det innan, men detta bekräftade verkligen att mina klena (norrländska!) luftrör inte längre klarar av ansträngning under kyla. Pinsamt för en föredetta bandyspelare, men inte mycket att göra åt mer än att under fem månader per år förpassa all löpning till tråkiga bandet. Eller... skaffa näbb! Bli en sådan som mitt onda jag tidigare hånat och kommenterat. Jaha.

Igår var det 3 grader varmt, solen sken för första gången på en hel evighet från en klarblå himmel och jag sprang med Näbben i näbben! För att vara helt säker på att alla skulle se mig tog jag på mig min nyinköpta neongula jacka. Där sprang jag så, med huvudet högt trots Näbbens guppande framför ansiktet. Det kändes som att andas i en plastpåse, varm och fuktig luft försåg mig med något som inte kändes som syre, men som uppenbarligen var det eftersom att jag sprang i nästan en timme på det viset. När jag begav mig ut på min tur avsåg jag att springa runt Kungsholmen, men tanken på att korsa runt flanerande lunchjägare och förvirrade japanska turister på Norr Mälarstrand, fick mig att istället styra näbben, förlåt, kosan mot Karlbergsskogens mindre befolkade motionsspår. Blott en mindre grupp promenerande affärsmän kastade några roade blickar på mig när vi möttes på det smala stråket längs med Karlbergsjön, men vid den tidpunkten kände jag mig ganska aklimatiserad, så att säga.

Summan av Näbbens effekt? Efter nära på en timmes löpning i nästan nollgradig temperatur så hostade jag inte en enda gång efter passet! Fantastiskt! Eller ja, det betyder dessvärre att jag har blivit och kommer under halva året också att förbli, ett näbbdjur!!!

Den Tunga Perioden & Stenen

Den Tunga Perioden har börjat! 16 december gick jag över från att tidigare ha kört den plikttrogna inkörningsfasen a la 12x3 på egentligen lite för lätta vikter, till minst fyra set/övning med 6-10 repetitioner. Jag har hittills bara hunnit med två ordentliga pass styrketräning, men de kändes bra och det är faktiskt riktigt kul att gå på de tyngre vikterna. Idag insåg jag att jag under Den Tunga Perioden inte kan vara i mysrummet, eftersom att de tyngsta hantlarna inte matchar min otroligt kralliga kropps och svällande musklers behov. Av någon outgrundlig anledning håller inte min sambo med mig när jag påpekar hur mycket mina muskler vuxit, utan menar på att man faktiskt inte kan se resultat så snabbt. Hrmf! Det kan ju faktiskt vara så att mina muskler svarar väldigt fort på träning...

Min svåger hälsade på häromdagen. Han hade skyndat till gymmet, där han gör så högt sporadiska besök att de hinner byta lokaler mellan varven för hans gästspel. Väl där, sa han, hade han effektivt kört igenom flera stora muskelgrupper OCH hunnit hem OCH duschat på en halvtimme. Snacka multiset! Han slår verkligen mig med hästlängder. Jag log lite åt hans historia, tänkte att han får allt skärpa sig så att han inte tappar alla muskler, sedan sträckte jag på mig och viftade lite med mina armar:

- Jag tycker att jag ser resultat av min styrketräning, sa jag och puffade på honom med min pumpande biceps. Känn!

Han tryckte ihop min biceps som vore den ett övermoget plommon. Sedan pekade han på sin knöl till överarm. Motvilligt klämde jag lite på den och det var som att nypa på en sten. På en STOR sten! Densiteten var liksom lika med noll, kompacticum! Min fundering är nu om en man har lägre densitet i musklerna än en kvinna? Eller snarare; fler antal muskelfibrer? Hur många och långa tunga perioder jag än kör kommer nog aldrig mina muskler bli hårda. Inte jämfört med den där stenen i alla fall!

Strukturering

Så, min träning då... Nu är jag tillbaka. Höstens, tidvis ganska ganska tuffa, träning mynnade efter höstens sista lopp ut i någon slags apati, där jag inte kom mig för att fortsätta träna i samma utsträckning. Tre veckors semester med allt vad det innebär, är sedan två veckor ett minne blott och efter återkomsten till gråa Sthlm har jag tagit mig tillbaka till träningen och framför allt till gymmet. Nu känner jag att jag kommit över träningsvärksperioden som till en början inskränkte på mitt gymmande, då varje gram extra jag lade på och varje set utöver det normala resultarade i påtvingad hissåkning då jag inte mäktade med att gå nedför trappor och heller inte utföra vissa övningar på gymmet. Jag har också både tagit mig upp på löpbandet och klarat av att stå (springa?) kvar i en timme. Bra! Då är det alltså nu dags för The Strukturering att träda in! Jag gillar planering och struktur, men jag har med åren också blivit medveten om att allt för strama tyglar gör att jag snabbare tappar intresset och motivationen. Tappet är generellt och slår på allt jag tar mig för i livet, men det visar sig väldigt tydligt om man granskar de fåtaliga långsiktiga träningsscheman som jag tidigare lagt upp. Lösningen för att bibehålla intresset för att bedriva kvalitativ träning har jag funnit i att skapa en väldigt tydlig ram för vilken typ av träning jag avser att utöva och hur ofta detta ska ske. Inom den ramen kan jag röra mig fritt och varje träningspass är inte inplanerat i kalendern flera månader tidigare, utan jag kan stuva runt passen utifrån vad som passar bäst just då.

Även om jag är ovanligt träningsvillig för att vara en lumpen motionär, så vill jag inte låta träningen inkräkta allt för mycket på mitt sociala umgänge. Dessutom värdesätter jag mat, vin och rom synnerligt högt och alla fantastiska komponenter som liksom brukar komma på köpet med tidigare nämnda njutämnen, så som vänner, glädje och värme. Därför händer det att jag "tvingas" plocka bort ett söndagspass, men istället för att lägga fokus på de fåtal planerade pass som inte blir av, glädjs jag av de många pass som jag faktiskt avverkar, inplanerade eller spontanpass. Jag har hört det sägas av flertalet kloka människor, men jag upprepar: All träning som blir av är bra träning! Det är mitt motto. Bättre att den dag det känns tungt masa sig iväg på en 8 kilometers runda även om den egentliga avsikten var att springa 15 km, än att ligga kvar i soffan. OCH att efter de åtta kilometerna dessutom vara nöjd över prestationen. Vågskålarna just den kvällen stod ju snarare mellan soffan och 8 km, INTE 8 km och 15 km!



Strukturen då... Som sagt, jag gillar struktur, men har svårt att till fullo leva upp till den... Innan jag återgår till strukturen vill jag även klargöra mina mål med min träning. Mitt huvudmål med all träning är att må bra. Enkelt och framför allt klyschigt! Men ändå, det ärliga svaret och den faktiska orsaken till att jag tränar. Att må bra för mig är att inte ha ont i ryggen eller axlarna (förutom träningsvärk då...), att orka jogga uppför rulltrappan från blå linje, att klara av att bära en resväska till tåget och att själv kunna lägga upp den på förvaringshyllan, att kunna cykla till jobbet för att få en nypa luft och lite sol, att kunna promenera runt hela Djurgården och bara tycka att det är skönt. Det är det absolut primära i att må bra. Det sekundära i innebörden av att må bra är ungefär samma saker, men i större volymer och längre tidsperioder: att klara av att springa maran på kinesiska muren, att bära min 20-kilos ryggsäck från Nikkaluokta till Abisko, att cykla runt Vättern tillsammans med tusentals andra, att njuta av en 20-kilometers löptur i duggregn... För att nå dit; att må bra, eller snarare behålla det jag redan besitter, har jag delmål som jag successivt lägger upp för mig själv. Då min tävlingsinstinkt är väldigt stark och ytterst påtaglig, låter jag den utforma målen. Just nu är mina konkreta delmål Göteborgsvarvet i maj och Vätternrundan i juni. Dessutom vill jag se hur en relativt systematisk styrketräning kan påverka min kropp utseendemässigt och prestationsmässigt. Möjligen kan det här även sammanfattas som en aningen försenad trettioårskris, men det går bra det med.



Så om jag sammanfattar: Jag är idag i en skaplig form, redo för gymmets något tyngre vikter. Jag ska idag införskaffa en Kalle Anka-näbb som förhoppningsvis ska möjliggöra löpning utomhus även de kommande fyra månaderna utan att luftrören protesterar allt för mycket. Strukturen, ramen, är att jag växlar mellan tunga och mindre tunga perioder. Jag börjar med att öka vikterna i gymmet, drar ner antal repetitioner och ökar i set. Då jag finner multiset mycket effektiva kommer jag att fortsätta med dem. Löpningen, som jag förhoppningsvis kommer bedriva utomhus, kommer under den tunga styrkeperioden ha fokus på distans, vilket även passar bra rent tidsmässigt. Den tunga perioden ska vara i två-tre veckor och därefter går jag över till fler repetitioner, färre antal set, lättare vikter och högre tempo på löpningen. Förhoppningsvis...

Då kör vi - mot gymmet!

Så här har jag tänkt det

Den här bloggen är ett forum, i första hand skapad för mig, mina alter egon och våra konversationer sinsemellan. Här kommer jag att lägga ut min träning, förklara hur jag tänkt angående upplägget med den, genomförandet och slutligen vilket resultat jag nådde med träningen.

Jag tränar ganska mycket och relativt regelbundet. Under min barndom, ungdom och början av mitt vuxna liv ägnade jag mig enbart åt lagidrott. Idag är jag glad över att jag fostrades inom den skola som lagidrotten representerar och att jag fick förmånen att växa i ett lag, men jag saknar samtidigt att jag aldrig under mina yngre år lyckades identifiera min rätta sport, den idrott som jag kunde nått bäst framgång i. Förvisso har jag nu passerat 30-årsstrecket utan att riktigt lyckats reda ut vad som möjligen kunde ha blivit "min" sport, men jag upplever att jag har kommit betydligt närmare den än jag gjorde som fotbollsspelare och bandyspelare. I sanningens namn; jag vill verkligen pressa mig själv. Jag vill ta ut mig tills det inte finns något kvar som kan omvandlas till energi att krama ur mina muskler och lungor. När det är över vill jag kunna säga att jag gjorde mitt allra yttersta, att jag inte hade kunnat prestera bättre just där och just då. DÅ är jag nöjd, DÅ känner jag en fantastisk tillfredsställelse med mig själv och min insats. Placeringen i loppet är inte det största, men min insats mätt mot mina förväntningar och förmodade kapacitet betyder allt! Jag är min egen motståndare och kampen vi för är oftast jämn, seg och utdragen. Vi springer, cyklar, klättrar och styrketränar ihop, jag, mina alter egon och alla våra motståndare.

När jag tränar, i synnerhet när jag utövar långa löp- eller cykelpass i monotont tempo, men även vid mer intensiv intervallträning eller på gymmet, cirkulerar olika tankar i hjärnan. Förutom att beskriva min fysiska tränings uppgång och fall, kommer jag även att försöka driva mina tankefragment, uppståndna under pass på asfalt, i skog och i illaluktande lokaler, till att bilda en klarare enhet med större mening än de var när de först fladdrade förbi mitt medvetande. Det kan hända att jag någongång kommer att vidröra existensiella problem och frågor som är aktuella ur ett globalt eller kanske nationellt perspektiv, men jag kan ana att jag snarare kommer att utgå från mig och mitt alter ego. Hur egocentriskt det än må låta, och för all del även vara, så tar mina takar och värderingar avstamp i mig och mina värderingar. Sedan är det upp till mig att avgöra hur jag vill bryta mig ur mig själv, men jag tror att det är en ständigt pågående process. Objektivitet är ett, i de allra flesta sammanhang, mycket ovanligt fenomen och det är precis utifrån jag utgår här. Min egna högst subjektiva granskning och bedömning kommer här att luftas, i syfte att minska risken att jag hamnar i en tankefälla där jag förloras i mina egna funderingar.

Under konstruktion...

Jag har tagit ett steg. Jag vet att jag kan springa och att jag gör det ganska bra. Därför måste jag kunna lära mig att gå på ett annorlunda sätt, att ta flera steg efter varandra, att forsätta gå den psykologiska promenaden. Ett steg till, utan att stanna upp. Höger, vänster - kom igen, bara fortsätt. Det är nu jag ska påbörja min första riktigt långa promenad utan att använda fysisk kraft. En slags kamp har startat, i det tysta, med mig själv och denna gång ska jag slåss i den mentala kampen så som jag tidigare utkämpat fysiska bataljer, mot andra och mot mig själv. Det är nu!