Höstjogg med Annika

Jag och min blåa, fula tå som gjorde mig vomeringsbenägen när jag petade på den igårkväll begav oss idag ut på en löptur i det vackra höstvädret. Som sällskap hade vi Annika Östberg och hennes sommarprogram i podversion pratandes i lurarna. Sommarprogrammen i P1 ger ju inte helt ologiskt en tämligen vinklad historia vem än som berättar den, men de kan ändå vara väl värda att lyssna på. (Så länge det inte är en sommarpratare som enbart använder tiden till att berätta om sin fantastiska karriär, något som det har gått inflation i både i Sommar i P1 och överallt annars i mediavärlden. Vomeringsbenägen igen!)

Annika Östberg gav således sin version av sitt liv och dess, låt kalla det, öde. Jag vill inte ta ställning på något sätt, då jag inte är mer insatt i alla turer som föregick vad som slutligen resulterade i att Annika dömdes till fängelse i 25 år till livstid än gemeneman, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hennes historia. Bortsätt från huruvida hon förtjänade det straff hon dömdes till finner jag det häpnadsväckande att en människa orkar att leva vidare dag efter dag, år efter år, i en så torftig tillvaro som det måste vara innanför murarna. Det ger perspektiv på livet och vinkeln blev än mer intressant när jag samtidigt som jag lyssnade flåsade runt i Karlbergs Slottspark, vidare förbi klipporna i Fredhäll och fortsatte kryssa mellan flanörerna på promenadstråket längsmed Riddarfjärden. Att gå ut att springa är inte jobbigt, det är ett privilegium få förunnade. Annika Östberg kunde inte springa fritt på 28 år, självförvållat eller inte. Många, många människor har aldrig genom sina handlingar gjort val som hindrar deras frihet, de är ofria ändå, utan möjlighet att någonsin vare sig uppleva slottsparker flåsandes eller som flanörer.

Min blåa tå är fortfarande lika blå, nu med inslag av rött, men den kom till tack vare min fantastiska frihet och min stora lycka att kunna göra vad jag vill. Jag älskar faktiskt min blåa tå och allt den står för! Jag önskar att alla människor kunde få en blå tå av samma anledning som jag fick min.

Årets sista i kort-kort?

I måndags spelade jag innebandy för första gången på väldigt många år och trots att jag är ganska usel på såväl utövandet av sporten i fråga och på gällande reglemente så var det väldigt roligt. Dock lyckades jag åsamka mig en liten, förnedrande men ack så smärtsam skada. Jag skäms över att erkänna det, men jag har så förbenat ont i min ena stortå! Ont i tån liksom, hur känslig får man egentligen vara?!! Jag tycker inte att det passar ihop med min personlighet att gnälla över en tå, men jag har verkligen ont... Jag drog en tvärbroms där på innebandyplanen med resultatet att tårackarn gled fram i skon och stötte i. Visst låter det förfärligt?!! Hur som helst är den stackars klumpen just nu verkligen en klump och dessutom en blå sådan. Och inte blev det bättre av att jag under några dagar försökte ignorera skadan genom att trycka ner tassen i mina nya höstboots. Springa går fetbort, därför blev jag synnerligt glad när jag märkte att någon slags Britt-sommar slog till här under dagen och kvickt som bara den gled jag ner i korta cykelbyxor och kortärmad tröja.

Rundan jag körde var lika kort som mina kläder och när man gång på gång träffas av nedfallande gula löv är det inte svårt att förstå att detta sannolikt var årets sista i kort-kort. Stundtals gnetade jag i sakta mak mot vinden, stundtals susade jag fram i farter som skulle få en italiensk proffscyklist att gråta av avund. Frågan som min 60-årige cyklande kollega ställer mig gång på gång ekade i huvudet "varför fortsätter du inte att träna cykel?". Det undrar faktiskt jag också! Nu ska jag verkligen försöka att inte sluta hela tiden! Ska borsta av och fixa till min gamla mtb, sedan ska jag trampa mig igenom hösten och vintern och när tiden för kort-kort kommer åter ska jag vara i fantastisk form! Tror jag, trallalala....

Gran Fondo dag 3 - sista etappen för vår del

Gran Fondo Tour i Falun pågick i dagarna fem, men mitt goda skäl att nöja mig med att bara köra de tre första dagarna var att min barndomsvän, efter 16 år av grubbleri, beslutat sig för att ställa till med bröllop precis samtidigt som jag skulle köra mitt första femdagarslopp. Gissa vad jag valde?!! Den tredje etappen blev således vår sista, vilket vi ända var ganska nöjda med.

Den sista etappens första hälft gick i maklig takt tillsammans med flera cyklister som vi kört med till och från de två andra dagarna. Vinden var motig och jag kände mig glad av att bara sitta med och gå upp och hålla farten med jämna mellanrum. Sedan kom den där plötsliga farthöjningen av ett fåtal i gruppen, lagom till etappens värsta uppförsbacke och det var en kamp för oss att bita oss fast i den lilla utbrytargruppen. Tillslut lyckades vi koppla grepp och anpassa oss till deras tempo och efter ytterligare en stund märkte jag att flera av dessa stora, starka män verkade tämligen slitna och minst sagt ovilliga att göra något dragjobb. Jag kaxade mig lite mer än nödvändigt och antydde att jag minsann skulle lägga in en rejäl spurt in mot mål. Utan att veta hur långt det var kvar till mål, men med känslan av att de övriga cyklisterna inte borde ha mycket mer att ge än jag, gjorde jag så ett ryck, trodde att jag fick ganska många meter bakåt samtidigt som jag hoppades på att fältet skulle spricka isär där bak. Snacka om att jag blev förvånad när jag i ögonvrån fick se att någons framhjul satt som klistrat på mitt bakdito!

Summan av detta för mig tredagarslopp är att jag får ont i kroppen av att cykla flera dagar i sträck, något som sannolikt enkelt förklaras med att jag cyklar för sällan, samt att jag är en usel spurtare! När jag och Han med Åsnetröjan, som var den som hade tagit häng på mitt lilla ryck, passerade skylten som berättade att det var 100 meter kvar till mål reste jag mig upp och ökade trycket på pedalerna. Han med Åsnetröjan svarade direkt och vips så var han tre meter före mig! När han på något egendomligt sätt lyckades klicka ur högerfoten såg jag min chans, men inte ens en sådan uppläggning lyckades jag förvalta. Han rullade in över mållinjen med en klar cykellängd till godo på mig... Dålig spurtare, men det viktiga var ändå att jag återigen lyckades med att klå AP: 3-0, tack för en mycket god match, AP;-)

Men, vårt mantra under dessa dagar var ändå att vi skulle hålla ihop och köra tillsammans. Och i sanningens namn, utan att för den sakens skull ta ifrån mig min trippelseger, så var det tillsammans vi gjorde det och vi gjorde det jäkligt bra! Utan AP hade jag inte klarat mig så bra och det är helt sant! Ska bli mycket intressant att se vad vi tar oss an nästa gång, för någonting blir det. Frågan är bara vad...

Gran Fondo dag 2

Sprang precis hukande över gården med mina konsertgummistövlar på tassarna och luvan på hood-tröjan uppdragen över min lilla hjässa. Regnet öser ner och för tredje dagen denna vecka tvingas jag konstatera att det inte blir någon cykling idag heller. Fast det värsta är faktiskt inte att jag missar tre potentiella cykeldagar vecka 37, utan det faktum att jag inte trampat en ynka meter sedan jag lämnade Falun och Gran Fondo i mitten av augusti! Så, hur gick det då där i Dalarna?

När vi kom tillbaka till vår lägerplats var vi möra men vid mycket bra mod. Krångliga och segarbetade som både jag och AP kan vara tog det väldigt lång tid för oss att tvaga cyklar och oss själva, utföra det nödvändiga filt- och kuddköpet för att bädda för en bättre nattsömn än föregående dito för att slutligen inse att vi verkligen borde äta något mer utöver den lilla polarkaka vi hade serverats efter målgången. Vi gjorde då ett genidrag; tog bilen till närmsta pizzeria, köpte varsin flottig bamsepizza som vi sedan åter i lägret vaskade ner med några halvljumna Redstripes. Sedan satt vi förnöjt och jäste på vår fina uteplats tills mörkret föll.

Morgonen efter följde vi samma rutiner som inför första etappen, med undantag för att jag plötsligt under frukosten insåg att jag inte hade druckit en droppe vatten sedan loppet dagen innan. Jag greps av någon slags mildare form av panik och valde att dämpa den med att på tio minuter suga i mig 1 liter vatten, något som snart skulle visa sig som ett mindre smart tilltag.

Det gjorde ONT att sätta sig på sadeln och det gjorde ONT att trampa! Beviset för min ovana att cykla flera dagar i sträck blev pinsamt tydliga när vi tillsammans med två andra cyklister rullade ut från campingen. De Andra hade mycket svårt att hålla sig för skratt när jag kved av smärta.

Masterstarten genom Falun var längre än dagen innan och redan när starten gick kände jag att jag att min hetsdrickning började påminna sig. Finkänslig och dam som jag är ville jag inte stanna mitt i tätorten och göra mig av med hetsdrickningen, så jag höll mig alla nio kilometer som bilen höll nere farten hos den stora klungan av cyklister. Precis samtidigt som bilen drog iväg och farten skruvades upp vände jag mig till AP och sa att jag verkligen var tvungen att stanna. Jag kan inte påstå att hon blev glad när vi efter mitt uträttade ärende i dikeskanten kunde konstatera att vi inte bara var tvärsist, utan att vi inte ens kunde skymta några cyklister framför oss. Det enda vi såg var en spikrak landsväg som böljade bort mot horisonten. Jag kände att jag var tvungen att stå mitt kast och tog tag i dragjobbet uppför första motlutet. Plötsligt såg vi en liten grupp cyklister långt där framme och vi bestämde oss för att köra hårt för att komma ifatt dem. Vårt lagarbete var klockrent! Jag låg och pumpade på rakorna och i uppförsbackarna, medan AP gick fram i nedförslöporna och körde full fart så jag kunde återhämta mig en aning. Efter dryga två mil var vi ikapp den lilla oorganiserade och ryckiga klungan vi tagit sikte på och inledningsvis låg vi bak och fulåkte för att hämta krafter. Efter cirka en mil tyckte vi att tempot var för lågt och precis när vi började prata om att dra iväg själva passerade vi etappens första depå. Glädjen var total när vi såg våra kamrater från gårdagen trycka i sig det sista av bullen som serverades i depån och ansluta till vår lilla grupp.

Sedan blev det åka av, i alla fall med mina mått mätt. Sista två-tre milen mot målet, som låg uppe på Lugnet och nåddes via den cirka 500 meter långa monsterstigningen som användes otaligen antal gånger på mtb-SM, värkte mina knän nästintill outhärdligt. Vi var fyra cyklister som försökte hålla ihop och jag gav allt jag hade för att inte tappa inför den avslutande backen där jag avsåg att lägga in min stöt för den andra etappsegern mot AP. Det är så skönt, tänk att allt är en tävling! Det går bara inte att låta bli, trots trytande krafter och värkande kropp. Jag och Jonnys Bike körde axel mot axel uppför hela backen, passerade två cyklister som vi länge skymtat framför oss utan att komma ikapp och in i mål. Jag - AP: 2-0!

Etapp nummer två firade vi inte med pizza utan med pasta som förhoppningsvis innehöll lite mer kolhydrater som lagrades in i kroppens depåer. En och annan Redstrip slank dock ner, även om jag blandade upp dem med ganska mycket H2O...