Rapport #2 - Vätternrundan

Denna bild togs tidigt i vår, när jag fortfarande hade tiden för att hinna träna bra inför Vätternrundan på min sida. Mitt mål var att köra minst 100 mil innan jag tidigt på morgonen skulle rulla ut från Motala. Ack, så fel jag hade!

Dagen efter mitt urusla Göteborgsvarv trampade jag och mina två Vättern-medryttare tillsammans för första och sista gången ihop alla tre innan Rundan. (En av de två var för övrigt hon i den gröna tröjan, den andra har slutat att springa i sin gröna tröja med motiveringen att den är så ful, hmm...) Vi körde 30 kilometer - ett riktigt långpass, med andra ord! Sedan åt vi världens största glass på Triumfglass i Sävedalen och två dagar senare flög jag till Thailand, där jag i två och en halv vecka i huvudsak ägnade mig åt att äta, dricka, sola och bada. Och så sov jag. Och läste några böcker, när jag orkade.

På söndagen innan Rundan lyckades jag sent på kvällen ta mig ut på en tur. I min träningsdagbok skrev jag: "Första svängen på tre veckor, minisväng". Ganska optimistiskt kan jag tycka så här i efterhand, med tanke på att minisvängen mätte blott 26 (!) kilometer!!! Och med tanke på att jag hade så ont i fötterna när jag kom hem att jag nästan grinade! Om det ändå hade varit 26 mil jag hade kört! Dagen efter var jag på cykelnaffären och införskaffade lite nödvändigheter inför helgen och överhörde där hur en kund kom in och ville köpa en cykel, han skulle nämligen köra Vätternrundan... Det ingav på något märkligt vis ett visst hopp hos mig, vetskapen om att jag inte var ensam om att vara dåligt förberedd, även om det ju inte skulle göra mitt lopp mer lättrampat. Samma eftermiddag lyckades jag att plåga mig runt på en 86-kilometerstur med konstant motvind, som alltid, men med åter igen en envis optimist noterade jag i min träningsdagbok att "vääälidigt dålig fart, men den som spar den har krafter kvar". Jag menade så klart att jag sparade mig till Rundan. Ja.

När klockan 2.30 ringde för väckning, efter tre timmars törnrosasömn och jag försökte att räta ut min långa, gängliga kropp i det minimala tältet så frågade jag mig samtidigt vad i hela friden jag höll på med. "Kan vi inte bara sova vidare?" föreslog jag för min kompis (den grönklädda) som inte ens bemödade sig att svara min bön. Nåväl, jag tog mig samman, klädde på mig mina fina cykelkläder, åt min gröt och satt upp i sadeln. När vi sedan, Team Columbus, rullade iväg genom det ödsliga industriområdet kändes det riktigt bra. Sedan började kampen.

Jag skulle kunna skriva hundra sidor om hur jag upplevde loppet, vad som hände längs vägen och vilka tankar som kretsade i min hjärna, men jag ska fatta mig extremt kort och bara nämna ett fåtal saker:

• Det var en fantastisk idé att köra med slunga! I den kan man bunkra allt som gör att man i princip inte behöver gå in i depå mer än för att fylla vatten. (not. Man behöver inte gå in i depå, vilket vi ändå gjorde. Men inför framtida...hrmm...) I min slunga rymdes en ihoprullad pizza, två paket lasagne, cirka tio bars av olika slag, energitabletter och min Pearl Izumi-regnjacka. Allt kom till andvändning, även om jag förstås borde börjat äta tidigare av allt, ätit oftare av allt och framför allt fortsatt att äta hela vägen in i mål. Regnjackan tog jag på mig i Gränna, borde tagit på mig den fem mil tidigare och jag önskar att jag inte hade behövt behålla den på tills Karlsborg.
• Första gången jag tänkte: "vad är det jag håller på med? Lova, lova att aldrig mer göra om detta! Ja, jag lovar - 100 % aldrig mer" var efter cirka två mil, då jag insåg att jag forfarande skulle vara tvungen att cykla tvåsiffrigt med timmar till innan jag var i mål. Denna tanke återkom sedan mer eller mindre frekvent genom hela loppet.
• Trots ovanstående två punkter och tillsammans med det faktum att jag bara hade 50 mil i benen innan starten gick, Thailandsresan och ja, ni vet... så gick det som en dans första 20 milen. Jag kände mig otroligt pigg och gick allt för gärna upp och drog alldeles för ofta och för länge. Ungefär samtidigt som regnjackan åkte av trampade jag rakt in den berömda, tjocka väggen. Den väggen var fem mil tjock, men sedan var jag igenom. Pigg som en mört och med minne som en guldfisk återtog jag mitt imbecilla beteende och började dra här och där igen. Jag läste hur en klok cyklist gjorde genidraget att klämma en gel i Medevi och sannolikt tack vare det kunna köra oförskämt hårt hela vägen in i mål... Jag gjorde precis tvärtom, tyckte mig nästan vara i mål när det var två mil kvar. Big misstake, big! Men, i mål kom jag och på något märkligt sätt lyckades jag till och med skära mållinjen innan 12 timmarsgränsen, hurra!
• När jag ätit den fantastiskt goda bunken med pasta, den var verkligen jättegod, och jag satte mig på cykeln för att köra tillbaka till vårt tält hade jag sååå ont! Att sitta ner på sadeln var överhuvudtaget inget alternativ (märkligt, för jag hade inte haft ont alls under loppet) och att stå upp och trampa gick heller inte, då det kändes som att jag hade en kniv inkörd i vardera knä. Där hade jag just kört 300 kilometer och så kunde jag knappt köra 2 kilometer till. Lyckades i alla fall ta mig till vår basstation och efter en snabbdusch kraschade jag rakt in i John Blund.
• Slutligen, och det här tycker jag själv är väldigt märkligt, på gränsen till perverst, så vaknar jag efter några timmars sömn och bland mina första formulerade tankar seglar nästa års Vätternrunda upp!!! Va??!!! Hade jag inte lovat mig själv????!!!

Så, summan av kardemumman är att det faktiskt var en väldigt rolig upplevelse! Kanske har det att göra med att vi faktiskt körde under 12-timmars-skamgränsen, trots att jag gett upp den tanken redan innan jag anlände till starten, kanske inte. Hur som helst ser jag det inte alls som en omöjlighet att jag faktiskt än en gång kommer att trampa runt Sveriges näst största sjö...