Rapport # 1 - Göteborgsvarvet

Mina inläggs frekvens växlar lika mycket som vädret har gjort den senaste månaden. Nu hoppas jag att ett högtryck drar in och stannar över min bloggbeteende ett bra tag - min ambition är ju att hålla liv i denna!

Som jag tidigare sagt så bleknar minnet av ett lopp väldigt snabbt, eller åtminstone delar av minnet från ett lopp. När jag nu sitter här, sommarförkyld och lönnfet av de varma dagarnas självklara grillningar, och minns tillbaka till Göteborgsvarvet så är det med skräckblandad förtjusning. Och med revanschlysta!

Att döma av mina lopp tidigare under våren var jag inte riktigt i samma form som inför Varvet förra året, men jag ville ändå så gärna tro att jag skulle kunna pressa mig ner mot 1.30. Det var inte realistiskt och det insåg jag redan när traditionen från tidigare års Varv bröts redan i Sälbacken, då jag plötsligt skapade en onödigt stor lucka fram till min kompis. Vi har startat tillsammans många gånger och de flesta gångerna är det jag som inledningsvis dragit ifrån henne. Men inte denna gång! Det var varmt och jättetungt, men vid krönet av Elfsborgsbron lyckades min dimmiga blick upptäcka min kompis fula, grönblommiga tröja. Jag kom ikapp, men tvingades åter att släppa innan vi passerat 10 kilometer. Vid det laget hade jag mer eller mindre gett upp tanken på att få en acceptabel tid och jag inriktade mig istället enbart på att ta mig i mål.

Första loppet utan vare sig energigel eller sportdryck blev en plåga och jag kommer aldrig mer att springa ett halvmaraton på enbart vatten. Precis innan jag skulle runda Poseidon längst upp på Avenyn fick jag åter igen syn på min grönklädda kompis, på väg nedför Avenyn. Jag orkade inte kolla tiden för att se hur långt efter henne jag var, men jag uppskattade att det inte kunde vara mer än en minut. Kanske var det för att jag sprungit så sakta dittills som jag ändå hade krafter kvar, men hur som helst lyckades jag öka farten ganska mycket och i samma stund som jag sprang över 20-kilometersmattan såg jag Grönisen ett tjugotal meter längre fram. I min hjärna formulerade vad jag ville ropa till henne: "spurtduell!!!" men jag hade inga krafter att överföra tanken till ett uttalat ord. Så missuppfattningen blev total när min grönklädda kompis fick syn på sin grönklädda kompis (jag) och tänkte: "Där är Ida! Vad kul, vi springer i mål tillsammans, på samma tid!!" samtidigt som jag bara hade en malande tanke i huvudet: "du tar henne, Ida, du tar henne!"

Min tid var den sämsta på länge, till och med över 1.35, men jag slog för tredje (?) året på raken min kompis! Dessutom hade jag ett vad med en manlig kollega. Vi skulle mäta skillnaden mot vinnaren i dam- respektive herrklassen med vår respektive tid och den som kom närmast "sin" vinnare skulle bli bjuden på middag av den andre. Min kollega är löpstark och formsäker, så under loppet hade jag även det som ned tyngningsfaktor, att tvingas förlora ett vad. Nu hade jag dock, trots allt, tur även här: vinnaren i damklassen hade en förhållandevis dålig tid, medan vinnaren i herrklassen hade en förhållandevis bra tid. Dessutom klappade min kollega ihop än mer än vad jag gjorde och gjorde även han en betydligt sämre tid än vad han brukar.

Så, trots en lång pina där jag tidigt insåg mitt tidsmål flyga all världens väg, lyckades jag både slå min grönklädda kompis (igen!) och inkasera en middag från mitt vad... Fantastiskt slut faktiskt, på detta "motionslopp", även om jag känner ett visst sug efter att snart mäkta med att prestera en bättre tid på distansen!

Min metod med att inte ta något energitillskott under loppet visade sig, som sagt, inte vara något höjdardrag. Min nya återhämtningsmetod som jag anammade efter loppet visade sig vara halvbra. Idén med att trycka en medhavd pizza direkt efter målgång var faktiskt inte så dum, men att skölja ner den med öl var kanske inte genialisk.

Snart ska jag berätta om pizzans betydelse runt en viss sjö...