Anmäld till Sjöloppet 2010

Som sagt; jag är anmäld! En slags skräckblandad förtjusning har intagit mitt sinne och varje gång jag tänker på att jag är anmäld så slår den känslan till och träffar någonstans i magtrakten. Jag grips av något som liknar en snabb och häftig ångest, samtidigt som jag känner en slags glädje skölja över mig. Ibland tar ångestkänslan överhand, men oftast blir jag faktiskt mest glad när jag tänker på att jag är anmäld! Otroligt hur laddat ett litet ynka ord kan vara, det måste komma sig av att jag allt för väl minns vilken enorm lidelse förra loppets utsatte mig för!!

Nåväl, jag försöker lugna mig med att jag faktiskt har alla chanser i världen att göra ett lite bättre lopp denna andra gång och samtidigt då även ha en aningen angenämare resa runt Sveriges andra största sjö. Vädret kan jag förvisso inte råda över, men sannolikheten att det återigen ska regna konstant hela vägen till Jönköping och lite därtill kan inte vara särskilt stor. De andra faktorerna, de som jag verkligen själv kan styra över, kan nästan bara inte bli sämre än förra loppet:

• Om jag innan loppet har cyklat 100 mil så kommer det betyda att jag har dubbelt så lång distans i benen mot föregående år.
• Jag ska nog låta bli att åka på en tre veckor lång semester precis innan loppet går av stapeln.
• Jag ska lita på Vitargo och hålla fast vid drickan och mina bars tills dess att jag skär mållinjen, inte sluta att både äta och dricka när det är fem mil kvar.
• Jag ska inte ligga och tokpumpa längst fram i klungan i typ 15 mil, för att sedan gå in i väggen av plötslig utmattning (troligen även en konsekvens av tidigare punkter).
• Jag ska inte ha hängselbyxor. Jösses vad jobbigt varje akutstopp blev; av med regnjacka, ut med pumpen ur bakfickan, dra upp cykeltröjan och ner med hängslena. Sedan allting igen fast bakvänt utan att glömma pumpen på marken...

Däremot kommer jag nog även detta år att ha en slunga proppad med pizza och lasagne på ryggen. Det var helt klart överlägset att ha riktig mat (pizza = mat?) att se fram emot.

Motivationen till bättre kost- och motionsvanor som grundlades i Miami håller än så länge i sig och det är jag väldigt glad för. Det har fungerat bra att konstant nobbat alla onyttigheter, eftersom att jag då inte ens behöver ta konflikten "ska/ska inte" med mig själv utan jag bara säger nej. Nu drar det dock snart ihop sig mot min första lediga helg sedan återkomsten från U.S och då kommer jag unna mig både ett och annat, men samtidigt vet jag då att det är ett undantag av frosseri och inte en ny norm.

Jag ska kämpa mig till en god form tills dess att startskottet för Vätternrundan 2010 går! Kämpa, kämpa, kä-ääämpa!!!