Rapport #3 - Parloppet

Tiden har rusat förbi, här sitter jag redan och undrar om det är Brittsommaren som slagit till och tvingat upp graderna över 20-strecket. Enligt Wikipedia är det dock lite tidigt på året för att kalla denna tillfälliga "värmeknäpp" för Brittsommar, men konstateras kan i alla fall att tiden för sol och bad är över i Sverige för detta år. Och jag som inte ens hunnit skriva min tredje rapport om mitt sista och framför allt usla lopp! Här kommer en kort resumé från minnet som tack och lov håller på att blekna och förhoppningsvis är på väg att för evigt försvinna:

Jag och min manliga kollega, som ibland går under namnet "Musses bror" (gissa varför?!!), pratade tidigt i våras om att ställa upp i Parloppet. Ett lite annorlunda 5-kilometers lopp som går till så att man anmäller sig i par och springer sedan loppet åt varsitt håll på samma bana. Start och mål är på samma plats och är man hyfsat jämn med sin partner innebär det alltså att bör möta sin partner/lagkamrat efter 2,5 kilometer. Att jag och Musses bror inte är "hyfsat jämna" kände jag till redan när vi först pratade om att springa. Jag blev ganska snart även varse om att loppet gick en tisdagkväll i juni, närmare bestämt första tisdagen efter Vätternrundan. Kanske inte ultimat upplägg för att sätta personligt rekord på 5 kilometer, men jag hade ju ändå tre dagar på mig att återhämta mig. Dessutom verkar det ju nästan som det blivit mitt signum att tävla efter sämsta tänkbara förberedelse, så varför bryta den dåliga trenden??!

Vi pratade innan om vilken tid vi borde kunna få och jag sa att det vore illa om jag inte kunde komma under 21 minuter och kände samtidigt som jag uttalade det att det verkligen vore dåligt om jag inte kunde pressa mig under 21. Musses bror sa, blygsam som alltid, att han skulle försöka komma under 19. Varningsklockorna klämtade till och jag kände att om någon av oss skulle underprestera våra nu uttalade mål så skulle det sannolikt inte vara Musses bror! Nåväl, vi kom överens om att vi tillsammans skulle under 40 minuter.

Pang! Startskottet small av och jag snubblade iväg över grästuvorna med stress- och tävlingsadrenalinet pumpandes i min inte fullt så återhämtade kropp som jag innan hade trott. Pulsen var galet hög i förhållande till den låga farten jag höll och jag flåsade som en blåsbälg där jag kämpade mig fram på tunga, tunga ben. Plötsligt möter jag en kille i högt tempo och jag inser att det var ledaren bland de som sprang åt andra hållet, åt Musses brors varv. Sedan hann jag inte möta så värst många fler innan jag får sin på min lagkamrat. Fan! Hade jag ens passerat 2-kilometersmarkeringen??

Det är lätt att underskatta korta distanser, kanske extra lätt när man tre dagar tidigare har plågat sig på en cykel i nästan 12 timmar, men saken är den att plågan är så mycket mer koncentrerad i korta lopp. Som att den totala lidelsen för ett lopp alltid är den samma, men att man i korta lopp måste igenom den smärtan på avsevärt mycket kortare tid. Jag vacklade i mål på skamliga 21.14 och om min lagkamrat hade skjutit lika högt över mål som jag gjorde så hade vi inte klarat vårt mål på sub 40. Nu var det ju dock Musses bror som var min lagkamrat och eftersom att han är pålitlig som en gammal märr travade han på lätta ben in på 18.05 och tack vare honom lyckades vi klara vårt mål. Jag skyllde skamset på cykelben och tror fortfarande att jag hade fått en betydligt bättre tid om loppet varit två veckor senare, även om det förmodligen borde ses som ytterligare en skörd av min mindre bra genomförda träning under våren. Summan av kardemumman var dock att jag inte lyckats bra på något av mina dittills genomförda löplopp och min motivation dalade hastigt och lustigt därefter. När jag i somras började gå igenom och planera för höstens lopp så kände jag bara "nääe!" Jag bestämde mig ganska nyligen för att inte springa något fler lopp i år och nästan i samma stund som jag fattade det beslutet kände jag hur träningssuget började pirra i mig igen.

Så, hösten närmar sig och jag tränar på med en nyvunnen träningsglädje. Jag styrketränar när andan faller på, byter ett tänkt långpass mot intervaller om jag känner för det och om solen skiner tar jag en sväng på cykeln. Och det känns bra! Sedan får vi väl se om jag är en av de som en söndagmorgon i oktober står på en gräsäng i Hässelby och känner tävlingsnerven kittla till...