Nu har många veckor seglat förbi utan att jag skött mitt bloggande vidare bra. Inte skött det alls, faktiskt. Jag går därför tillbaka i tiden till de underbara vinterveckorna då jag blixtsnabbt byggde upp ett skidbegär som jag inte trodde var möjligt att etablera hos en tidigare så skidointresserad 30 plusare.
Efter min jungfrutur över den sviktande isen vid Karlberg lade jag all övrig träningsform utöver skidåkning åt sidan och ägnade min lediga tid till att kuska runt i Stockholmstrakten och jaga spår. Helgen efter skidinköpet var turligt nog en för mig arbetsbefriad sådan och på fredagen åkte jag därför och hyrde en liten skidmobil. I början av veckan hade det fallit ytterligare lite snö och termometern hade visat stadiga -5 grader. Det kände därför lite surt när jag på lördagmorgon vaknade, fylld av förväntningar inför helgens skidäventyr, av att det droppade mot fönsterblecket. Inte för att lite regn kunde stoppa min framfart, men mitt nyinförskaffade vallakitt innehöll tyvärr inget klister, vilket skulle visa sig sannolikt vara det enda som gav lite fäste under laggarna.
Jag hade under veckan studerat skidspår.se ytterst noggrant och första turen styrdes mot Ekerö och Knalleborg. Jag och min numera skidutrustade sambo stuvade in oss i den dubbdäcksförsedda skidmobilen, sladdade glatt in på Hornsgatan för att plocka upp min skidhemulskollega och styrde sedan med vindrutetorkarna på max ut mot Ekerö. I brist på fäste blev det mycket överkroppsträning. Som jag tidigare låtit framgå är jag en usel skidåkare och min teknik blev knappast bättre av varv efter varv av stakning. Min självförtroende snäppades dock upp några nivåer då jag, i jämförelse med min diagonalteknik, är en ganska tapper stakare. Tack vare min energiska kollega lyckades jag avverka 15 kilometer i Knalleborgs spår, med en liten fikapaus i mitten. Det är verkligen fantastiskt att åka omkring i skogen, känna den kalla vinden (eller kanske var det i detta fall ett kallt regn) mot ansiktet och jobba med hela kroppen! Jag har blivit kär i skidåkning!
Vår ambition var att efter Knalleborgsturen åka hem, fylla på energidepåerna och sedan låta skidmobilen ta oss till nya spår, men Ekerös spår sög verkligen all must ur min gamla skidovana kropp. Tiden räckte heller inte riktigt till, då jag hade bjudit hem några vänner på middag senare på kvällen. Den tid som blev över tillbringade jag tillsammans med John Blund och drömde om morgondagens skidåkning.
Söndagens första skidpass avverkades i Lida, där jag liksom dagen innan lät överkroppen göra det mesta av jobbet, i brist på den där bitande klistervallan. Och kanske även i brist på teknik... Men, jag tycker faktiskt att jag gör vissa framsteg. Förvisso ganska små sådana, men det blir i alla fall lite bättre för varje gång. Denna glada söndag, då det inte regnade men var cirka fem grader för varmt för att spåren skulle må som allra bäst, lyckades vi genomföra även ett kvällspass. När mörkret fallit och vi varit hemma och ätit resterna av gårdagens oxfilé, tog skidmobilen oss till Hellas och den upplysta lilla slinga som finns där. Totalt körde jag under helgen ungefär 35 kilometer på mina nya Salomonkompisar och uppskattningsvis stakade jag mig fram 25 kilometer av sträckan...
Helgen med skidmobilen var sammanfattningsvis mycket lyckad, grått väder till trots. Att skidmobilen var både orange och krockskadad spelade ingen större roll - den uppfyllde sitt syfte att ta oss till spåren. Och mitt skidsug har bara ökat sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar