Min envisa, segdragna förkylning som i vanlig ordning genomgått de olika stadierna "trötthet", "halsont" och "nästäppa", har nu snart även genomlidit "stora hoststadiet" och jag anser mig nu vara så gott som återställd. Jag skulle nästan hellre ta allt samtidigt och nedbäddad få det överstökat på några dagar, men fördelen med mitt sjukdomsförlopp är att sjukskrivsdagar i princip inte existerar för mig. Peppar, peppar... Spott-spott, för säkerhets skull.
Gatorna som sedan i påskas legat farbara för min racer har på grund av den långlivade förkylning har alltså ännu inte fått njuta av Columbus framfart och jag har följaktligen inte skrapat ihop en enda kilometer i sadeln ännu. Illa och skapligt stressande, speciellt med tanke på att jag omges av "cykelturister" som åker kors och tvärs över Europa med racern nedmonterad i en transportväska. Än mer stressande är det förstås att dessa cykelturister även monterar ihop cyklarna då och då och nöter asfalt och pumpar backar i mängder. Jag ligger skapligt efter, men nu tar jag upp kampen! Min tid som solskensåkare är för alltid över, från och med nu ska inget väder stoppa mig mer. Inga ursäkter för utebliven cykling godtas! Med den förra, tillika min första, Vätternrundan fortfarande skarpt bevarad i minnet bleknar i jämförelse allt annat dåligt väder, särskilt om det handlar om några futtiga timmar i regn. Vad är det jämfört med att gå upp 2.00 på morgonen, cykla 30 minuter i torra kläder innan regnet tilltar och sakta men säkert blöter upp alla kläder på kroppen och du tvingas sitta som en tvättsvamp i ytterligare 11,5 timmar?
Igår strålade solen och så snart jag tagit mig hem från det Arlanda som någon timme senare skulle stängas helt och hållet, begav jag mig till Columbus vinterförvaring. Då lufttrycket i däcken var extremt lågt tvingades jag i frustration leda Columbus hem. Dessutom hade jag bokat kvällen för den första hockeyfinalen, varför jag inte hann ut som planerat igår. I morse vaknade jag till ljudet av regndroppar som slog mot fönsterblecket, precis som jag gjorde när jag slog upp mina blå inför min planerade skidhelg. Men, nu precis som då låter jag mig inte stoppas. Med pumpade däck, nysmord kedja, min nya banderas som jag fick av en mycket snäll cykelturist och mina nyligen införskaffade skoöverdrag är jag grymt redo för årets första tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar