Solskensåkaren fick så hon teg!

Jag avvaktade in i det längsta innan jag slutligen insåg att regnet med inslag av snö inte skulle avta. Fast besluten om att jag skulle cykla och väl medveten om att jag inte kunde skjuta längre på min cykelträning klädde jag mig efter bästa förmåga och bar ner Columbus. Jag kände mig stark när jag rullade ut mot Ekeröhållet, nederbörd till trots. Flaggor som passerades hängde som vissna vårtulpaner längs flaggstängerna och jag drog slutsatsen att vinden var ytterst måttlig, vilket jag fortfarande tror att den var. Då, på vägen ut! Mitt simpla mål att knäcka tvåtimmarsvallen kändes efter 45 minuter i sadeln och 35 minuter med blötkalla ben inte helt orimlig, även om jag fantiserade om att knacka på i ett antal för mig främmande hus och be om att få ta ett varmt bad och låna en torr träningsoverall.

När jag på hemvägen återigen passerade Troxhammar Golfklubb noterade jag förnöjt att klubbens flaggor fortfarande slickade flaggstängerna, men ack... I samma stund som jag vek av in på Ekerövägen mötte jag Den Stora Vinden. Jag tappade farten totalt och för varje cyklad minut blev jag allt kallare och tröttare. När en dryg mil återstod stannade jag och tog på mig en till jacka som jag glädjande nog hade tryckt ner i en liten ficka. Det gjorde skillnad och även om händerna och fötterna isade kände jag att jag snart skulle komma hem och få krypa in i varma duschen. 500 meter hemifrån stannade jag till på macken, drog fram min lilla Scotch Brite och tvagade bort flera ton av sand som hade letat sig in överallt på stackars Columbus. Vattnet som jag tvättade med var förmodligen väldigt kallt, men kontrasten att stå stilla jämfört med att i strilande regn exponeras av fartvinden var så stor att jag nästan stod och njöt där på Shells skitiga bakgård. När jag ställde tillbaka vattenhinken i det lilla båset där man också hämtar luft till däcken kände jag ett varmt vinddrag därinnefrån och jag fick verkligen stålsätta mig för att motstå frestelsen att krypa in i skåpet och värma mig.

Att 500 meter på cykel kan vara så långt är ju otroligt, men vid det laget var jag helt stelfrusen, framförallt om händer och fötter. Det var knappt att jag klarade av att trycka in bromsarna framför porten och när jag skulle slå in portkoden var jag tvungen att använda knogen istället för fingertoppen då jag inte hade någon känsel i ispinnarna. Jag är en utpräglad duschmänniska och det är väldigt sällan jag saknar ett badkar, men igår var det en sådan dag. För att värma upp mina frusna ben var jag tvungen att köra en slags liggduschning, för när jag stod rakt upp och ner kom liksom inte det varma vattnet åt benen.

Den tilltänkta cyklingen idag är inställd - jag klarar inte av att utsätta mig för samma sak även idag. Det blir ett skönt löppass istället. Jag menar; vad är en löprunda på 1.15-1.30 i lätt regn mot gårdagens cykeltur? A walk in the Park, ju! Jag tycker dock att jag gårdagens tur visar tydligt att jag är på god väg ifrån min image som solkensåkare. Jag tuffar till mig:-)