Åka eller gå rulltrappa?

Igår knatade jag i vanlig ordning uppför den långa, långa rulltrappa som tar resenärer på blå tunnelbanelinje upp från stadens djupaste tunnelsystem avsett för kommunikation. Anledningen till att jag inte åker på ett och samma trappsteg hela trappan upp är enkel: om man står i rulltrappan så åldras man! En mycket vis människa klargjorde detta faktum för mig för många år sedan och det är fortfarande en av mina klaraste sanningar som jag lever efter. När jag så igår i ganska behaglig mak klev uppåt stod där i min väg en något tufsig man i mitten på ett steg. Ett Stockholmssyndrom som grundar sig i det stressade samhället kan kanske tyckas, men jag tycker av praktiska skäl att det är givet, för enkelhetens skull, att hålla till höger för de som går, springer eller cyklar långsammare. Eller, som i detta fall, bara står. Men Tufsen, han bara stod där i mitten och åkte. Dock måste han hört mig komma gående, för när jag var några steg nedanför honom vred han lite tillkrånglat på sig, tittade på mig och tog slutligen ett besvärat steg åt höger. Sedan kunde han inte låta bli att säga "är det verkligen så bråttom?"

Egentligen hade jag all tid i världen att stanna till och förklara om åldrandet som sker när man står stilla i rulltrappan, men jag kände att det inte var mödan värd. Han skulle nog inte ta in mina kloka ord ändå. Jag tror inte ens att han skulle greppa min poäng om jag så hade kört en Power Point-presentation där jag noggrant hade redogjort för begreppet som brukar kallas vardagsmotion och hur allt för många människor uppenbarligen gör allt som står i deras makt för att undvika den.