...eller bara repris! Jag vet faktiskt inte hur i hela friden detta gick till - vi lovade ju varandra där och då, både under loppet och direkt efter målgång. Fast någonstans borde jag kanske anat svagheten i löftet, då det vi lovade varandra var att aldrig mer köra Vätternrundan och i nästa andetag lovade vi varandra ännu mer att inte cykla det 2011... Det där aldrig bleknar ju lite i trovärdighet i samma stund som löfte nummer två uttalades, inte sant?
Jag hade en gång en tränare som underströk värdet av 100 %. När du ger 100 % innebär det att du ger allt som bara går, alltså maximalt. Om du däremot hävdar att du ger 110 % så har du urholkat begreppet och tagit bort det tak som visar var den absoluta gränsen går. Är 110 % verkligen max då eller är kan du ge ytterligare några procentenheter? Som tonåring brukade jag titta på det då nyproducerade amerikanska Gladiatorerna och jag minns särskilt ett avsnitt där en tävlande under hela programmet beskrev sin insats i procent. Till en början sa han att han skulle ge just 110 %, men ju längre tävlingen led desto mer taggad blev den tävlande. För varje gång han tillfrågades hur mycket han skulle ge i nästa deltävling ökade han på sin procentsats. När han så inför slutsträckan sa att han skulle ge 1 000 % så hade jag tappat all logik, skrapade mig förvirrat i hjässan och undrade om hans 1 000 % var tusen av tusen eller tusen av femtusen. Eller varför inte av 50 000? Blek insats i så fall. Min tränares resonemang visade sig hålla för prövning och sedan det avsnittet av gladiatorerna ger jag aldrig mer än hundra procent. Synd bara att jag inte applicerade den teorin på vår banala konversation under och efter VR 2010. Hur kan man säga att man aldrig mer ska göra en viss sak och sedan säga att man särskilt inte ska göra den grejen just imorgon? Jag ska aldrig mer äta godis och speciellt ska jag inte äta godis ikväll, liksom!
I samma stund som jag svarade AP som ringde och var uppstressad över att VR 2011 snart var fulltecknad, kände jag att min röst var ofull av övertygelse. Mitt nej var alltför icke-trovärdigt och mina argument för att inte köra 2011 dog ut innan de nådde över mina läppar. Jag bad om betänketid till dagen efter, men så snart jag avslutat samtalet gjorde jag en blixtsnabb struts, körde ner pallet i sanden och beslutade ingenting! När hon så ringde tillbaka idag drog jag förskräckt upp skallen, ruskade av mig sanden och blinkade nyvaket och ogenomtänkt. Klipp-klipp med mina glesa ögonfransar och innan jag hunnit samla mig och vägra medverkan i VR 2011, hör jag mig själv rabbla mitt personnummer, adress och telefonnummer. Jaha, det var den ångesten det! Välkommen tillbaka - jag har saknat dig allt sedan jag gick i mål på den tredje och för mig sista etappen på sommarens Gran Fondo och lovade (ett jäkla lovande måste jag säga! Tomma ord, ack så tomma ord!) mig själv att inte utsätta mig för pressen det innebär att alltid ha ett jobbigt lopp att bäva för i framtiden! Det där Göteborgsvarvet, som jag (som vanligt) lovade mig själv att aldrig mer springa, är jag ju redan anmäld till...
Nu ska jag sätta mig ner och fundera över mitt beteende. Jag förstår ju nu att jag framstår som en notorisk lögnhals, som bara bryter löfte på löfte. Hilfe! Den där mtb:n måste verkligen få jobba under vintern, annars blir det inte roligt runt den där pölen. Speciellt inte med tanke på att vi nu, tydligen, ska köra under tio timmar. Man kan lätt säga att jag sticker ut hakan och inte så lite sticker jag ut den heller. Önska mig gärna lycka till och kom med glada tillrop - jag behöver allt stöd jag kan få!
Jag hade en gång en tränare som underströk värdet av 100 %. När du ger 100 % innebär det att du ger allt som bara går, alltså maximalt. Om du däremot hävdar att du ger 110 % så har du urholkat begreppet och tagit bort det tak som visar var den absoluta gränsen går. Är 110 % verkligen max då eller är kan du ge ytterligare några procentenheter? Som tonåring brukade jag titta på det då nyproducerade amerikanska Gladiatorerna och jag minns särskilt ett avsnitt där en tävlande under hela programmet beskrev sin insats i procent. Till en början sa han att han skulle ge just 110 %, men ju längre tävlingen led desto mer taggad blev den tävlande. För varje gång han tillfrågades hur mycket han skulle ge i nästa deltävling ökade han på sin procentsats. När han så inför slutsträckan sa att han skulle ge 1 000 % så hade jag tappat all logik, skrapade mig förvirrat i hjässan och undrade om hans 1 000 % var tusen av tusen eller tusen av femtusen. Eller varför inte av 50 000? Blek insats i så fall. Min tränares resonemang visade sig hålla för prövning och sedan det avsnittet av gladiatorerna ger jag aldrig mer än hundra procent. Synd bara att jag inte applicerade den teorin på vår banala konversation under och efter VR 2010. Hur kan man säga att man aldrig mer ska göra en viss sak och sedan säga att man särskilt inte ska göra den grejen just imorgon? Jag ska aldrig mer äta godis och speciellt ska jag inte äta godis ikväll, liksom!
I samma stund som jag svarade AP som ringde och var uppstressad över att VR 2011 snart var fulltecknad, kände jag att min röst var ofull av övertygelse. Mitt nej var alltför icke-trovärdigt och mina argument för att inte köra 2011 dog ut innan de nådde över mina läppar. Jag bad om betänketid till dagen efter, men så snart jag avslutat samtalet gjorde jag en blixtsnabb struts, körde ner pallet i sanden och beslutade ingenting! När hon så ringde tillbaka idag drog jag förskräckt upp skallen, ruskade av mig sanden och blinkade nyvaket och ogenomtänkt. Klipp-klipp med mina glesa ögonfransar och innan jag hunnit samla mig och vägra medverkan i VR 2011, hör jag mig själv rabbla mitt personnummer, adress och telefonnummer. Jaha, det var den ångesten det! Välkommen tillbaka - jag har saknat dig allt sedan jag gick i mål på den tredje och för mig sista etappen på sommarens Gran Fondo och lovade (ett jäkla lovande måste jag säga! Tomma ord, ack så tomma ord!) mig själv att inte utsätta mig för pressen det innebär att alltid ha ett jobbigt lopp att bäva för i framtiden! Det där Göteborgsvarvet, som jag (som vanligt) lovade mig själv att aldrig mer springa, är jag ju redan anmäld till...
Nu ska jag sätta mig ner och fundera över mitt beteende. Jag förstår ju nu att jag framstår som en notorisk lögnhals, som bara bryter löfte på löfte. Hilfe! Den där mtb:n måste verkligen få jobba under vintern, annars blir det inte roligt runt den där pölen. Speciellt inte med tanke på att vi nu, tydligen, ska köra under tio timmar. Man kan lätt säga att jag sticker ut hakan och inte så lite sticker jag ut den heller. Önska mig gärna lycka till och kom med glada tillrop - jag behöver allt stöd jag kan få!
2 kommentarer:
Bra beslut!
Det är ju helt enkelt för att det är sååå du, alltid ett lopp i sikte :-) Ska genast boka resa till Gbg o Motala å heja på dig!!
Skicka en kommentar