Skidhemulens dotter säger upp sig!

Denna sista februaridag var som gjord för skidåkning. Efter en helg av trevligt hundväkteri kombinerat med några timmar i gruvan var det bra läge att rasta mig själv och mina skidor som precis genomgått en glidbehandling. Trodde jag ja! Att det var bra läge alltså. Eller att skidorna skulle glida snabbt i spåret för den delen!

Björkhagen, ett alternativ nära dig. Eller för mig i alla fall. Ganska nära, men inte jättenära. Violett som fästvalla var helt fel. Åtgärdade detta lite snabbt med lite rött kladd och lyckades samtidigt slå staven i huvudet på mig själv så att jag fick en bula. Bindningen krånglade och jag surade allt mer där jag harvade fram i de nästan obefintliga spåren, som trots deras knappa existens ändå var fulla med skräp. Den lilla teknik jag lyckats bygga upp sedan förra året var som bortblåst och jag kände mig mindre rytmisk än när jag dansar vals! Mina negativa tankar var massiva och kanske var det en av orsakerna till att jag kraschade i en minimal utförslöpa.

Min ambition var att köra två-tre varv. Jag mäktade under trumpna miner av ett varv. Sedan missade jag tuben med några sekunder, min 500-meters pjäxrusch till trots.

Nej, jag slutar som längdskidentusiast! Tillfälligt hoppas jag, men just idag var det bara så jättetråkigt. Uff! Passerade den gigantiska Hammarbybacken på väg hem. Den såg lockande ut...

Published with Blogger-droid v1.6.3