Skidtest i city

Mina nya laggar har premiärkörts. Hammarbybacken en torsdagkväll i mars, kan det bli mycket bättre??! Generellt är jag mycket känslig med materiel; att åka i någon annans skridskor än mina egna har alltid varit helt otänkbart och att låna någon annans cykel är närmast en omöjlighet. Det komplicerar ju helt klart vissa saker en del, till exempel att dra till alperna och hyra saker på plats, men jag jobbar på att slipa ner min känslighet några nyanser.

Alltså stod jag där på toppen och blickade ut över Hufvudstaden, med mina nya twintips på baktassarna och med gråten i halsen. Tänk att jag redan sålt mina gamla Monster, hur sjutton tänkte jag där?!! Jag kanske inte ens tar mig ner för den ruggiga branten med de här sakerna fastspända på kroppen?? Min kompanjon för dagen, en ganska ung dam som mer eller mindre föddes med skidor på fötterna och som för flera år sedan imponerade stort med sin åkning, stod lite bakom mig på toppen och tvärvägrade att åka först. Tjuriga människa, tänkte jag och tog fart med stavarna. Puff-puff och jag var iväg!

Vilken skillnad! Det gick upp för mig att de måste ha missat att slänga in den där carvinggrejen i mina gamla Monster, för helt plötsligt stod det klart för mig vad en självsvängande skida verkligen är. Den här svängde ju av sig själv, fastän jag inte ens ville svänga! Jag kände mig som en cowgirl som precis suttit upp på en aldrig tidigare riden häst och allt jag kunde göra var att hålla i för allt vad tyglarna höll. Nu har jag verkligen lite att jobba med resten av säsongen för att kunna få ut skidans positiva egenskaper, men jag har en bra känsla av att vi kan komma få väldigt roligt ihop, jag och mina Free Luv...

Funderar nu på att börja en kvällskurs i tyska. Jag måste ju faktiskt lära mig språket så att jag kan göra mig förstådd och framför allt förstå vad andra säger när jag framöver bosätter mig i en liten alpby i Tyrolerna. Jag, mina Free Luv och alla andra som vill göra mig sällskap.