Straffrunda

I morse lyckades jag sova mig igenom väckarklockans envisa pipande och när jag äntligen vaknade klockan 10.00 kände jag mig utsövd på ett nästan äckligt sätt. Som straff för den lilla översovningen bestämde jag mig för att köra ett kortare duathlonsträningspass.

Med stark vind i ryggen trampade jag iväg på en entimmesrunda på Drottningholm. När jag var ute och cyklade häromdagen rådde motsatta förhållanden, då jag hade kraftig motvind första halvan av passet. Visst är det psykologiskt jobbigt att vända sig mot vinden på tillbakavägen, när man tycker sig kört så himla snabbt och bra dittills, men en inledande motvind tenderar också att sänka cykelhumöret. Idag var det således glada miner där jag ångade fram med min nya, snygga hjälm på huvudet och när jag vände hem och mötes av vindens kraft hade jag inga problem att hantera den. Att jag sedan bara var ute i en timme kan ju så klart spelat in en del...

Väl hemma bytte jag raskt om till löparkläder, tog av mig min nya, snygga hjälm och begav mig ut igen. Det gick faktiskt bättre än jag mindes från tidigare duathlonförsök och benen kändes inte alls så tunga som jag befarade innan. När löpningen var avslutad (det var ändå ganska jobbigt) kunde jag konstatera att jag hade haft högre både medelpuls och maxpuls på cyklingen än på löpningen. Lite oväntat. Nu känner jag mig stark och längtar redan tills nästa gång jag ska ut på en straffrunda.