Tiden flyger förbi och jag är visst inte så flitig på att skriva på min blogg. En av orsakerna, om jag nu ska försvara min frånvaro, är att jag helt otippat lämnat den androida världen och gått över till fiendens sida. Usch, hur kan jag? Så är det i alla fall och den massiva kritik som jag sedan länge har riktat mot den sektliknande jätten har visat sig vara befogad på vissa plan, t ex att de vägrar att samarbeta och därför krånglar till det för mig. En vacker dag försökte jag faktiskt att installera bloggfunktionen i luren, men efter en stunds blippande och blappande lade jag ner det fruktlösa projektet. Jag vet att det går och jag förstår att det säkert inte är så komplicerat, men för att vara ett företag som säger sig ha ett väldigt användarvänligt gränssnitt så har de ganska oanvändarvänliga värderingar kring program ur ett mer globalt perspektiv. Nåja.
Vätternrundan kördes i juni för tredje året i följd och vår (Team Colombus = tre tjejer på Columbuscyklar) målsättning var att köra under 10 timmar. Tufft mål tyckte jag, men jag ville givetvis ge det en chans. För att göra en synnerligt kort sammanfattning av det lopp som jag idag minns som mitt kanske största idrottsliga nederlag (andra nederlag har förmodligen bleknat med tiden och jag hoppas att även detta kommer göra det så småningom) så kan jag berätta att vi höll oss väl till vår enkla förutbestämda plan; att ta två raster á 7 minuter och att åka med klungor så gott det gick. Någon gång efter första stoppet, Fagerhult 135 kilometer, började jag känna en molande värk i höger knä. Jag har aldrig tidigare haft problem med knäna, inte på det sättet, så jag försökte att byta ställning lite men det blev inte bättre. Med tio mil kvar stannade vi till så att jag kunde peta i mig en Voltaren, men det lilla pillret hade föga effekt på mitt allt mer värkande knä. Efter någon mil passerade en välorganiserad klunga på cirka 25 cyklister och vi tog chansen att haka på. Klungan hade lite väl högt tempo även om jag hade varit helt smärtfri, så att åka med i den med det där jäkla knät som nödvändigtvis var tvungen att sitta på just min kropp kände jag ganska snart att det var ohållbart.
Med cirka 55 kilometer kvar till Motala vinkade jag bye bye till storklungan och till mina Columbusvänner och det var med en viss bitterhet (mot j*##a knät!) jag såg deras ryggar försvinna bort tillsammans med min chans att köra in i Motala under 10 timmar. Jag gnetade på så gott det gick, medan smärtan bara ökade och gick i intervaller ända upp i höften och verkade göra sitt yttersta för att jag skulle slänga mig själv och cykeln i diket. En av Team Columbus åkte hela vägen in i mål med klungan, den andra släppte med cirka två mil kvar. De fick tiderna 9.40 respektive 9.50. Jag körde in på 10.05 och jag lovar; jag kommer aldrig mer att köra Vätternrundan. ALDRIG MER! Tror jag...
Vätternrundan kördes i juni för tredje året i följd och vår (Team Colombus = tre tjejer på Columbuscyklar) målsättning var att köra under 10 timmar. Tufft mål tyckte jag, men jag ville givetvis ge det en chans. För att göra en synnerligt kort sammanfattning av det lopp som jag idag minns som mitt kanske största idrottsliga nederlag (andra nederlag har förmodligen bleknat med tiden och jag hoppas att även detta kommer göra det så småningom) så kan jag berätta att vi höll oss väl till vår enkla förutbestämda plan; att ta två raster á 7 minuter och att åka med klungor så gott det gick. Någon gång efter första stoppet, Fagerhult 135 kilometer, började jag känna en molande värk i höger knä. Jag har aldrig tidigare haft problem med knäna, inte på det sättet, så jag försökte att byta ställning lite men det blev inte bättre. Med tio mil kvar stannade vi till så att jag kunde peta i mig en Voltaren, men det lilla pillret hade föga effekt på mitt allt mer värkande knä. Efter någon mil passerade en välorganiserad klunga på cirka 25 cyklister och vi tog chansen att haka på. Klungan hade lite väl högt tempo även om jag hade varit helt smärtfri, så att åka med i den med det där jäkla knät som nödvändigtvis var tvungen att sitta på just min kropp kände jag ganska snart att det var ohållbart.
Med cirka 55 kilometer kvar till Motala vinkade jag bye bye till storklungan och till mina Columbusvänner och det var med en viss bitterhet (mot j*##a knät!) jag såg deras ryggar försvinna bort tillsammans med min chans att köra in i Motala under 10 timmar. Jag gnetade på så gott det gick, medan smärtan bara ökade och gick i intervaller ända upp i höften och verkade göra sitt yttersta för att jag skulle slänga mig själv och cykeln i diket. En av Team Columbus åkte hela vägen in i mål med klungan, den andra släppte med cirka två mil kvar. De fick tiderna 9.40 respektive 9.50. Jag körde in på 10.05 och jag lovar; jag kommer aldrig mer att köra Vätternrundan. ALDRIG MER! Tror jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar