Den leende löperskan...

...med den vansinnigt höga armbågsförningen!

LL 2lax11 - check!

Den leende löperskan slog till och levererade ett lopp i glädjens tecken! Jag lyckades med att under 30 kilometers löpning bara glutta på klockan två gånger. Första gången kikade jag strax efter 20 km och efter en stunds överläggande med mig själv, där kvarvarande krafter utvärderas, bestämde jag mig då för att jag borde klara sista milen under 48 minuter. Andra gången jag kontrollerade hur jag låg till tidsmässigt hade jag mindre än 2 km kvar och jag kunde då konstatera att jag hade relativt god marginal för att klara av att ta mig i mål under 2.30.

Jag klarade både mitt prioett- och priotvåmål; att klara silvermedaljen och att gå under 2.30! Min Lidingöloppsfobi putsades förmodligen väck idag, mycket angenämt! Efter att burit på den fobin i prick 10 år tänker jag nu ta mig minst lika lång tid att njuta sötman av dagens om inte seger så väl förbättring!

LL 2011

På lördag gör jag mitt andra lopp på kort tid. Inte världens mest spektakulära grej kan tyckas, men det som dock är aningen anmärkningsvärt är att jag faktiskt inte har minsta ångest inför loppet. Tvärtom, jag ser verkligen fram emot att få knata upp och ner för backarna på ön! Jag lovar att ta en fet revansch på mitt senaste, usla LL, som jag avrundade på ett högst osmakligt sätt, urk. Håll utkik efter den gladaste löparen på Lidingö - det kan nämligen vara jag!

Farväl sommar 2011

Även sommaren verkar ta ett språng iväg och förvandlas till höst. Jag gillar hösten men jag minns min sommar och dagarna på Björnö, där jag inte förbättrade min fysik men väl fyllde upp mina välmåendedepåer. Minst lika bra.

Äppelteknikens nyckfullhet

Som den IT-kännare jag icke är skyller jag min frånvaro här på min okunnighet (läs ointresse på att ta till mig viss ny kunskap) i den elektroniska världen. Om detta inlägg publiceras korrekt ser jag det som ett avstamp för min ifånbloggning.

Höghöjdssemester

Jag valde att förlägga sommarsemestern i alpmiljö och fokusera på aktivitet istället för den traditionella passiviteten som annars lätt blir synonym med ledighet.

Österrike är makalöst vackert och här finns verkligen alla möjligheter till äventyr av alla dess slag. Jag har dock varken glidit runt under en fallskärm eller hoppat europas högsta bungyjump eftersom ju detta som sagt var en resa där kroppen skulle utsättas för fysiska prövningar. Således har jag sprungit, cyklat och åkt skidor. Skidorna åktes på Hintertux, en glaciär som tragiskt nog på grund av stora påfrestningar (inklusive mina dito) snart sjunger på sista versen. Jag åkte utför och tog i vanlig ordning liften upp, men löpningen och cyklingen har jag till allra största del utfört i omvänd ordning. Eller ja, jag har kämpat, stretat och svettat mig uppför i evigheter för att sedan susa ner på en knapp tiondel av tiden.

Berg är verkligen makalösa och jag älskar allt med dem, men fasen i gasen vad de är energikrävande! Jag som är van att dra en lallande runda runt Ekerö och hålla nästan 30 km/h i snitt har nu frustat mig fram (läs och tänk upp) i 7 kilometer i timmen! 7 kilometer i timmen! På cykel!!! När jag inte lyckades hålla den höga farten klev jag av min tvåhjulade vän och drog den bredvid mig. Då gick det ännu långsammare...

Syftet med resan var aktivitet, eftersom jag vet att jag mår bra av det. Och oh yes, aktivitet har jag fått! Buggarna är spända som fiolsträngar och det måste ju bara vara ett gott tecken på en lyckad semester?!

Published with Blogger-droid v1.6.3

Straffrunda

I morse lyckades jag sova mig igenom väckarklockans envisa pipande och när jag äntligen vaknade klockan 10.00 kände jag mig utsövd på ett nästan äckligt sätt. Som straff för den lilla översovningen bestämde jag mig för att köra ett kortare duathlonsträningspass.

Med stark vind i ryggen trampade jag iväg på en entimmesrunda på Drottningholm. När jag var ute och cyklade häromdagen rådde motsatta förhållanden, då jag hade kraftig motvind första halvan av passet. Visst är det psykologiskt jobbigt att vända sig mot vinden på tillbakavägen, när man tycker sig kört så himla snabbt och bra dittills, men en inledande motvind tenderar också att sänka cykelhumöret. Idag var det således glada miner där jag ångade fram med min nya, snygga hjälm på huvudet och när jag vände hem och mötes av vindens kraft hade jag inga problem att hantera den. Att jag sedan bara var ute i en timme kan ju så klart spelat in en del...

Väl hemma bytte jag raskt om till löparkläder, tog av mig min nya, snygga hjälm och begav mig ut igen. Det gick faktiskt bättre än jag mindes från tidigare duathlonförsök och benen kändes inte alls så tunga som jag befarade innan. När löpningen var avslutad (det var ändå ganska jobbigt) kunde jag konstatera att jag hade haft högre både medelpuls och maxpuls på cyklingen än på löpningen. Lite oväntat. Nu känner jag mig stark och längtar redan tills nästa gång jag ska ut på en straffrunda.