Skämmas ska jag göra över mina fördömande tankar som så många år rasat genom min hjärna. Kanske inte dagligen, kanske inte ens någon gång per månad, men i sanningens namn ska jag erkänna att jag i alla fall några gånger per år har fnyst åt förbipasserande figurer med en såndär näbb i munnen.- Mot kyla, har jag väst likt en ond vålnad med kall att döma oskyldiga människors beteenden, det är ju inte mer än fem minusgrader ute! Kom igen, liksom!
I höstas, när den fuktiga, kalla filten sänkte sig över Stockholm, kom i vanlig ordning en förkylning smygandes mot mig. Jag försökte att hålla den från mig, men efter ett intervallpass på Långholmen med allt för hög puls, lyckades jag inte längre undvika fökylningen som bestämt kröp ner i halsen och stannade ett bra tag. Jag var förvisso på bättringsvägen, så det kan låta som en överdrift, men efter att jag landat på Miamis flygplats så tog det inte ens två dagar i 27-gradig värme innan odågan i halsen var puts väck! Jag visste det innan, men detta bekräftade verkligen att mina klena (norrländska!) luftrör inte längre klarar av ansträngning under kyla. Pinsamt för en föredetta bandyspelare, men inte mycket att göra åt mer än att under fem månader per år förpassa all löpning till tråkiga bandet. Eller... skaffa näbb! Bli en sådan som mitt onda jag tidigare hånat och kommenterat. Jaha.
Igår var det 3 grader varmt, solen sken för första gången på en hel evighet från en klarblå himmel och jag sprang med Näbben i näbben! För att vara helt säker på att alla skulle se mig tog jag på mig min nyinköpta neongula jacka. Där sprang jag så, med huvudet högt trots Näbbens guppande framför ansiktet. Det kändes som att andas i en plastpåse, varm och fuktig luft försåg mig med något som inte kändes som syre, men som uppenbarligen var det eftersom att jag sprang i nästan en timme på det viset. När jag begav mig ut på min tur avsåg jag att springa runt Kungsholmen, men tanken på att korsa runt flanerande lunchjägare och förvirrade japanska turister på Norr Mälarstrand, fick mig att istället styra näbben, förlåt, kosan mot Karlbergsskogens mindre befolkade motionsspår. Blott en mindre grupp promenerande affärsmän kastade några roade blickar på mig när vi möttes på det smala stråket längs med Karlbergsjön, men vid den tidpunkten kände jag mig ganska aklimatiserad, så att säga.
Summan av Näbbens effekt? Efter nära på en timmes löpning i nästan nollgradig temperatur så hostade jag inte en enda gång efter passet! Fantastiskt! Eller ja, det betyder dessvärre att jag har blivit och kommer under halva året också att förbli, ett näbbdjur!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar