Hjältar!

Förra helgen gick Stockholm Triathlon av stapeln. Jag var inte med, jag var inte ens och tittade på hjältarna som deltog, men från min sittplats i 4:ans buss råkade jag få en skymt av några tappra cyklister som stretade uppför Västerbron. Triathleter har alltid fascinerat mig, samtidigt som det någonstans inom mig finns en liten avundsjuka på de utövare som lyckas genomföra dessa extremt krävande tävlingar. Samtidigt som jag identifierar och i samma stund förnekar min avundsjuka (fult att vara avundsjuk!) brukar jag fråga mig själv om de verkligen är sådana övermänniskor som jag ser dem. Kan det verkligen vara så himla svårt??! Lite plaskande, sittandes rulla runt på en cykel och sedan lite löpning, sedan är det klart! Hur svårt kan det egentligen vara??!

Nu råkar jag tyvärr vara en urusel simmare. De enda gångerna under hela min skoltid som jag försökte smita från den annars högt uppskattade idrottsundervisningen, var när vi bussades iväg till simhallen för att träna simning. Då hade jag, i förhoppning om att undkomma förnedringen i bassängen, allt från klorallergi till öroninflammation och allt som rymdes däremellan. (Hade kanske varit smartare att konsekvent hålla fast vid, förslagsvis, klorallergi, men...) Jag har liksom ingen flytförmåga. Min kropp hänger som ett lodrätt streck ner mot botten och mina ben klarar inte av att forma något som skulle vara bra nog att få kallas bentag. Det är dock inte fara för mitt liv om jag skulle trilla ur en båt eller så - jag skulle nog klara av att simma en kilometer i ett sträck om jag var tvungen - men jag tycker verkligen inte om att simma! Dessutom tycker jag att simbassänger är ganska äckliga och att baddräkter utlämnar för lite åt fantasin för att jag ska känna mig bekväm i en sådan utstyrsel. Så, därför kan jag inte bli triathlet! Ganska bra ursäkt kan tyckas, men saken är faktiskt den att jag gillar tanken på att utföra träning och tävling i så omväxlande form som triathlon genomförs och därför störs jag en aning av min, låt kalla, simfobi.

Häromdagen gjorde jag dock slag i saken och förberedde mig för en duathlonträning. Jag klädde ut mig till cyklist, lade fram mina löparkläder och begav mig sedan ut på en 43-kilometers cykeltur. För första gången på länge hade jag på mig armvärmare, ett litet otäckt hösttecken, men det var också ganska tidigt på dagen. Jag rev och slet i blåsten, men de avslutade 20 kilometerna hade jag den barska vinden i ryggen och jag kände mig otroligt stark när jag klev av cykeln utanför huset, småpratade lite med mannen i korvgrillen nedanför och bar upp cykeln till lägenheten. Jag måste verkligen ha överskattat de där fåniga triathleterna kraftigt, det här var ju ingen match! Kvick som en vessla bytte jag om till löparkostymen och när jag några minuter senare stegade ut gatan igen kände jag mig nästan som Stålmannen måste känna sig när han kommer ut ur telefonkiosken. Identifieringen med Killen Fe dog dock i samma stund som jag stapplade iväg på trottoaren, vaderna var som spända stålfjädrar och jag kände mig nästan omedelbart lite yr. Liksom på Parloppet flåsade jag i högan sky och gång på gång försökte jag intala mig att 7,5 kilometer inte är annat än en promenad i parken, speciellt när jag nu inte ens behövde hålla något tempo alls att tala om. Med tunnelseende och låg energinivå i depåerna lyckades jag dock masa mig runt min förutbestämda runda och slutföra mitt första pass av duathlonträning. Min enda tanke under rundan var, förutom att jag bannade mig själv för att jag än en gång missat vikten av att fylla på med mer än bara vatten på längre träningspass, att triathleter visst är hjältar, hjältar, HJÄLTAR! Det var visst bara jag som drabbades av plötslig hybris efter fyra mil (!) på cykeln, förlåt mig mina nedvärderande tankar! Hur kunde jag??? Och jag som inte ens hade simmat, va??!!

Jag ser med spänning fram emot att genomföra samma pass igen, men med lite mer Vitargo i flaskan och se hur det känns då. Inte för att jag tror att triathleter kommer att förlora sin hjältestatus efteråt, men månne kanske de kan dala lite på min hjältehimmel... För inte kan väl en 33-åring ha så många hjältar att se upp till, eller?