Premiären på Salomon

Jag jobbade i Gruvan hela lördagen. Innan jag åter igen begav mig till Gruvan på söndagen, trampade jag som bekant iväg till skidbutiken och inhandlade ett komplett längdskidpaket, inklusive några vallaburkar. Väl tillbaka i gruvan satt jag som på nålar och längtade tills morgondagen då jag äntligen skulle få ge mig ut på mina nya Salomonskidor-pjäxor-bindningar. Jag hade en klar plan för hur jag skulle ta Gröna Tåget till Björkhagen, där accessen till Hellasspåren är i det närmaste omedelbar och i ett nafs skulle jag skida omkring mellan träden i naturreservatet.

När jag efter min grötfrukost slog på text-tv för att se hur våra eminenta herr-kronor skött sig under morgontimmarna, råkade jag av en slump notera en rubrik som lät mig veta att det minsann inte gick några tunnelbanetåg ovan jord denna vackra vinterdag. Inte så konstigt egentligen, det heter ju faktiskt tunnelbana, men ändå... Mina planer om Hellas grusades, men jag lät mig inte nedslås av den lilla petitessen. Ganska skönt faktiskt att slippa stå i en trång tunnelbanevagn och bli smittad av något otäckt virus, samtidigt som jag petar mina salomonspetsar i någon medresenärs öga.

Jag chansade på att Karlbergs lilla slottspark kunde erbjuda något som liknade skidspår och skidade kavat över Karlbergssjön som legat frusen sedan innan jul. Just för att jag visste att isen legat så länge och just för att jag trodde mig veta att det knappt varit någon plusgrad alls de senaste månaderna ägnade jag inte en tanke åt isens bärighet. Klart jag kunde åka där! Och klart att isen säkert utan problem skulle hålla för en mindre stridsvagn, om Karlbergssoldaterna skulle få för sig att köra där, men jag blev ändå jäkligt spak när jag kände hur skidorna började sugas fast i underlaget. Jag hade då vinglat iväg lite mer än halvvägs över isen, så jag blev tveksam på åt vilket håll jag skulle försöka komma till undsättning. När jag såg vattnet tränga genom snön kände hur adrenalinet liksom sköt genom kroppen på mig och jag frågade mig hur dum man egentligen fick bli?! Gå genom isen på detta viset, varför då då? Som sagt, månader av minusgrader, så det var nog aldrig någon större fara för mitt liv. Senaste dagarnas snöande hade väl bara skapat lite isolerande lager på isen, men jag kan ju erkänna att jag valde en annan väg hem och att jag inte kommer att ta slurp-is-vägen imorgon...

Väl i Karlbergsskogen, när pulsen återgått till en något lugnare takt, fann jag hårt upptrampade stigar som jag tyckte att det gick ganska bra att åka på. I brist på annat, i alla fall. När jag kasat omkring ett tag på stigarna uppenbarade sig plötsligt ett spraknyuppdraget skidspår vid min vänstra sida. Jag saxade kvickt över till det gnistrande spåret och tänkte att nu blir det åka av! Det blev det. Inte. Alltså, jag är så usel åkare att jag faktiskt tror att jag åker snabbare i hårt kuperade spår istället för flacka, där jag slipper diagonala och snarare kan småspringa uppför backarna. Detta fina spår gick mestadels över ängar, där solen nådde mig och gav lite värme i den minus 13-gradigaluften. Men några backar var det inte att tala om. Inget tramp-tramp-tramp upp och svisch-svisch-svisch ner alls. Bara jag som gnetade och gnetade på mina perfekta skidor med min inte ens nästan perfekta teknik. Haha, jag är faktiskt riktigt usel på skidor! Men jag tyckte det var lika kul för det. Och så otroligt skönt att vara ute, speciellt denna strålande måndag! Kall luft i mitt ansikte - jag vet inget bättre!