Inget svar på tal

Igår drog jag en skön repa runt gamla hederliga Skå/Edeby och Svartsjön. På tillbakavägen, när jag befann mig på cykelbanan som går längsmed Drottningholmsvägen och där diverse människor tar sig fram på olika sätt och fordon, passerade jag en kille som verkade vara ute och transportcyklade. Något i min omkörning triggade onekligen igång hans tävlingsinstinkt och utan att jag noterade det försökte han jaga ikapp mig. En farbror framför mig, helt klart även han en transportcyklare, hade på pakethållaren en stor låda som stack ut i min omkörningsmöjlighet och jag lade mig gentlekvinnoaktigt bakom honom i avvaktan på att cykelbanan skulle breddas en aning, vilket den gjorde 27 meter längre fram. Killen på transportcykeln såg sin chans och kastade sig ut i den trefiliga Drottningholmsvägen och brakade förbi både mig och farbrorn med lådan. Några hundra meter fram, vid ett rödljus, stod killen och flåsade. "Bra tempo du har" sa han och jag tittade på honom. "Nu orkar jag inte cykla fort längre" fortsatte han och jag tittade. Varför svarade jag inte?!! Han svängde av och slapp cykla fort mer på grund av mig. Jag trampade vidare som den stumma cyklist jag visst blivit.

Idag var jag i Kalleberg och upprepade passet som jag uppfann förra veckan, det som träningsförlamade mig i flera dagar; tempolöpning med blandade småhopp. När jag körde mina första halvdanna skridskohopp kom en kille springandes i spåret. "Bra jobbat!" sa han glatt när han passerade mig. Och jag tittade. Vad är det för fel på mig?!! Jag tror jag har tappat talförmågan! Men vad sjutton, ett ynka litet "tack" borde jag väl ändå kunna klämma fram? Nu är det uppsnäppning och skärpning! "Bra jobbat"-killen till och med vände sig om och tittade på mig igen, som för att verifiera att jag verkligen var så miffo som jag betedde mig. Om jag ser honom igen ska jag säga något på typ... albanska, så att han förstår att jag inte förstod vad han sa till mig.

Så, nu ska jag altavista upp en distanskurs på albanska... Gjort och detta var vad jag fann! Önska mig lycka, språkfenomen som jag inte är...