Ensam mot vinden

Jag har ägnat helgen åt att sitta i gruvan, där jag slitit ont och försummat min träning totalt. Min sambo tog en cykeltur igårkväll och messade mig sedan och undrade hur det är möjligt att man på en runda (runda som i att man kör i alla olika vädersträck) har konstant motvind? Ja, det har jag som bekant frågat mig många gånger, hur är det möjligt?!! Kanske är det precis det Petter syftar på när han säger att vinden har vänt...?

För att dämpa mitt samvete för den innebrända träningen satt jag idag upp på Columbus och trampade förutsättningslöst iväg mot de kungliga markerna. Det förutsättningslösa i rundan var att jag gav mig utrymme att bestämma väg allt eftersom och beroende på hur det kändes. Det kändes blåsigt och det kändes emellanåt ovanligt ensamt, där jag solo stred mot all vind som verkade ha som mål att blåsa mig av vägen. Gång på gång poppade Petters visdomsord upp i min hjärna och jag önskade och önskade att hans ord skulle besannas. Vi bygger från grunden på all skit som har hänt, det är min tur nu - vinden har vänt. Jag slet och slet och tänkte att jag visst gjort min grundträning ganska bra och inte varit alltför (nåja!) ohälsosam senaste tiden, men vindjäveln vände inte ändå. Inte till min fördel i alla fall. Kanske var det inte så han menade ändå, den gode Petter?

Petter och diverse andra artister (märkligt vad man kan få konstiga musikstycken på hjärnan, ibland är jag som en vandrande eller i detta fall cyklande jukebox) hjälpte mig dock på min ensamma runda och snipp, snapp, snut så var min 87-kilometersrunda slut!