Träningsvärk vs träningens verkan

Om forskningen en gång för alla kunde fastställa att träningsvärk är resultatet av ett väl genomfört träningspass så skulle ingen jubla mer än jag. Skulle man däremot bevisa motsatsen, hemska tanke, kunde jag lika gärna koppla bort träningen från mitt liv. Nämligen så får jag en rent vedervärdig träningsvärk så snart jag tänker tanken på att göra en rörelse där minsta lilla muskel, som inte gjort just det specifika moovet den senaste månaden, aktiveras. Antingen så får jag verkligen så himla mycket mer värk än andra, eller så är det bara min smärttröskel som är så in i baljan låg... Hur som helst, för mig existerar inte uttrycket "det-är-så-skönt-med-träningsvärk-för då-vet-man-att-man-tränat". Träningsvärk för min del innebär enbart att jag inte kan träna normalt de kommande tre dagarna, det vill säga inskränkning! Och ont.

Vårens stressfokusering på löpning och cykling har satt all form av styrketräning i typ femte rum och mina armar har i det närmaste tynat bort, vilket jag nu känner starkt för att motverka. Eftersom mitt gymkort gick ut i februari (!) och eftersom jag föredrar att träna utomhus när vädret tillåter (hej, det finns inget dåligt väder - bara dåliga... hrmm) kom jag på den eminenta idén att köra ett kombinerat intervall och styrkepass i Kalleberg. Den beräknade tidsåtgången, en timme, passade mig också väldigt bra, då badbilen med mig bakom ratten skulle rulla av Kungsholmen klockan 10.00. Jag lyckades på tom mage prestera följande blygsamma intervall-/styrkepass:

Uppvärmningsjogg 9 minuter till Kalleberg för att sedan skruva upp farten en aning i 4:ans spår. Jag sprang som längst 2.15 i ett sträck och för varje gång jag stannade stoppade jag klockan. Tanken var att jag skulle komma runt på en effektiv löptid på 16 minuter, något som jag inte gör normala fall (det brukar bli några sekunder till...). Jag gjorde sju stopp: 2(utfallsgång+armhävningar, skridskohopp+situps, djupa jämfotahopp+armhävningar med knix) + 1(utfallsgång+skridskohopp+djupa jämfotahopp+situps). Redan efter första stoppet insåg jag att det skulle bli riktigt svårt att ta mig runt på sexton effektiva minuter och efter de första grodhoppen, som inte var särskilt många till antal, tvivlade jag på att badbilen överhuvudtaget skulle rulla den dagen. Jag har aldrig tidigare känt några symptom av astma när jag tränar, men när jag efter de där grodhoppen linkade iväg i spåret förstod jag verkligen det där med "att andas genom ett sugrör". Och det var minsann inget tjockt drinksugrör som gör att man drar i sig hela drinken på tre sek, nej det var en sådan tanig liten pinne som följer med när man köper Mer med päronsmak! Nåväl, jag kom runt tillslut, även om klockan visade 16 sekunder mer än de 16 minuter jag hade tänkt mig. Badbilen rullade på tid bort från Kungsholmen och ut mot Älgö, med mig bakom ratten.

Och så i morse, som brev på jä-a posten! Ont. För varje gång jag reste mig från min lilla stol på jobbet gjorde det allt ondare och det sista två timmarna var jag tvungen att ståjobba eftersom att jag helt enkelt inte orkade resa mig upp från lillstolen en gång till. Det dumma var att jag satte mig här i soffan när jag kom hem. Frågan är om jag kommer att ta mig upp igen eller om det kommer att bli marathoninlägg efter marathoninlägg här på bloggen tills dess att värken har släppt...? Hoppas, hoppas bara att värken har verkan och att jag inte tvingas utstå denna träningsförlamning helt i onödan!!!