Gran Fondo dag 2

Sprang precis hukande över gården med mina konsertgummistövlar på tassarna och luvan på hood-tröjan uppdragen över min lilla hjässa. Regnet öser ner och för tredje dagen denna vecka tvingas jag konstatera att det inte blir någon cykling idag heller. Fast det värsta är faktiskt inte att jag missar tre potentiella cykeldagar vecka 37, utan det faktum att jag inte trampat en ynka meter sedan jag lämnade Falun och Gran Fondo i mitten av augusti! Så, hur gick det då där i Dalarna?

När vi kom tillbaka till vår lägerplats var vi möra men vid mycket bra mod. Krångliga och segarbetade som både jag och AP kan vara tog det väldigt lång tid för oss att tvaga cyklar och oss själva, utföra det nödvändiga filt- och kuddköpet för att bädda för en bättre nattsömn än föregående dito för att slutligen inse att vi verkligen borde äta något mer utöver den lilla polarkaka vi hade serverats efter målgången. Vi gjorde då ett genidrag; tog bilen till närmsta pizzeria, köpte varsin flottig bamsepizza som vi sedan åter i lägret vaskade ner med några halvljumna Redstripes. Sedan satt vi förnöjt och jäste på vår fina uteplats tills mörkret föll.

Morgonen efter följde vi samma rutiner som inför första etappen, med undantag för att jag plötsligt under frukosten insåg att jag inte hade druckit en droppe vatten sedan loppet dagen innan. Jag greps av någon slags mildare form av panik och valde att dämpa den med att på tio minuter suga i mig 1 liter vatten, något som snart skulle visa sig som ett mindre smart tilltag.

Det gjorde ONT att sätta sig på sadeln och det gjorde ONT att trampa! Beviset för min ovana att cykla flera dagar i sträck blev pinsamt tydliga när vi tillsammans med två andra cyklister rullade ut från campingen. De Andra hade mycket svårt att hålla sig för skratt när jag kved av smärta.

Masterstarten genom Falun var längre än dagen innan och redan när starten gick kände jag att jag att min hetsdrickning började påminna sig. Finkänslig och dam som jag är ville jag inte stanna mitt i tätorten och göra mig av med hetsdrickningen, så jag höll mig alla nio kilometer som bilen höll nere farten hos den stora klungan av cyklister. Precis samtidigt som bilen drog iväg och farten skruvades upp vände jag mig till AP och sa att jag verkligen var tvungen att stanna. Jag kan inte påstå att hon blev glad när vi efter mitt uträttade ärende i dikeskanten kunde konstatera att vi inte bara var tvärsist, utan att vi inte ens kunde skymta några cyklister framför oss. Det enda vi såg var en spikrak landsväg som böljade bort mot horisonten. Jag kände att jag var tvungen att stå mitt kast och tog tag i dragjobbet uppför första motlutet. Plötsligt såg vi en liten grupp cyklister långt där framme och vi bestämde oss för att köra hårt för att komma ifatt dem. Vårt lagarbete var klockrent! Jag låg och pumpade på rakorna och i uppförsbackarna, medan AP gick fram i nedförslöporna och körde full fart så jag kunde återhämta mig en aning. Efter dryga två mil var vi ikapp den lilla oorganiserade och ryckiga klungan vi tagit sikte på och inledningsvis låg vi bak och fulåkte för att hämta krafter. Efter cirka en mil tyckte vi att tempot var för lågt och precis när vi började prata om att dra iväg själva passerade vi etappens första depå. Glädjen var total när vi såg våra kamrater från gårdagen trycka i sig det sista av bullen som serverades i depån och ansluta till vår lilla grupp.

Sedan blev det åka av, i alla fall med mina mått mätt. Sista två-tre milen mot målet, som låg uppe på Lugnet och nåddes via den cirka 500 meter långa monsterstigningen som användes otaligen antal gånger på mtb-SM, värkte mina knän nästintill outhärdligt. Vi var fyra cyklister som försökte hålla ihop och jag gav allt jag hade för att inte tappa inför den avslutande backen där jag avsåg att lägga in min stöt för den andra etappsegern mot AP. Det är så skönt, tänk att allt är en tävling! Det går bara inte att låta bli, trots trytande krafter och värkande kropp. Jag och Jonnys Bike körde axel mot axel uppför hela backen, passerade två cyklister som vi länge skymtat framför oss utan att komma ikapp och in i mål. Jag - AP: 2-0!

Etapp nummer två firade vi inte med pizza utan med pasta som förhoppningsvis innehöll lite mer kolhydrater som lagrades in i kroppens depåer. En och annan Redstrip slank dock ner, även om jag blandade upp dem med ganska mycket H2O...