Årets sista i kort-kort?

I måndags spelade jag innebandy för första gången på väldigt många år och trots att jag är ganska usel på såväl utövandet av sporten i fråga och på gällande reglemente så var det väldigt roligt. Dock lyckades jag åsamka mig en liten, förnedrande men ack så smärtsam skada. Jag skäms över att erkänna det, men jag har så förbenat ont i min ena stortå! Ont i tån liksom, hur känslig får man egentligen vara?!! Jag tycker inte att det passar ihop med min personlighet att gnälla över en tå, men jag har verkligen ont... Jag drog en tvärbroms där på innebandyplanen med resultatet att tårackarn gled fram i skon och stötte i. Visst låter det förfärligt?!! Hur som helst är den stackars klumpen just nu verkligen en klump och dessutom en blå sådan. Och inte blev det bättre av att jag under några dagar försökte ignorera skadan genom att trycka ner tassen i mina nya höstboots. Springa går fetbort, därför blev jag synnerligt glad när jag märkte att någon slags Britt-sommar slog till här under dagen och kvickt som bara den gled jag ner i korta cykelbyxor och kortärmad tröja.

Rundan jag körde var lika kort som mina kläder och när man gång på gång träffas av nedfallande gula löv är det inte svårt att förstå att detta sannolikt var årets sista i kort-kort. Stundtals gnetade jag i sakta mak mot vinden, stundtals susade jag fram i farter som skulle få en italiensk proffscyklist att gråta av avund. Frågan som min 60-årige cyklande kollega ställer mig gång på gång ekade i huvudet "varför fortsätter du inte att träna cykel?". Det undrar faktiskt jag också! Nu ska jag verkligen försöka att inte sluta hela tiden! Ska borsta av och fixa till min gamla mtb, sedan ska jag trampa mig igenom hösten och vintern och när tiden för kort-kort kommer åter ska jag vara i fantastisk form! Tror jag, trallalala....