Gran Fondo dag 3 - sista etappen för vår del

Gran Fondo Tour i Falun pågick i dagarna fem, men mitt goda skäl att nöja mig med att bara köra de tre första dagarna var att min barndomsvän, efter 16 år av grubbleri, beslutat sig för att ställa till med bröllop precis samtidigt som jag skulle köra mitt första femdagarslopp. Gissa vad jag valde?!! Den tredje etappen blev således vår sista, vilket vi ända var ganska nöjda med.

Den sista etappens första hälft gick i maklig takt tillsammans med flera cyklister som vi kört med till och från de två andra dagarna. Vinden var motig och jag kände mig glad av att bara sitta med och gå upp och hålla farten med jämna mellanrum. Sedan kom den där plötsliga farthöjningen av ett fåtal i gruppen, lagom till etappens värsta uppförsbacke och det var en kamp för oss att bita oss fast i den lilla utbrytargruppen. Tillslut lyckades vi koppla grepp och anpassa oss till deras tempo och efter ytterligare en stund märkte jag att flera av dessa stora, starka män verkade tämligen slitna och minst sagt ovilliga att göra något dragjobb. Jag kaxade mig lite mer än nödvändigt och antydde att jag minsann skulle lägga in en rejäl spurt in mot mål. Utan att veta hur långt det var kvar till mål, men med känslan av att de övriga cyklisterna inte borde ha mycket mer att ge än jag, gjorde jag så ett ryck, trodde att jag fick ganska många meter bakåt samtidigt som jag hoppades på att fältet skulle spricka isär där bak. Snacka om att jag blev förvånad när jag i ögonvrån fick se att någons framhjul satt som klistrat på mitt bakdito!

Summan av detta för mig tredagarslopp är att jag får ont i kroppen av att cykla flera dagar i sträck, något som sannolikt enkelt förklaras med att jag cyklar för sällan, samt att jag är en usel spurtare! När jag och Han med Åsnetröjan, som var den som hade tagit häng på mitt lilla ryck, passerade skylten som berättade att det var 100 meter kvar till mål reste jag mig upp och ökade trycket på pedalerna. Han med Åsnetröjan svarade direkt och vips så var han tre meter före mig! När han på något egendomligt sätt lyckades klicka ur högerfoten såg jag min chans, men inte ens en sådan uppläggning lyckades jag förvalta. Han rullade in över mållinjen med en klar cykellängd till godo på mig... Dålig spurtare, men det viktiga var ändå att jag återigen lyckades med att klå AP: 3-0, tack för en mycket god match, AP;-)

Men, vårt mantra under dessa dagar var ändå att vi skulle hålla ihop och köra tillsammans. Och i sanningens namn, utan att för den sakens skull ta ifrån mig min trippelseger, så var det tillsammans vi gjorde det och vi gjorde det jäkligt bra! Utan AP hade jag inte klarat mig så bra och det är helt sant! Ska bli mycket intressant att se vad vi tar oss an nästa gång, för någonting blir det. Frågan är bara vad...