Jag ska inte en gång till ge uttryck för mitt nära på maniska vurmande för snö, jag har en känsla av att mitt budskap kan ha nått fram redan. På grund av av denna kärlek så kan jag heller inte med att gnälla när det vackra vita övergår till gråsmutsigt slask, utan jag ser det som en naturlig konsekvens av snöande och töande, typ.
Så, när jag idag skulle ut på en löprunda oroade jag mig inte det minsta för dåligt fäste eller blöta skor. Dock talade empirin till mig och påminde om att jag vid sådant här väder bör undvika traditionella promenadstråk (läs "strosstråk") och istället satsa på trottoarer som människor tvingas att gå på för att komma till buss, jobb och affär. Vardagsfotgängarna plöjer liksom sig igen all snö och allt slask på ett manisk sätt och snön packas därför inte så hårt som när strosare försiktigt tassar fram. Fördel är också om dessa trottoarer är benägna i högtrafikerade områden, där avgaserna höjer temperaturen och snabbt tvingar den ljuvliga snön ge vika och förvandlas till sörja. Ganska planlöst satte jag så iväg mot St Eriksplan, vidare mot Odenplan, Valhallavägen och rakt ut mot Gärdet. Det gick bra. Vardagsfotgängarna och avgaserna hade gjort det jobb jag räknade med och med en dokumentär i lurarna kunde jag faktiskt sträcka ut stegen ganska bra där jag kryssade mellan fotisarna. Vinden låg på och för att undvika sjöbrisen som jag misstänkte låg på in mot Strandvägen svängde jag istället in på Riddargatan.
Trots min goda lokalkännedom (norrlänningar har ett inbyggt behov av att kunna navigera rätt då de är vana vid att det inte är så många gator att hålla reda på) lyckades jag någonstans på vägen förtränga vart jag var på väg. När jag så insåg att jag precis korsade Nybrogatan, att det var lunchrusning och att jag sannolikt var den enda löparen inom en radie på typ 3 kilometer tyckte jag att det var lika bra att bara gilla läget, bära huvudet med den svarta badmösseliknande bonaden högt och öka farten. Jag vek dock ändå ned blicken när jag tvingades stanna för rött precis vid Stureplanssvampen... Det kändes liksom inte helt rätt att stå där mellan kostymerna och minkpälsarna och köra höga knäuppdragningar så gråslasket stänkte.
En av fördelarna med att bo i innestaden måste väl ändå vara att man nästan alltid har möjlighet till barmarkslöpning. Blir vintern allför bister (som andra uttrycker det som jag kallar ljuvlig) kan jag ju alltid dra några repor på Drottninggatan. Jag har för mig att den har något slags nedgrävt uppvärmingssystem...
Så, när jag idag skulle ut på en löprunda oroade jag mig inte det minsta för dåligt fäste eller blöta skor. Dock talade empirin till mig och påminde om att jag vid sådant här väder bör undvika traditionella promenadstråk (läs "strosstråk") och istället satsa på trottoarer som människor tvingas att gå på för att komma till buss, jobb och affär. Vardagsfotgängarna plöjer liksom sig igen all snö och allt slask på ett manisk sätt och snön packas därför inte så hårt som när strosare försiktigt tassar fram. Fördel är också om dessa trottoarer är benägna i högtrafikerade områden, där avgaserna höjer temperaturen och snabbt tvingar den ljuvliga snön ge vika och förvandlas till sörja. Ganska planlöst satte jag så iväg mot St Eriksplan, vidare mot Odenplan, Valhallavägen och rakt ut mot Gärdet. Det gick bra. Vardagsfotgängarna och avgaserna hade gjort det jobb jag räknade med och med en dokumentär i lurarna kunde jag faktiskt sträcka ut stegen ganska bra där jag kryssade mellan fotisarna. Vinden låg på och för att undvika sjöbrisen som jag misstänkte låg på in mot Strandvägen svängde jag istället in på Riddargatan.
Trots min goda lokalkännedom (norrlänningar har ett inbyggt behov av att kunna navigera rätt då de är vana vid att det inte är så många gator att hålla reda på) lyckades jag någonstans på vägen förtränga vart jag var på väg. När jag så insåg att jag precis korsade Nybrogatan, att det var lunchrusning och att jag sannolikt var den enda löparen inom en radie på typ 3 kilometer tyckte jag att det var lika bra att bara gilla läget, bära huvudet med den svarta badmösseliknande bonaden högt och öka farten. Jag vek dock ändå ned blicken när jag tvingades stanna för rött precis vid Stureplanssvampen... Det kändes liksom inte helt rätt att stå där mellan kostymerna och minkpälsarna och köra höga knäuppdragningar så gråslasket stänkte.
En av fördelarna med att bo i innestaden måste väl ändå vara att man nästan alltid har möjlighet till barmarkslöpning. Blir vintern allför bister (som andra uttrycker det som jag kallar ljuvlig) kan jag ju alltid dra några repor på Drottninggatan. Jag har för mig att den har något slags nedgrävt uppvärmingssystem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar