En kärleksförklaring

Helgen, som uteslutande ägnats åt jobb, håller på bästa tänkbara sätt att sakteligen avrundas med en nyligen avslutad 15-kilometers löprunda runt Kungsholmen och Långholmen. Känslan av att vara en liten del av den stora, vackra tavlan föreställande Stockholm iklädd en av sina bästa kostymer är nästintill magnifik. Alla människor som strosar, som joggar, som samtalar, som rastar hundar, styr barnvagnar, rullstolar och sina liv. Och så jag. Som bara springer, kryssandes mellan alla individer, njutandes av att luften för ovanlighetens skull luktar rent och känner hur den fyller mina lungor med syre. Vidare över den karga Västerbron som ändå är en av de vackraste platserna i stan och ner på idylliska Långholmen. Stigarna som ringlar sig genom skuggpartierna med frostbitna löv på marken ger mig mer energi i min löprunda än någon artificiell energidryck någonsin kan uppbringa.

Jag älskar verkligen att bo och leva i Stockholm; på sommaren när jag kan bada i Riddafjärden; på vintern när jag kan åka skidor i flacka, korta slingor runt Karlbergs slott och på våren när Kungsträdgården står i rosa blom av Japanska körsbärsträd och jag kan sitta där med en kaffe och bara titta. Och jag älskar alla andra dagar där emellan! När regnet står som spön i backen. När vinden sliter tag i allt i dess väg och kylan kryper in under alla plagg, långt in i märgen. När det grå, saltblandade snöslasket lämnar missfärgningar på skorna och när värmen vägrar att infinna sig trots att kalendern säger att sommaren är här.

Finns det något vackrare än olikheter, mångfald och skiftningar? Hur kan en människa annars veta vad som är vackert om hon alltid betraktar samma bild?