Kontrasttjat

I förrgår sprang jag genom ett grått och ganska fult Stockholm, där luftfuktigheten och avgaserna skapade ett blended lock över hela huvudstaden. Jag passerade Stadsgårdskajens där de vidunderliknande plåtmonstren till färjor låg uppradade och det var nästan så att jag greps av en impuls att vika av från min förutbestämda runda och istället trava ombord på något som kunde föra mig bort från detta. Nu älskar jag ju dock Stockholm nästan mer än livet och föraktar kryssningsfartyg nära på lika mycket åt andra hållet, så synapserna som skulle koppla samman impuls och handling hann lyckligtvis inte reagera. Tur var väl det, för då hade jag inte fått uppleva morgondagen i Sthlm, eftersom äckelfartygen oftast inte vänder tillbaka förrän (i bästa fall) typ 12 timmar senare. Och morgondagen från i förrgår räknat, idag alltså igår, var makalös!

Stockholm i -3 grader med en helt molnfri himmel. Jag i tights, nytankad med löparfrukost delight och en radiodokumentär i småöronen. Förbi stadshuset där den estländska flaggan vajade för det stundande besöket, med lätta steg tassandes förbi den stillastående bilkön på Stallgatan och vidare in på Strandvägens allé med dess tillhörande flanörer. Ytterligare ett verk signerat Ragnar Östberg flyter förbi på min högra sida, en grön remsa, där skidspåret för bara en vecka sedan låg, löper över det annars snötäckta Gärdet. Den 155 meter höga masten tornar upp framför mig. Jakthundsägare i Hunterstövlar, ryttare på höga hästar och så jag. I mina tights och med solen i ögonen. Och utan några som helst impulser att lämna denna vackra stad. Inte för en sekund, inte där och inte då.